Ofelia och Lisa

Ofelia är sex eller sju år och ska gå på Tomelilla Sommarland med familjen. Det ska bli en underbar, solig dag, men Ofelia kommer inte minnas den i detalj. Den enda minnesbilden hon har är en liten promenadväg, inte asfalterad, som går längs en sjö, med en stor gunga som man kan åka. En oavancerad attraktion, men ganska trevlig. Ofelia åker den med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och en växande oro i magen. Hon kan inte riktigt slappna av. På stranden väntar ett stort problem.

Med sig in på Sommarland hade hon Lisa. Lisa är en en docka, men det är inte vilken docka som helst. Det är Ofelias dotter, som hon älskar över allt annat. Som hon skulle rädda ur ett brinnande hus. Som sover i hennes säng varje natt. Vars korta, lockiga hår luktar tröstande och vars hårda plastfingrar petar Ofelia i nyckelbenet, men det gör ingenting. Lisa har en mjuk kropp och plastarmar och ben. Hon är en blunddocka. Hon ler som Mona Lisa. Hon har en ljusblå klänning med vita prickar som passar henne perfekt, men hon har en finklänning också. Och en varm kappa när det är kallt ute. Och hon har en egen sovplats vid Ofelias huvudkudde.

Innan han blev förälder hade Ofelias pappa sagt att de skulle ha dubbletter av allting. Ifall det där som inte fick hända hände, att det mest älskade kom bort. Då skulle det kunna ersättas. Ofelias pappa var emot att Lisa kom med in på Sommarland. Men det är klart att hon skulle med. Klart att Lisa skulle få åka karusell och ha det trevligt. Vad för mor skulle Ofelia vara annars?

Dagen börjar närma sig sitt slut. Det är möjligt att Ofelia gjort sig illa vid något tillfälle, för hon är inte på så bra humör som hon skulle kunnat vara. Hela sällskapet har en skrinda som de drar väskorna på och Ofelia har lagt Lisa på skrindan. Dels för att den ser kul ut att åka på, dels för att Ofelia börjar tröttna på att bära henne. Så går lite tid, och sedan tittar Ofelia på skrindan…

Lisa är inte där.

Ofelia frågar var hon har tagit vägen. Ingen vet. Pappa springer tillbaka längs vägen för att leta och Ofelia sätts på gungan över sjön för att fördriva tiden. Alla är säkra på att de ska återfinna Lisa. Om hon inte finns längs vägen så finns hon säkert på hittegodsavdelningen. Ofelia låter sig tröstas av det, men paniken börjar stiga.

Det finns ingen Lisa på hittegodsavdelningen. Hon finns ingenstans. De är tvungna att åka hem utan henne, men Ofelias föräldrar är i telefon med Tomelilla Sommarland flera gånger för att försöka hitta henne.

Ofelia gråter, gråter, gråter i flera dagar. Det är den största sorg hon någonsin upplevt, i många år är det den värsta dagen i hennes liv.

Gör det ont?” frågar farmor med Ofelia i knät.

Ja,” svarar Ofelia. ”Mest gör det ont där kärleken sitter.”

I månader, i år kan det hända att Ofelia kommer på sin sorg när hon ska sova och hon snyftar in i kudden. Ibland hör hennes föräldrar och kommer och tröstar, men ibland är hon ensam med det. Hon fäster sig aldrig vid något annat på samma sätt. Nya dockor köps, men det är inte samma sak.

Hon ser aldrig Lisa igen.

Advertisements

Sju saker som tredjeklassare har frågat Ofelia

När de hänger runt en någorlunda trevlig vuxen under en längre period har små människor en tendens att börja ställa frågor. Detta bör man som någorlunda trevlig vuxen vara beredd på. Det här är frågor Ofelia inte var beredd på, men som hon svarade på så ärligt hon förmådde.

  1. Är du vegetarian?”

Ofelias svar: Nej, jag äter kött.
Reaktion: En diskussion om favoriträtter. Ofelia tar väldigt lång tid på sig att bestämma sig för vad som är hennes favoriträtt. Hon har en bestämd känsla av att hon brukade veta detta, att hon hade en inre lista någonstans som fått falla bort i vuxenhetens andra prioriteringar.

  1. Har du en man?”

Ofelias svar: ”Nej, men jag har en pojkvän som heter Fitzwilliam.”
Reaktion: Tiotusen fler frågor.

  1. Vill ni ha barn?”

Ofelias svar: ”Nej, det har vi inte planerat just nu.”
Reaktion: De har glömt att de ställde frågan.

  1. Brukar ni göra barn?”

Ofelias svar: ”Det är en väldigt specifik fråga med ett väldigt specifikt svar. Nej. Vi har aldrig gjort ett enda barn. Noll är det antal barn vi har gjort.”
Reaktion: Djup skepticism samt fniss. Något barn måste de väl ha gjort. De undrar hoppfullt ifall Ofelia tycker det här är pinsamt. Ofelia skrattar. Det här är den minst pinsamma konversationen hon någonsin haft. Hon tycker det är mer pinsamt att hon aldrig kommer ihåg vad alla dessa ungar heter, men det säger hon inte.

  1. Brukar ni pussas?”

Ofelias svar: Ja, ganska mycket faktiskt. Sist vi pussades var i morse innan jag gick till jobbet.
Reaktion: Fnissfniss. Sedan kommer fler frågor, för att se till att Ofelia är i en bra, trygg relation med denna mystiska man som hon inte ens gör barn med.

  1. Tänk om han är otrogen mot dig!”

Ofelias svar: ”Det tror jag inte han är, faktiskt.”
Reaktion: ”Men tänk om han har en till flickvän någonstans!” De verkar intresserade av ämnet. Ofelia säger att hon nog skulle ha märkt det i så fall. De insisterar att hon inte kan veta allt han gör. Rent tekniskt har de rätt.

  1. Har han skägg?”

Ofelias svar: ”Ja. Det är ett mycket stiligt skägg.”
Reaktion: Acceptans. Det här var en viktigt fråga. De är nöjda med svaret.

 

Ofelias fem lögner och en sanning

Ibland orkar inte Ofelia skriva något jätteviktigt. Inuti är Ofelia nämligen en uttråkad sexåring som gnölar att det inte finns något att göra, så då går hon till Internet. Internet hittar på lekar åt henne. Det här är en lek som Ofelia brukade leka med sina Internetkompisar när hon var tonåring. Man ska skriva ner fem saker som är lögner om sig själv, och en sak som är sanning. Sen får alla andra gissa vilken sanningen är.

1. Ofelias favoritfrukt är ananas.

2. Det första Ofelia gjorde efter hon tagit studenten var att tappa bort studentmössan. Hon har inte sett den sen dess.

3. Ofelia pratar med sig själv hela tiden. Ofta när hon är ute och går för sig själv.

4. Flera gånger har det hänt att Ofelia tänkt att hon borde stänga av datorn, flytta ut i skogen någonstans och odla sina egna grönsaker.

5. Ofelia har en enda anteckningsbok där hon skriver ner alla idéer hon får. Hon gillar att ha allt på samma ställe.

6. Ofelia kan somna trots avlägsna brummanden, skarpt ljus, dunkande bas och envetet fågelkvitter utan några som helst problem.

Så det är dags att lösa gåtan. Vad är sanning? Hur hittar man svaren? Är vad som är sant för Ofelia en barbarisk lögn för andra? Måste man alltid skriva långdragna inlägg för att känna att man bidragit till världen alls idag?

Det finns många lögner och en sanning. Men det kan vara tvärtom också. Ofelia vet inte riktigt.

Ofelia och Matilda

Ofelia gick inte på äventyr som barn. Hon hade ingen hund eller häst, hon hade inga kompisar som var spöken eller tidsresenärer, hon fick aldrig lösa mysterier eller ta fast brottslingar. Det var inte den barndomen hon hade. Det enda som gjorde henne lite speciell var att hon tyckte om att läsa. Hon läste på lunchrasten. Hon läste på andra barns födelsedagskalas. Hon läste under bilresor genom Europa. Det fanns inga böcker om Ofelia tills hon läste Matilda.

Tanken på att man kan vara så smart att man utvecklar magiska krafter stannar hos Ofelia. Hon känner att hon i viss mån misslyckas. Matilda är intresserad av allt från matematik till juridik medan Ofelia kämpar med multiplikationstabellen. Det är lite av ett nederlag att inte vara ett geni. Tids nog utvecklar Ofelia superkrafter ändå, för hon börjar skriva.

De såg filmen med klassen en gång, på bio. Pojken Ofelia var förtjust i frågade henne om hon läst boken. Ofelia sa ja och kände sig sedd.

Ofelia och Micke leker Jeopardy och skriver frågor till varandra. Ofelias ber om frågor om Matilda, för hon kan allt. Micke skriver en fråga om filmen. ”Vad heter Miss Honeys älsklingsdocka?” Ofelia blir tjurig eftersom den dockan inte existerar i boken. Boken är bättre än filmen. Hon känner det i hela sitt hjärta, för första gången.

Filmen är den första hon ser på VHS som inte har svenska undertexter. Ofelia lär sig mer än hon förstår, även om det kommer dröja länge innan hon slutar behöva undertexter alls.

När Ofelia som vuxen ser Mara Wilson, som spelade Matilda i filmen och föddes samma år som Ofelia, blir hon bisarrt stolt över att Mara klarade sig igenom en barndom som skådespelare utan drogmissbruk och divalater. Som om Ofelia hade något att göra med det. Men Mara Wilson är fyndig och charmig och är med i saker som Ofelia gillar helt oberoende av Mara Wilson, och det känns som om de skulle kunna vara kompisar.

Det kommer en tid när Ofelia slutar se sig själv i Matilda, det unga, missförstådda geniet, och istället börjar se sig själv i Miss Honey, den kärleksfulla, uppmuntrande läraren.