Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.
Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.
Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?
För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.
Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.
För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.
Ofelia flyter 