Ofelia har karaktär(er)

Det finns karaktärer som liksom får egna liv. Det är ett faktum som författare gärna slänger ur sig. Att de tappar kontrollen över sina karaktärers handlingar och hjälplöst får se på när de… gör saker. Liksom, saker bara. Agerar på sätt som författaren inte kunde förutse, fast de fortfarande följer de regler som författaren satt upp i förhållande till karaktärisering.

”Det låter väl möjligt,” säger Brice och lutar sig nonchalant mot kontorsväggen. Han är bra på det där, att luta sig mot saker. ”Fuck vad tråkigt det är här. Kan du inte sitta och göra något annat? Typ maila med Petrova eller nåt?”

”Nej,” svarar Ofelia strängt. ”Jag jobbar faktiskt. Jag tar mitt jobb på allvar. Du kan gå och lägga dig till ikväll.”

”Jag går och tar en cigg.”

”Det gör du inte. Du har slutat röka, har jag ju sagt. Varför i helvete röker du ens?”

”Du är inte min riktiga mamma.” Han flinar.

”Nej, det vet jag. Ungjävel. Jag har snott dig från någon annan och har skrivit fanfiction om dig i flera år, men du räknas inte som min. Du rökte absolut inte från början heller.”

Brice rycker på axlarna. Det är han också bra på. ”Du vet väl inte vad min författare tänkte.”

”Jag vet att hon skriver för nio till tolvåringar, gubbe lilla. Klart du inte röker. Gå och ta en kopp te så ska jag fundera på ett mail till Petrova om du är snäll.”

Han slinker undan, men han sitter i ett hörn och tjurar. Tonåringar. Uppmärksamhet vill han ha, tydligen, men sen när Ofelia har en stund över att tänka på en födelsedagspresent till Petrova, då är han plötsligt jävligt tyst.

”Hej!”

Tara sticker in huvudet på kontoret. Hennes mörka hår hänger som en gardin nerför kinderna, när det inte står som en smålockig sky runt hennes huvud. Ofelia har fortfarande inte bestämt sig riktigt. Smålockar kanske känns mer riktigt nu när hon har en tydligare bild av Tara; hon hade inte alltid det.

”Du, har du tid en stund? Jag skulle gärna vilja att du typ gör en outline för hela min story. Jag vet att du inte blivit publicerad och det finns ingen som frågar efter det, men det känns ändå som om en sequel är helt rätt. Du vet att den måste handla om mig.”

”Du håller tyst,” säger Ofelia strängt. ”Jag är på jobbet. Jag är jätteupptagen. Det är illa nog att du och dina kompisar höll mig uppe till sent inatt eftersom ni aldrig ville sluta tjattra, men jag måste faktiskt bli färdig med den här artikeln.”

Tara sticker ut tungan åt henne. ”Du har ett ansvar för mig.”

”Jag vet. Och jag kommer till dig. Men är det ens rätt att sätta igång med ett till så pass stort projekt innan jag ens vet om det finns en marknad för den första boken?”

”Det vet väl inte jag. Jag är någon du har hittat på.”

Ofelia tar en paus och gnuggar tinningarna. Det måste vara dags för kaffe snart.

” Vi kan diskutera det,” säger hon efter en liten stund. ”Men efter artikeln. Okej?”

”Okej!”

Tara sätter sig ner i den lilla svarta fåtöljen på kontoret. Där sitter hon stilla och tyst och tittar upp i taket. Helt lugn och fin. Hon gör inte så mycket väsen av sig. Hon är liksom bara där.

De är alla bara där. Hela tiden. Det kan hända att någon försvinner ett tag och inte vill prata, men de brukar komma till rätta. Karaktärer som har funnits i nästan ett decennium och karaktärer Ofelia inte har blivit presenterad för ordentligt än. De sitter alla i fåtöljen på kontoret och väntar på sin tur. Några är lite mer högljudda än andra. De kräver en skarp tillsägelse innan de håller truten.

Men de vet att Ofelia älskar dem. Ofelia var alltid bra på att hitta på kompisar.

Advertisements

Anledningar till att försöka bli en Sim

Låt oss inse faktum. Livet är jättesvårt, jätteofta. Det finns människor som verkar ha allting under kontroll, men dessa människor är lögnare. Gräset är alltid grönare. Det finns alltid något som verkar lite roligare, lite enklare, än det man själv har.

Så varför inte ha helt omöjliga aspirationer? Varför inte försöka bli en Sim, från EAs The Sims? Javisst finns det nackdelar, men herregud så många fler fördelar det finns. Här är några stycken.

  1. Det finns magi. Alltså på riktigt. Alltså det går runt feer med stora glittrande vingar, och vissa av invånarna springer runt på fyra ben och ylar mot månen. Det verkar helt okej. Inte bara är det övernaturliga helt och hållet en del av vardagen, men ingen verkar lida särskilt mycket av det. Kompisar låter kompisar dricka ens blod om ni gillar varandra tillräckligt, det är inte ens en stor grej. Det finns ingen rasism eller nåt.
  2. Jobbgaranti. Så du kanske inte klarade dig så bra i skolan. Du kanske till och med var ute för sent nån kväll och blev tagen av polisen. Du drömmer ändå om att bli kirurg och göra föräldrarna stolta. Det är inte omöjligt! Bara ta ett jobb på sjukhuset, vilket jobb som helst. Ja du får börja från botten och arbeta dig upp, men alla söker alltid personal, på alla nivåer. Det kan finnas åtta borgmästare i en stad på några dussin pers. Det är helt normalt.
  3. Bebisar är skitlätta. De blir lätt lite ensamma, men några kramar löser alla problem. Nyfödda verkar inte vara några problem alls, man kan lämna dem i vaggan om de inte skriker och de kommer ligga och förtjust stirra upp i taket. Ja, de kan bli lite mer krävande sen när de måste börja lära sig saker, som att gå och prata och använda pottan, men det kräver bara nån dags intensivt jobb och sen är den föräldraplikten avklarad.
  4. Det ligger seriöst diamanter på marken som vem som helst kan plocka upp. Man kan börja ett liv utan något alls förutom en sovsäck, en cykel och kläderna man går och står i. Det ligger saker överallt på marken och allt går att sälja. Juveler, värdefulla metaller, till och med sällsynta fjärilar! Ett par ängsblommor och du kan arbeta dig upp i världen, utan att själen ska dö i ett kontorslandskap.
  5. Det finns alltid någon stackars sate som vill köpa din konst eller publicera din bok. Om du tröttnar på att kuska runt i stan för att hitta skrot att sälja kan du alltid bli konstnär. Dina första tavlor kommer inte sälja så mycket, men hallå, det finns ändå nån som kan tänka sig betala 14 spänn för nåt värdelöst kladd du fick ur dig på en halvtimme. För att inte tala om att publicera böcker. Det spelar ingen roll vad du skriver, någon vill verkligen publicera det och ge dig pengar.
  6. Vill du gå ner i vikt? Träna i ett par dagar, resultatet är direkt och permanent. Kuta lite på löpbandet, sen kan du äta paj resten av livet.
  7. Är du tillräckligt belåten i livet får du poäng. Dessa poäng kan du spendera på riktigt schyssta life-hacks. Dra ner på tidsödande grejer! Som att gå på toa eller duscha till exempel. Ja, om du har nått några personliga mål kan du till och med bli odödlig.
  8. Om det är Ofelia som spelar är det en garanti att du endast kommer dö av hög ålder efter ett långt och lyckligt liv. För Ofelia får dåligt samvete om låtsasbarn gråter och har fortfarande inte riktigt kommit över att socialen tog ett av hennes barn i första Sims-spelet för att hon trodde hembiträdet skulle ta hand om det.
  9. Dessutom har Ofelia en tendens att skapa stora familjer, och med ett fullt hushåll kan hon inte hålla reda på alla. Så om du väljer att stanna hemma från jobbet lär hon inte märka det på ett tag.

Det finns väl en lista med nackdelar som är minst lika lång… Men på nästan alla vis skulle det vara bättre att leva i Sims 3 än i verkligheten, just på vissa dagar.

Ofelia är en smutsig lögnare

Förra veckans Ofelia inställd pga influensa. (Nej seriöst, det var det.)

Ofelia går i lågstadiet, och just nu känner hon sig lite sjuk. Ont i magen. Det här är ett problem hon aldrig tidigare varit med om, hon har inte varit sjuk i skolan förut. Det är klart hon har varit sjuk och fått stanna hemma från skolan, men nu har hon ju begått misstaget att gå trots att hon inte känner sig helt frisk. En besvärlig sits. Hur hanterar hon detta?

Bäst att säga till fröken. Börja där i alla fall. Fröken vet nog.

Fröken tar en titt på Ofelias bekymrade lilla ansikte och nickar. Hon ber Ofelia vänta till rasten, så kan de gå och ringa hennes föräldrar. Så det gör de.

”Vill du prata med dem?” frågar fröken.

Ofelia skakar på huvudet. Hon vet inte vad hon ska säga. Hur levererar man nyheten? Bäst att någon annan sköter det.

Så fröken ringer och pratar, och det beslutas att Ofelia ska hämtas från skolan.

Hämtas från skolan. Alltså gå hem. Alltså… inte gå resten av skoldan. Alltså typ bara gå hälften av dagen då. Kan man göra det? Är det något alla visste om, att man inte behöver lida igenom en skoldag om man känner sig lite sjuk sådär mitt i en lektion? Man kan liksom bara… gå hem.

Lika snabbt som konceptet introduceras, lika snabbt börjar Ofelia missbruka det. Mamma och pappa är inte lika lätta att lura på morgonen, men fröken har massor med barn att ta hand om och hon accepterar Ofelias historier mycket lättare. Ofelia har gott rykte, så att säga. Om hon har ont i magen eller huvudet så är det säkert sant.

Hon gör det inte ofta. Då fattar hon att folk kan bli misstänksamma. Men ibland. Det är ganska lätt att se lidande ut. Det som är allra bäst är när hon börjar komma upp i den åldern att föräldrarna inte behöver komma och hämta, att hon kan gå hem själv och vara ensam hemma. Då kan hon sätta på TV:n och nalla vaniljsocker från skåpet, och det finns knappt något som är bättre än det.

I gymnasiet finns ju den fantastiska ursäkten att hon har mens. Någon nytta ska det ju vara med det fanstyget, så det kan hon gott unna sig. Ofelias naturligt superbleka kinder (om hon är på gott humör kallar hon det ”eteriskt” men i vanliga fall är hon bara löjligt blek) kommer till användning också. Det enda hon behöver göra i receptionen är att låta trött. De kallar henne ”stackars lilla gumman” och skriver upp henne. När hon vänder bort blicken småler hon och känner sig som en spion.

Mistress of deceit! Queen of lies! Ingen anar att hon, som har brunt hår och GLASÖGON, lurade till sig att missa dubbelmatten för att hon kände att det kanske stack till lite någonstans i kroppen. Hon är ju så duktig! Stackars henne som är sjuk.

Ofelia säger att hon aldrig har skolkat. Alltså, att hon inte bara har dragit. Folk har alltid vetat var hon är. Det är ju en definition.

Men jävlar vad hon ljugit för att få slippa vara i skolan.

Ofelia är besatt

Ofelia går på högstadiet, och varje dag cyklar hon på träningscykel i en halvtimme. Det är okej träning så länge hon har något roligt att titta på. Det går inget roligt på TV just den här kvällen så hon gräver igenom familjens samling DVD:er för att se om hon hittar något kul. Kanske någon hon aldrig testat förut?

Det hon hittar är en inspelning av musikalen Cats från 1998. Hon har sett fodralet då och då men vet inte riktigt var den kommer ifrån och har svårt att lista ut det nu efteråt. Hade hon själv köpt den? Det låter osannolikt. Föräldrar kanske, det måste vara dem.

I vilket fall som helst sätter hon på filmen och börjar trampa på träningscykeln. Under uvertyren är hon lite uttråkad, det händer inte så mycket. Men hon är tålmodig och dessutom kan hon inte byta till något annat nu när hon har satt igång att cykla. Det kanske blir bättre sen.

Det som sedan händer är att Ofelia blir helt besatt. Cats är som en tecknad film fast med riktiga människor, människor som rör sig på helt sjuka sätt och faktiskt typ nästan beter sig som katter. Sångerna är löjligt lätta att få fast i huvudet. Ofelia ger sig inte förrän hon har memorerat allihop. Så fort hon kommer hem från skolan sätter hon på DVD:n igen, och hon har ibland svårt att koncentrera sig på lektionerna eftersom musiken spelar så högt inne i hennes huvud.

Ofelia blir besatt av saker relativt ofta. När hon var liten var hon fascinerad av nordiska asagudar och lärde sig allt om dem, vilket både imponerade och irriterade hennes lärare. Besattheten försvinner efter ett tag och blir ett intresse, och sen kan det gå ett tag innan hon hittar något nytt. Det finns en bild Ofelia ofta får i huvudet när hon märker hon hon börjar glida in i en ny besatthet. Hon ser sig själv med ett ljus i ögonen, som en lampa som tänds och släcks innifrån. (Den bilden kommer garanterat från ett avsnitt av Buffy the Vampire Slayer, när Xander blir bokstavligt besatt av och börjar bete sig som en hyena.) En flash av ljus och sedan är hon fast. Hela hennes väsen uppfylls av att få veta mer, av att insupa och att memorera. Hon vill göra föremålet för hennes besatthet till en del av henne. Hon vill att alla ska veta och smittas av hennes intresse. Det är så bra! Varför vill så få lyssna på henne när hon berättar?

Så Ofelia hänger på Internet ganska mycket. Där delar folk hennes intresse och engagemang. Hon vet inte om det än, men där finns en annan människa vars första musikalälskling är Cats. Det kommer dröja ett par år till innan det blir en relevant byggsten i deras förhållande.