Ytterligare tre personer som Ofelia vill ska vara hennes kompisar

OBS. Denna lista är baserad endast på magkänsla. Ofelia känner inte dessa människor på riktigt. Men det känns liksom rätt, bara, att tro att de är kul personer att ha i sin bekantskapskrets.

Mara-Wilson

Mara Wilson
Yrke: Fd. Barnskådespelare
, numera dramatiker

Vänskap måste kunna börja med någon form av jämlikhet, annars förfaller det till idoldyrkan. Detta har Ofelia lärt sig i sin vänskap med Neil Gaiman. Då skulle det inte alls vara svårt att närma sig Mara Wilson, som ju ändå format Ofelias liv i viss mån och vars ansikte Ofelia förmodligen alltid kommer känna igen. Men här är det givetvis en smula annorlunda. Ofelia och Mara Wilson är nästan exakt lika gamla och delar vissa intressen. Problemet är att de bor i olika delar av världen och inte riktigt umgås i samma kretsar. Detta kringgås givetvis av att Ofelia håller på med något mycket spännande och kreativt som då väcker Mara Wilsons uppmärksamhet och gör att hon kontaktar Ofelia, inte tvärtom. Ofelia kanske har en internationell podcast eller Youtubekanal, många järn i elden så att säga, många spännande idéer. Givetvis vill Mara Wilson hänga på, kanske gästskriva eller ha en liten roll i något som Ofelia har skrivit. Och Ofelia, som ju är väldigt positivt inställd till Mara Wilson, blir väldigt glad men samtidigt inte förvånad, för det hon håller på med är ju självfallet väldigt intressant och många skulle vara intresserade av att vara med. Så sen är Ofelia och Mara Wilson bra kompisar och skickar varandra knasiga Snapchatmeddelanden, ofta när den andra sover eftersom de inte håller reda på tidsskillnaderna alls när de inte befinner sig i samma land.

I det här universumet har Ofelia Snapchat och vet att det inte heter Spotify, för hon kan hålla reda på två olika appar trots att de börjar på samma bokstav, och hon är avslappnad i förhållande i kändisar och är jättebra på att hantera stress, för hon är kompis med Mara Wilson.

yolanda gamppYolanda Gampp
Yrke: Bagare, Youtubepersonlighet för kanalen How To Cake It

Okej, så det här är en idé som Ofelia precis hade för en Youtubekanal. Den ska heta Mis-Cakes och bara handla om misstag man kan göra när man bakar, som till exempel när Ofelia trodde att man enkelt kunde dubbla ett kakrecept och pytsa i smeten i en form och så skulle allt gräddas ändå och det skulle INTE förvandlas till en tårtskorpa fylld av ogräddad, vagt grönfärgad smet. (Ofelia är kvinna nog att erkänna fuck-ups. Detta var ett fuck-up.) Ofelia skulle göra sina misstag så att andra inte skulle behöva göra dem, och det skulle vara ganska populärt. Charmigt. Som det blir när man är en glad amatör! Men sen skulle hon börja få meddelanden från Yolanda Gampp om vad det är hon gör för fel, och detta skulle resultera i ivrigt utbyte av idéer om ett samarbete, och vips är Ofelia på ett plan till Kanada och dyker upp i en av Yolandas kakbakarvideor. De skulle förmodligen göra något väldigt svenskt med tanke på Ofelias härkomst och Yolanda skulle säkert tycka det var ganska spännande för det skulle vara rätt exotiskt för henne, så de kanske skulle göra en prinsesstårta eller nåt, vem vet, det viktiga är att de bakar och att Ofelia får smaka ordentligt gjord italiensk marängsmörkräm, för hon är ganska säker på att hennes försök var ytterligare ett fuck-up.

I det här universumet får Ofelia också lära sig hemligheten om hur man färgar sockerpasta och sätter en ordentlig tårtplan i verket och har tålamod med bakning och att det är okej att göra fel och inte hetsa upp sig så mycket och framför allt kunna improvisera och dessutom ha på sig många snygga t-shirts med tårtrelaterade ordvitsar, för hon är kompis med Yolanda Gampp.

laverne coxLaverne Cox
Yrke: Skådespelerska, aktivist

Ofelia är inte värdig att stå i närheten av sådan magnifik skönhet. Men hon är övertygad om att de skulle komma bra överens inom bara några minuter, och sitta och tjabbla om oviktiga, ytliga saker. Först, alltså. Mest har Ofelia en känsla av att hon skulle sitta och lyssna på Laverne Cox när hon pratar, för vartenda ord är fullt av visdom och levereras i en ljuvlig, lite hes röst som får Ofelia att sucka drömmande. Men de skulle prata om andra saker också. Kanske skulle Ofelia få ge uttryck för vissa tankar som hon har, viss smärta som hon bär med sig, och Laverne Cox skulle säga något klokt och tröstande. De skulle båda få ta lika stor plats i vänskapen och de skulle båda bidra. Ofelia skulle vara så tacksam för att Laverne Cox finns. Hon skulle vara så glad att Laverne Cox lever. Det skulle vara så fint.

I det här universumet har Ofelia en vän som heter Laverne Cox.

Ofelias lilla seger

Ofelia har inte skrivit på ett tag när det plötsligt slår henne att hon ju kan fortsätta på något hon redan har. En liten berättelseserie hon planerade att göra för flera år sedan, men sedan bara gjorde två av sju av för att inspirationen svek och hon förmodligen kom på något annat. Det är okej, sånt händer. Men nu har det gått lång tid sedan hon hade chansen att uttrycka sig kreativt överhuvudtaget att hon bara läser igenom sådant hon redan skrivit för att se om det finns något att hämta där. (Det blir så ibland när lyckade jobbsök kommer i vägen, hon fastnar i det och har inte tid till något annat. Men det är en blixtsnabb förälskelse. Hon kan lägga undan storslagna idéer om just det tills någon faktiskt frågar henne.)

Hon återvänder till mappen och bläddrar igenom vad hon redan har. Faktiskt inte så dumt… Varför slutade hon med denna, mitt i? Hm, ja just det, hon kom inte på något bra slut där på andra delen… Hon lägger till en punkt och citattecken. Sedan en mening eller två till. Sådär. Slut.

Ofelia skissar upp en snabb plan för de övriga fem delarna. Hon skriver tre till på lika många dagar. När hon blundar vid läggdags ser hon resten av berättelsen prydligt utstakad. Hör utbyte av repliker, viskningar av narrativ. Vet vad som ska hända sedan. Det är bara att skriva ner det, så är det färdigt. En liten triumf. Något avslutat.

Dröm, förstörelse, död, delirium, förtvivlan. Bara begär och öde kvar. Enkelt med korta direktiv. Ofelia flyttar på en mening här, en mening där. Tajtar till. Tar bort. Den där karaktären pratar för mycket. Den där behöver låta mer osäker. Det behövs bara en blick för att hon ska få grepp om detta lilla universum. Pusselbitarna hakar i varandra av sig själva.

Det enda hon ska göra med det här är att skicka dem till Petrova. Det behövs inget mer, när det är fanfiction. Petrova gillar dem och det räcker. Det är bara skönt att låta fingrarna skriva, för det här är inte ens särskilt svårt. Det är för litet för att vara svårt. Hon har bara blåst upp det i huvudet till något ohanterligt, och det är därför det har varit ofärdigt i flera år.

Eller så kanske Ofelia har vuxit.

Ofelia tar en tupplur

Det är 2012 och det är den värsta idén någonsin. Tyvärr känns den inte som det. Tyvärr känns det som om den bästa idé som Ofelia eller någon annan någonsin har haft. Det svider ju i ögonen av behaglig sömnighet. Sängen känns skön och sval. Det finns ingen som kan säga åt henne att hon inte borde göra det, för Ofelia bor själv och bestämmer över sin egen tid, och detta är ett ansvar hon för det mesta kan hantera, men absolut inte alltid. Absolut inte just nu.

Hon sträcker ut sig på sängen. Lakanen är de mjukaste hon någonsin har känt. Varför kan det inte alltid kännas så här? Varför kan hon inte alltid vara såhär hemtrevligt sömnig när det faktiskt är dags att sova? Varför är hennes inre klocka satt efter en tidszon på östra Grönland och inte i Sverige där hon faktiskt bor? (Så många av Ofelias problem skulle kunna vara lösta om hon bodde på Grönland… Å andra sidan skulle hon få en hel drös nya Grönlandsrelaterade problem istället, varav det främsta skulle vara att hon befann sig på Grönland.)

Åh, hon är så trött. Hon gäspade väldigt hårt någonstans där sista halvtimmen av föreläsningen. Hon kan faktiskt ha somnat, men bara i en halv sekund eller så. Det är lugnt, handen fortsatte röra sig som om den fortfarande tog väldigt aktiva anteckningar, bara det att de inte var riktigt sammanhängande eller höll sig på rätt rader. Men det är petitesser. Ingen märkte något. Det är bara efteråt, när Ofelia försöker tyda sina egna anteckningar, som hon undrar vad i helvete ”diffusion = en idé om en idé man får” betyder i verkligheten.

Men detta var då. Nu är nu. Och Ofelia tänker sig att den värsta idén någonsin är den bästa idén någonsin. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och Ofelia tänker ta en tupplur.

Hon har dragit av sig jeansen men har fortfarande BH:n på sig. Hon har ställt klockan så att hon inte somnar på riktigt. Hon måste ju vara online sen, så hon kan babbla med Petrova om hur dagen varit. Bara vila ögonen lite. En timme eller så. Eller en och en halv. Ofelia har glömt bort att hon suger på det där med power naps.

Två timmar senare ringer det sista larmet och Ofelia svär surmulna, halvvakna ramsor medan hon snubblar ut i köket för att göra någon form av te, så att hon kanske vaknar till lite. Hon är svettig och tilltufsad. Till humöret är hon en femåring som helst av allt skulle vilja sova mer. Hon vill att det ska vara läggdags. Men hon har inte ätit middag och känner begynnelsen till huvudvärk. Åh Gud, det här var en jättedålig idé. Hur hade hon glömt bort exakt det som hände förra gången? Det finns en anledning till att hon bara borde sova under dagen om hon är sjuk.

Nej ikväll ska hon gå och lägga sig i tid. Vakna utvilad och fräsch. Inte känna något behov av en tupplur efter skolan.

Det nya livet börjar imorgon.

Ofelia är supertaggad

Det här skulle kunna vara en följeslagare till förra veckans inlägg. Ofelia tycker i alla fall mycket om att hålla upp dem bredvid varandra och jämföra dem, och njuta av att en av dem var hennes liv då, men den andra är hennes liv nu.

Ofelia dansar fram och tillbaka framför spegeln. Lite foundation kanske… Bara en aning, för att hon inte ska se så rödflammig ut. Kanske en liten smula mascara…. Nej, hon får inte överdriva och smeta på sig läppglans också, det räcker såhär i sminkväg. Hon vill inte att de ska vänja sig vid att jobba med någon som är för olik henne, men hon vill samtidigt att de ska få se henne från hennes bästa sida. Synd att hon inte kunde få klipptid förren i helgen… Men det här duger också. Hon kunde inte sova så bra inatt. Vaknade vid minsta ljud som om det var väckarklockan. Lite för taggad. Hon hoppas att det inte är för desperat? Alltså, det är ju kul ifall någon ser fram emot jobbet, men det kanske är lite sorgligt om det är såhär pass… sömnlöst? Bara en tanke. Ofelia måste försöka komma ihåg att vara lite cool. Avslappnad, bara. Hon är ju så himla cool och avslappnad precis just nu.

Så hur ser hon ut bakifrån? Helt okej. Kommer hon behöva dra upp byxorna och ner toppen hela tiden? …Kanske. Men om de fortsätter gilla henne, om de väljer att gå vidare, då kommer de gå ut och shoppa efter en riktig arbetsoutfit till henne. Då kommer hon nog också få en sån där tjusig namnbricka. Och definitivt en ordentlig blus. Den som hon redan hade hemma är lite… spetsknasig. Lite mycket. Men den duger för inlärning.

När är det dags att åka? Tjugo minuter kvar. Ofelia gör en liten studsdans på stället.

Hon har gjort det här helt själv. Jovisst, hon medger att Fitzwilliam satt med henne när de tittade på Arbetsförmedlingens Platsbank för tjänster som söktes, och att det kanske var han som först såg annonsen. Det var hon som sökte, hon som arbetade om CV:t sådär en smula och klippte och klistrade lite i det personliga brevet, för att skräddarsy en ansökan som passade just för det här. Det har hon faktiskt blivit ganska bra på på sistone. Det var hon som fick en intervju, det var hon som blev anställd på prov. Det var hon som passade in med de blivande arbetskamraterna från början. Det är hon som är ganska säker, inte hundra procent säker men ganska säker, på att det här blir arbetsplatsen hon kommer tillbringa mycket tid på i sommar. Och i höst också, om hon nu kommer in på bibliotekarieutbildningen som hon hoppas.

För en gångs skull känns det faktiskt som saker och ting går som Ofelia önskar att de kunde gå.

Det värsta året i Ofelias liv

 

Det är 2006 och Ofelia är 19. Hon har precis gått ur gymnasiet och vet inte vad hon ska göra med sitt liv riktigt, men hon vet att hon går runt och väntar mest hela tiden. Väntar på att upptäckas, väntar på att ses, väntar på att andra ska bestämma åt henne vad hon borde göra nu. Hon är inte redo att ta egna beslut. Hon har inte tagit så många fram till nu och det känns konstigt att behöva göra det. Orättvist på något sätt.

Hon åker till USA under sommaren, i ett par veckor. Det är den enda planen hon har. Det känns som om det är den enda planen hon behöver, eftersom tiden efter hon kommer hem kommer hända någon annan, inte Ofelia själv. Och när hon kommer hem finner hon att hon var där hela tiden, och att problemet kvarstår. Vad i helvete gör hon nu?

Hon går med i Arbetsförmedlingen. Var skulle hon annars börja? Hon måste ju göra något. Men hon har inga anledningar att aktivitetsrapportera, för hon får inte A-kassa, och då har hon inga krav på sig. Ingenting de kan hota med att ta ifrån henne. Ofelias föräldrar sliter sitt hår. De bönar och ber. De hotar. Gör något. Vad som helst. Sitt inte framför datorn hela tiden. Har hon sökt jobb? Har hon lämnat huset? Har hon ringt det där samtalet hon har skjutit upp, har hon gjort något alls idag? De hjälper henne göra upp scheman. Långa listor. Ofelia gråter. Hon vill bli lämnad ifred, bara. Hon vill sakta självförstöras och förtärs inifrån av paralyserande skräck. Hon flyr långt, långt borta. Självmedicinerar med fantasi. Hon rollspelar andra människor för att slippa tänka. Hittepåpersoners problem är lättare att lösa. Hon vet inte hur hon ska ta sig ur det här.

Sommaren är het och plågsam. Den passerar snabbt. Hösten kommer. Ofelia har ingenting att göra. Hennes kropp är blek och tung, den rör sig med största svårighet och enorm kraftansträngning. Det borde inte vara så svårt. Det borde inte kännas som att hon står och trycker på en dörr som öppnas utåt. Hon skulle kunna lösa sitt problem genom att ta ett steg bakåt och dra, men där står hon ändå. Och trycker.

Det här är en vägg, tänker hon. Det här är en vägg, inte en dörr. Det finns ingen dörr. Det här kommer att vara för alltid. Jag är lat och tjock och anledningen till att jag inte kommer någonstans är för att jag inte trycker hårt nog.

Du är inte lat,” säger Ofelias pappa. ”Du är kapabel till sånt fokus. Du är som en laser. Du behöver bara sätta det där fokuset på något annat än det du gör.”

Ofelia pressar hela kroppen mot dörren och lyssnar till vad som finns på andra sidan.

Hon hör ingenting, och tycker det verkar som Paradiset.