Ofelia ska inte gråta på jobbet

Det här är regel nummer ett. Bryt inte ihop. Glid in på toaletten lite diskret, försök att skrika väldigt tyst bara, blaska kallt vatten på kinderna och låt kylan chocka dig så pass att du glömmer bort att vara ledsen.

Du ska inte gråta på jobbet.

Det är alltid jobbigt att gråta öppet. Det är jobbigt på dagis, det är jobbigt i skolan, det är asjobbigt på jobbet. Det spelar ingen roll var det är. Alltid svårt att försöka dölja hur ledsen man är. Alltså, så länge inte någon har dött får man inte gråta på jobbet.

Gråt inte på jobbet.

Det var inte ett stort misstag. Det var bara jobbigt att veta att någon åkte från Uppsala för att komma på intervju, så var det en liten skitsak som skulle stå i vägen för at anställa dem. Något du visste om egentligen, men inte trodde var en så stor grej, och som du faktiskt inte tycker ska vara ett hinder för att man ska få arbeta som franskavikarie för högstadieelever. Man ska kunna svenska i tal och skrift. Det är tydligen världens viktigaste detalj, det var till och med mot lagen eller nåt att inte göra det. Och du visste inte det.

Så fan heller att du gråter på jobbet.

En kylskåpskall burk i handen drar uppmärksamhet från hettande kinder. Allt du kan göra är att be om ursäkt men det kanske inte är värt att erbjuda blod från dina egna ådror som betalning? Kanske inte värt att krypa ihop under skrivbordet och inte komma ut? Kanske inte värt att falla ihop totalt?

Du kan faktiskt göra det här. Du kan få det att se lätt ut. Du kan distrahera dig själv med musik i hörlurarna, jättehögt, så du kan fastna i låttexten och glömma bort att vara ledsen.

Så har du åtminstone bara gråtit lite på jobbet.

Advertisements

Saker Ofelia borde göra

Arbeta på Boken. Det finns alltid någon liten detalj hon vill ändra, något hon borde ta en titt på, ett kapitel hon behöver klippa i eller lägga till något på. Boken kommer att bli arbetad på tills ett eventuellt förlag sliter den ur Ofelias kalla, stela fingrar.

Fokusera på jobbet. Det finns många projekt igång samtidigt och Ofelia är inte säker på hur det gick till, men på något vänster blev hon ansvarig för en massa små detaljer. Hon måste skriva mötesprotokoll och mejla ut det, hon måste skriva programinformation, hon måste få färdigt listan på vilka gymnasieskolor som har öppet hus i oktober, hon måste skicka kallelser till intro-möten. Någon gång emellanåt måste hon komma ihåg att äta något.

Fundera på framtiden. Ofelia vill plugga vidare till nästa höst. Detta innebär en omstrukturering i schemat och möjligtvis att hon kommer behöva ringa samtal. Hennes minst omtyckta sak. Men hon måste göra det. Bara att bita ihop och komma ihåg att telefonen inte bits.

Läsa och ge konstruktiv kritik åt skrivgruppens texter. Hon har sett fram emot att kursen startar igen i flera veckor. Då och då känns det bara så skönt att prata medmänniskor som delar det stora intresset att hitta på saker. Diskutera teknik och tips, allt ifrån det minsta malplacerade kommatecknet till övergripande berättelseteman. Ofelia behöver egentligen inte tvinga sig själv att läsa och kritisera texter. Hon älskar varje sekund.

Städa. Det vore väldigt trevligt att vakna på morgonen någon gång och inte tänka ”varför är det här mitt liiiiiiv?” med en stor skopa ångest.

Ta åtminstone en timme om dagen då hon inte fokuserar på något annat än textproduktion. Inte bara för jobbet, utan något lustfyllt och härligt, något som får luften att sjunga och fingrarna att flyga. Hon mår aldrig så bra som när hon har ett projekt igång, men det vore ju trevligt om hon kunde avsluta dem också. Då och då, bara.

Gå och lägga sig tidigare. För hon kommer ihåg för några nätter sen när hon fick två timmars sömn och kände sig lite fel hela nästa dag, och det känns fortfarande inte riktigt som om hon hämtat sig från det. Det känns som om hon har missat något. Nej, det är bäst att ta sömntåget när det kommer, istället för att tvinga sig själv att vänta på nästa.

Använda paraplyet när det regnar. Seriöst, det är inte värt att gå runt kontoret med en blöt och kall tröja. Var lite ansvarsfull och vuxen, Ofelia.

Ofelia dödar sina älsklingar

Det gröna har knappt lämnat träden, men Ofelias huvud är fullt av pumpalyktor mitt i mörkret, förmultnande löv, varma drycker i stora muggar, tunga veteax och ymnighetshorn som sväller av överflöd. Hon tänker på gudar och gudinnor, på berättelser om hur sommarn försvinner, på blodsoffer och mogen frukt. Hon tänker på det annalkande mörkret och när skiljeväggen mellan vår värld och andevärlden är som tunnast.

Det är temat till en pågående novelltävling som Ofelia sitter och funderar över. Hon skrev en scen men det sveptes ut i något annat. En dialog hon faktiskt tycker mycket om, som känns drömlik och intensiv, hon kan kännas blodsmaken i munnen och känner hur orden har en rytm som låter som dikt i hennes huvud, men det funkar inte. Det är en helt annan känsla än den tidigare scenen. Novellen känns inte som något sammanhängande och hon måste stryka hälften av vad hon skrivit. Börja om från början, börja om på nytt… Hon har blivit bättre på det.

Uttrycket ”kill your darlings” betyder att man inte får bli för fäst vid detaljer. Det innebär inte nödvändigtvis att man måste gå igenom allting och stryka allt man älskar, för att det automatiskt är dåligt. Det handlar bara om att inse när en idé är så älskad att resten av historien måste omarbetas för att passa den, och att det ändå inte fungerar. Idén har blivit en tyngd i rutnätet som är berättelsens universum. Den förvanskar helheten. Det är då den måste strykas, för att berättelsen ska kunna växa tillbaka till det den ska vara.

”Blodsoffer,” mumlar Ofelia på väg hem från jobbet. ”Skördetid. Att klara sig över vintern. Att be om solens återkomst. Saft och sylt. Konservering. Vildhavre. Som man sår får man skörda. He will provide for us.”

Novellen är en blixtförälskelse mellan längre projekt. Den har ett utgångsdatum. Ofelia har bara några sidor på sig att måla i breda blyertsstreck och teckna en hel värld. Det skulle vara så trevligt att vinna. Det skulle vara så trevligt att ens vara med och tävla. Hon måste tygla idén, får inte låta den sväva iväg till något annat.

”Ett träd, en bönstängel. Nej, hans kropp är en fruktträdgård, vi ska inte gå hungriga…”

Hon viskar ord som om hon övade på en läxa. Prövar smaken. Låter rötter leta sig fram till ett bultande hjärta.

Vi går mot mörkare tider, så låt berättelserna bli mörkare. Låt orden smaka fuktiga löv. Låt solen sluta värma oss. Lägg det vi älskar på altare och hoppas det återvänder till oss, sprid halva idéer över döda rosor och hoppas de blommar till våren.

Allt kan användas igen.

Saker Ofelia är rädd för

Prata i telefonen med främlingar.

Att hon kommer vakna en dag och märka att den utmejslade planen hon hade aldrig hade en chans i helvetet.

Saker som växer under huden.

Att lämnas ensam med små barn eller hundar och att de skulle ta för givet att hon skulle bestämma allting fast hon egentligen bara vill sätta sig i ett hörn med en bok tills den riktiga vuxna är tillbaka.

Bilder som folk säger är hemsökta och att de har drivit människor till vansinne och så är det en bild med typ en läskig hund på eller nåt som bara ser fel ut och så tittar Ofelia på den och sen råkar hon få den bilden på näthinnan alldeles innan hon ska sova och bara känner neeeeeeej.

Närbilder på spindlar, varför är det ens något som finns för vem vill ha det egentligen?

Att alla som är lika gamla som hon växer upp runt henne tills hon är i deras skugga och har glömt hur solen känns.

Att åka till något nytt ställe och märka att instruktionerna hon fått för att ta sig dit fallerar omedelbart och hon inser att något fundamentalt måste ha gått fel redan i början av projektet och nu kommer hon gå vilse och kanske dö.

Att hon ska sätta i halsen och kvävas till döds när hon är ensam hemma.

Att bli gravid.

När någon hon älskar går alldeles för nära en klippkant eller spåret på en perrong eller ska klättra upp någonstans där det finns den minsta chans att hen slår sönder skallen mot vassa stenar om hen trillar ner.

Att alla beslut hon har tagit fram till nu har varit fel och hon måste börja om från början.

Det faktum att hon kan dö när som helst utan att ha fått visa ens en berättelse för massor med människor, när hon har så många att erbjuda och så mycket hon vill göra.

Det faktum att alla hon älskar kan dö när som helst, på väg hem från jobbet eller så, det händer hela tiden och det finns inget någon kan göra åt det men snälla snälla se er för när ni går över gatan okej?

Harkrankar.

Anledningar till att Jareth the Goblin King (Labyrinth) hade varit en dålig pojkvän

färdigbowieOm man råkar vara lite nördig och inne på fantasy och hänga med fel sorts människor på Internet, då hör man förr eller senare talas om den här filmen. Standardsaga. Ung, självisk flicka råkar önska bort sin lillebror, och måste bekämpa den onde trollkungen Jareth, spelad av David Bowie. (Ja, han sjunger i filmen. Det är magiskt.) Annars är det aggressiv 80-talsvarning på den här killen. Det borde nästan förbjudas. Håret! Sminket! De där… grymt tajta byxorna.

Känns det varmt härinne? Det känns varmt härinne. Var var vi? Just det. Ahem. Den här killen. Jättedålig idé. Verkligen… inte bra. Massor med anledningar.

  1. Han stjäl barn. Alltså. Det är ju inte bra.
  2. Lite för intresserad av en sextonårig tjej för att det ska kännas okej?
  3. OKEJ. Vi måste ta en stund här för att prata om byxorna igen. På grund av… anledningar. Vi är oroliga för blodcirkulationen och/eller spermaproduktionen. Det där kan inte vara nyttigt. Hur fick han ens på sig dem? Och av sig dem? Det här är viktiga frågor! Hur fick denne slankhöftade, alvliknande man på sig dessa löjligt åtsmitande byxor?! …Låt oss fortsätta.
  4. Han leker ständigt med sina kulor. Nej, alltså, han har kristallkulor som han håller på att jonglera med hela tiden, för att det ser väldigt imponerande ut. Men det är distraherande.
  5. Vad går hans jobb ut på egentligen? Han är kung över trollen, okej. Men han verkar inte pyssla med att styra riket så mycket. Det enda trollen verkar begära är att han rövar bort barn då och då för att de ska ha något att göra. Det hela känns väldigt ohållbart.
  6. Jareth tror att manipulation och kontroll är samma sak som kärlek. Vi skulle säkert kunna komma på något skämt här, men det är faktiskt ett problem på riktigt. Han maskerar sin ondska med David Bowie-låtar och själförtroende och party trick, han verkar existera endast för att stjäla barn och håna/lusta efter unga flickor. Han är så långt ifrån mänskligheten och den verkliga världen att tiden förvrängs runt honom. Han är värre än någon annan du någonsin varit ens lite förtjust i, Ofelia. Det här är värre än den tecknade hunden.

Gör om och gör rätt. Den här killen ska man hålla sig långt, långt borta från. Du hade tur som aldrig dejtade honom.