Ofelia lovade

Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.

Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.

Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?

För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.

Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.

För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.

Advertisements

Ofelia och fixaren

Ofelia läser Harry Potter and the Cursed Child. Den donerades till biblioteket där hon jobbar. Hon hade inte tänkt läsa den annars, eftersom hon hört blandade recensioner och ett ganska ljummet mottagande rent generellt, men nu är boken här i hennes händer helt gratis och hon tänker varför inte.

När hon sedermera lägger ner boken (för hon har läst ut den, så klart hon har läst ut den, det är Harry Potter så den måste ju läsas ut) är hon så grymt förvirrad att hon måste skriva om det på Facebook. Hela situationen är nämligen så fullständigt oförklarlig att det enda denna lilla tekanna full med ångestånga kan göra är att föra oväsen tills trycket släpper.

Hon har så många frågor om hur detta gick till att det enda som kommer ut är en mer allmän fråga om “varfööööööör”. Vilket givetvis ingen kan svara på, men Petrova skriver och undrar om de kan fixa det på något sätt.

“Jag mailar dig,” skriver Ofelia tillbaka. “Men det korta svaret är nej.”

De brukar dock kunna fixa saker. De har kunnat fixa saker i tio års tid genom att skriva om och göra rätt, vilket de då delar med varandra och typ inte visar för någon annan. Det behövs liksom inte. Så länge de diskuterar saken och pekar ut vad de skulle göra annorlunda så känns det lite bättre. De har avlägsnat sunkiga stereotyper och problematiska relationer. De har tillrundat yxiga karaktärer och givit bifigurer en historia och motivation och förhållanden. De har snidat och tillbyggt och dekorerat i redan existerande världar tills de känner sig bekväma i dem. Det hela är ett kärleksarbete. De älskar berättelser så mycket.

Det är lätt att ändra i berättelser. Men Ofelia och Petrova kan inte ändra sina egna liv. De har gått igenom mycket tillsammans. Dödsfall och brustna hjärtan och förlorade jobb. Det hjälper att skriva berättelser tillsammans, en replik i taget, och ta kontroll över ett universum som inte är deras eget. Då kan de arbeta igenom det jobbiga, fördriva tiden, låta det göra ont någon annanstans en liten stund.

Det kanske inte alltid är det bästa sättet, men det finns inget som säger att det måste vara det enda sättet.

Ofelia i det vita rummet

Ofelia sitter och försöker dra ord ur luften. Hon försöker skapa något som inte fanns förut och det är precis så komplicerat och enkelt som man tror att det är.

Det första hon skapar är ett helt vitt rum där hennes karaktärer sitter. Det går bra en liten stund men sedan måste de flytta på sig, börja undersöka sina omgivningar lite, få saker förklarat för sig. Och då fastnar hon.

Det förra projektet hon arbetade med utspelade sig i Stockholm, i modern tid. Det enda hon behövde göra för att beskriva en plats var att åka dit och titta hur det såg ut. En icke-existerande plats kunde beskrivas i ett par meningar och sedan var det inte mycket mer med det.

Men här är det en hel värld, och Ofelia kan inte se den.

“Då kan du ju upptäcka den tillsammans med mig,” säger Tanja och drar med sig Ofelia i halslinningen. “Kom igen. Nu kör vi. Jag har folk att träffa och saker att hitta.”

Ofelia bromsar. Varför bromsar hon? Det här är inte ett tillfälle då hon bör bromsa handlingen, hon bör bara försöka åka med. Ge sig hän. Falla ner i njutningen av att skriva något nyttt och absolut inte börja redigera. Herregud, redigera nu? I skaparfasen? Hon är ju knäpp i huvudet. Men hon kan inte låta bli att märka saker som inte funkar redan nu, och så blir hon så trött inför tanken på att hon kommer behöva skriva om.

Varför kan det inte bara vara lätt, frågar hon sig. Varför måste det vara så oerhört komplicerat precis hela tiden?

“För att det är det det är,” säger Tanja och rycker på axlarna. “Vad vet jag? Jag är praktiskt taget helt ny. Men du skulle inte tänka så mycket på det om det inte var viktigt för dig, så sätt igång. Du har en deadline och inget val.”

Och det är ju liksom så. Ofelia suckar, gör en To Do-List (hon gör många såna) och så sätter hon igång.

Hon har ju faktiskt inget val.

Ofelia och idéerna

Det här är grejen med bra idéer: De är inte så sällsynta som folk tror.

En idé kan explodera bakom pannbenet och spridas ut i fingerspetsarna. Den kan ta över hela ens sinne och göra det svårt att koncentrera sig på föreläsningar, svårt att sova. Då måste den tänkas på. Alternativet är omöjligt. Men det är just det som en idé är, bara en tanke. Någon slags grund. Det är inte en färdig bok. Det är inte ens en färdig mening. Det krävs så ofantligt mycket hårt jobb för att det ska bli något av den, så de flesta riktigt bra idéer rinner ändå oftast ut i sanden.

Ofelia har hört att författare, riktiga författare, ibland blir tillfrågade om de kan skriva boken, för “jag är inte så bra på att skriva, men det är är en skitbra idé så vi kan dela på pengarna när boken blir en hit”. Hon har själv aldrig fått frågan. Det är ju inte som att hon är publicerad, så det kanske inte är så konstigt. Men man behöver inte vara publicerad för att inse vilken konstig begäran det är. “Skulle du kunna lägga massor med tid för att utveckla en idé du inte kom på, och lägga dina egna projekt åt sidan, för den här idén är minsann något alldeles särskilt och själv har jag ju liksom inte tid eller riktigt lust heller, men vi kan ju dela på pengarna så då blir det ändå rättvist!” Hon är övertygad om at sådana människor menar väl, men det vittnar ändå om någon slags arrogans. Dels är deras idé “riktigt speciell” och då kommer den ju absolut bli en bästsäljare, men själva vill de inte jobba med den. Någon slags brist på självförtroende kanske, uppblandat med en känsla av att man på något vis också gör sin författarkompis en tjänst?

Så innan Ofelia blir publicerad (det kanske händer!) vill hon understryka ett par saker. Några missförstånd när det gäller själva skrivarprocessen, så att hon kan bespara eventuella frågor i framtiden.

  1. Skriv dina egna idéer. De kommer från dig. Varför tror du att du inte är bra nog? Om du älskar din idé är det bara du som kan arbeta med den.
  2. Att få en idé är väldigt lätt. Det är att sitta ner med den och göra jobbet som är svårt. Du gör ingen en tjänst genom att lämpa av det tunga jobbet på någon annan.
  3. Du vet inte ifall din idé kommer bli en bästsäljare. Det är nästan en garanti att den gjorts förut, vilket i sig inte behöver betyda något. Det finns inget nytt under solen. Alla idéer är redan skrivna. Men det är ju din spinn som är ny; det är ditt perspektiv som är spännande. Ingen annan kan skriva din idé som du skulle skriva den.

Som sagt, Ofelia har själv aldrig fått frågan. Men det kanske kommer en dag då hon får den. Ofelia gillar att planera.

Ofelia bygger karaktär

Grönt betyder att det händer nu. Rött betyder en kärleksscen. Blått betyder en tillbakablick.

Varje huvudkaraktär (de är fem stycken, gud, låt det inte bli fler) har fått en dramatisk kurva för att visa var de börjar, var de är på väg och var de kommer hamna under berättelsens gång. Vänskaper har utkristalliserats mellan dem. En kärlekshistoria också. Men de håller sig i två grupperingar just nu och Ofelia vet inte riktigt hur hon ska få dem att socialisera mera.

“Nyfikenhet?” mumlar hon i regnet på väg hem från jobbet, med en matkasse i handen.

Regnet kommer förvandlas till snö om några timmar. Det kommer muntra upp henne där hon sitter på sitt kontor och försöker få lite ordning och reda på flera saker samtidigt. Visst att det kommer återgå till regn väldigt snabbt, men synen gör henne ändå på bra humör.

Nyfikenhet… Det kanske är tillräckligt? Med tanke på omständigheterna och personerna ifråga så låter det rimligt att nyfikenhet kan föra samman dessa två. Inte ödet eller att de är dragna till varandra, bara ren och skär nyfikenhet för att hallå, det finns inte många i världen som är som de just nu, och det är naturligt att de skulle vilja prata. Men har de något att erbjuda varandra?

Ofelia betraktar de små färggranna korten. Hon har aldrig gjort en outline på det här viset tidigare. Det känns faktiskt ganska bra. Som om hon har översikt och samtidigt kan zooma in på vad som är intressant just för stunden. Hon kan lägga till scener varhelst hon vill, fundera på motivationer och stressfaktorer, sedan tänka på någon liten världsbyggande detalj i fem minuter och kanske googla nåt.

Det finns inget överspännande uppdrag. Ingen ondskefull skurk att besegra eller korrumperande ring att slänga i en vulkan. Det kanske borde finnas något sånt? En karaktär kan få med sig en annan på ett litet uppdrag, men Ofelia är inte säker på ifall de kommer finna vad de söker.

“Det är mer av en andlig resa,” förklarar hon för dem.

De är något kritiska. Ofelia skäms. De är både yngre och coolare än hon själv. Men hon är åtminstone riktig, så hon har ju det.

Fitzwilliam har köpt en liten ask nålar för att fästa korten på en liten korktavla. Ofelia har satt upp några blå scener, och alla dramatiska kurvor. För sin inre blick ser hon ett 700-sidors episkt äventyr som ställer bra frågor om mänsklighet och framtiden och rättigheter och andra världar.

Samtidigt är hon ganska trött.

“Vet ni vad?” suckar hon. “Snacka ihop er. Vi tar ett möte imorgon. Om alla kan lägga en tanke eller två på vad er högsta önskan är respektive vad ni verkligen skulle behöva så skulle jag uppskatta det. Peace.”

Ofelia tämjer ett odjur

Ofelia är Historieberättaren, och den här historien vill berättas. Den bubblar under ytan. Då och då spricker en bubbla till ljudet av en viskad mening. Ofelia drar fingrarna genom ekot och smakar på dimman hon rör upp. Den försvinner snabbt. Lämnar bara en svag rörelse. Det är Ofelias uppgift att sätta ord till det och binda fast detta vaga till något konkret.

Hon trummar med fingrarna mot bordet. Stirrar på den blinkande markören på skärmen.
“Jag kommer att tämja dig,” muttrar hon.

Om Ofelia skulle rita av den här historien skulle hon skissa på ett stort papper. Hon skulle rita ett mångfotat djur, stående på bakbenen och viftande med frambenen, frustande, ångande och vilt. Det är raggigt. Det har en yvig, otämjd man. Det dreglar. Det vill dra iväg i flera olika riktningar samtidigt. Ofelia är en liten prick vid djurets många fötter, hållandes en tunn kedja som binder det.

Hon rycker i kedjan. Odjuret faller tungt ner och står på marken i en sekund eller två, innan det försöker ta sig därifrån igen.

Ofelia tvingar ner det på huk, får det att se henne i ögonen.

“Jag kommer att tämja dig.” Hon upprepar det med lugn röst. Som om hon är helt säker. “Jag kommer att börja förstå dig och när jag gör det kommer jag kunna krympa dig. Jag kommer lista ut vilka ben du ska stå på. Jag kommer snygga till dig.” Hon ler rakt i ansiktet på odjuret. “Du kommer bli min lilla bitch.”

Och odjuret ler tillbaka, med för många tänder, och säger, “Kanske det. Men om du lyckas med allt detta kommer du att tröttna. Och du kommer att tänka på allt jag hade kunnat bli. Och du kommer längta tillbaka när jag bara hade potential, och inga regler.”

Det kastar huvudet bakåt och skrattar. “Så vi kommer båda att förlora.”

Det är något med Ofelia

Det är något med små blomsterprydda broar över åar och vattendrag.

Det är något med mjukglass med nötkross.

Det är något med röda, flagnande stugor vid tågrälsen.

Det är något med rena lakan.

Det är något med lukten från trycksvärta och papper, sammanpressade och nedtyngda av sönderfallande pärmar.

Det är något med en tom tågvagn.

Det är något med blommande syrener.

Det är något med en ledig eftermiddag.

Det är något med att se ut genom en mörk ruta och se regndroppar måla silvermönster över ditt ansikte.

Det är något med att nästan sova.

Det är något med sparade klenoder i en trälåda.

Det är något med en teckning ritad av ett barn, och ditt namn noggrant stavat med felvända bokstäver.

Det är något med en perfekt jäst bulldeg.

Det är något med att vissa sånger är riktade just till dig.

Det är något med ett adverbialt adjektivt substantiv.