Fyra saker Ofelia gillar och fyra till hon inte gillar

Gillar

  1. Människor som säger ”prosit” till hundar, för det är artigt och vi oroar oss för att hundarna kanske kommer förlora sina själar eller nåt om vi inte gör det. Men hundarna bryr sig inte. De är hundar. Hundar skulle aldrig förlora sina själar, men vi säger ”prosit” ändå och Ofelia tycker väldigt mycket om det.
  2. Att korpfåglar är så himla smarta, för Ofelia ville ha en tam skata som fjortonåring och hon vill egentligen fortfarande ha det för då skulle det kännas mer okej att glida runt i svart sammetsmantel till vardags och det är typ drömmen.
  3. Ibland när hon finner att hon suttit och stirrat på ett dött löv från hibiscusplantan i fönstret och under den till synes avlägsna minuten fått en riktigt stark idé till en sci-fiberättelse, och den smakar nytt och friskt i munnen och hon är väldigt, väldigt sugen på att skriva den.
  4. När olika arter leker med varandra och båda vet om att det är en lek och båda tycker om varandra och fattar reglerna. De kan inte prata med varandra på samma språk, men båda förstår konceptet ”lek” och ingenting är på liv eller död utan allt är bara vackert.

Inte gillar

  1. Människor som beskriver sig själv som ”mångsysslare” för det beskriver inget riktigt jobb fast dessa människor tror att det gör det, och då börjar det rycka i en muskel alldeles ovanför Ofelias öga och hon vill skrika åt dem. Men hon gör inte det. Istället ber hon dem bara att snälla utveckla, för gud vad intressant det låter.
  2. Att bläckfiskar är så himla smarta, för det känns inte riktigt tryggt av någon anledning och Ofelia misstänker att det kommer vara arten som tar över när människan har ihjäl sig själv och hon är inte säker på vad hon tycker om det.
  3. Ibland när hon finner att hon suttit och stirrat på ett blinkande streck i 45 minuter och under denna tid inte fått ur sig mer än fyra ord som hon sedan måste radera för de är ”allt här är bajs” och det passar inte in i berättelsen riktigt och hon funderar på att ta en kopp te till.
  4. När katter ignorerar Ofelia på gatan. Känslan av otillräcklighet är själsdödande. Varför hatar de henne? Är det dåliga vibbar hon sänder ut? Allt hon vill ha är deras kärlek. Varför får hon inte ens komma i närheten? Verkar hon lite desperat? Varför gråter hon nu?
Advertisements

Ofelias många säten

Resande är egentligen bara jakten på olika stolar att sitta i, tänker Ofelia medan England segar sig fram utanför ett smutsigt tågfönster.

Hon räknar på fingrarna för att fördriva tiden. Låt se… Det var skjutsen hon fick i morse till tunnelbanan. Sedan tunnelbana. Sedan flygbuss. Flygplan, sen Gatwick Expresståg, sedan tunnelbana, sedan ett till tåg, sedan bil. Åtta olika stolar på ungefär lika många timmar, med olika tidsperioder för varje etapp. Sedan ganska mycket tid emellanåt för att hitta till nästa stol att sitta i, så att ingen ska tro att hon är vilse.

Det är bra märkligt hur hon kan vara så hopplöst borta hemma i Stockholm, och så fullständigt självsäker i London. Northbound train till Seven Sisters, det kan hon ta, det stannar på London St Pancras. Det kan väl inte ta 45 minuter att åka fem stationer? Nej, Ofelia kan till sin lättnad konstatera att hennes tidtabell bara är lite överdriven. Hon anländer till rätt perrong med god marginal och passar på att köpa en wrap i kiosken. Klockan är två och hon har inte ätit lunch ännu. Lite illamående fortfarande, och hon blir sällan riktigt hungrig i England ändå. Maten verkar liksom mätta längre, eventuellt är det för att den helt enkelt inte är lika god som hemma. De säljer frallor med ost och Marmite inbakade i plast. Nog sagt.

Resan från London till Nottingham är den längsta etappen, möjligtvis med undantag för flyget. Ofelia läser och äter en liten påse med Quavers. Nu kan hon slappna av. Så fort hon kommer till stationen kommer Petrova vara där; de har haft lite SMS-kontakt under dagen så de vet att allt går enligt planen. Sedan kommer de gå till Starbucks och babbla lite. Petrova kommer direkt från jobbet. Imorgon är det Eurovision och de ska ha fest. En ganska liten fest med bara fyra personer, men likaväl en fest. Ofelia ska baka svensk nationalbakelse och har tagit med sig 400 gram mandelmassa att använda sig av. Naturligt glutenfritt, så att Petrova kan äta en bakelse utan att inflammera tarmluddet och förgifta sig själv.

Ofelia ser Petrova skymta till på perrongen innan tåget hinner stanna. Bra, då vet hon vilket håll hon ska gå. De skyndar fram till varandra och kramas hårt.

De frågade om mandelmassan i tullen,” rapporterar Ofelia. ”I Sverige alltså. De såg det på röntgen och bad att jag skulle visa om jag hade någon kräm eller nåt i väskan. Jag sa nej, bara mandelmassa, jag var inte säker på ifall det räknades som en vätska eller ej.”

Fick du ta den med dig då?” frågar Petrova.

Jadå! Men han frågade varför jag skulle baka på semestern. Han fick det att låta konstigt.”

De skrattar. De köper varsin varm choklad att ta med sig från Starbucks, för det är kallare ute än vad Ofelia trott. Ofelia ler brett åt det faktum att Nottingham har ett parkeringshus uppkallat efter Maid Marion. Håhåjaja.

De går och köper böcker.

Ofelias anställningsintervju

Det är inte Ofelias första anställningsintervju. Den har hon 2007, för en position i ett grillkök. Hon sitter och undrar vad i helvete hon gör där, medan hon med darrande röst svarar att nej, hon har ingen direkt erfarenhet av att stå vid en grill, men att hon lär sig snabbt. Det jobbet hör hon till sin enorma lättnad ingenting av.

Hela situationen är motiverad av panik samt övertygelse om att ingen av hennes egenskaper eller erfarenheter är goda nog och hon egentligen bara behöver något att pyssla med fram till den självklara bokdebuten kommer. När denna inte kommer (även om första utkastet hade varit felfritt och strålande, vilket det inte alls var, måste det ändå vara färdigt innan något förlag med självaktning skulle kunna tänka sig att titta på det) så slänger sig Ofelia med liv och lust in i pluggande istället. (Hon tror fortfarande att framtiden är en tidsperiod av triumf och framgång, som kommer närmare och närmare för var dag. Hon behöver bara vara tålmodig. Och typ bara jobba med boken när hon känner sig inspirerad, för hon har ju så mycket annat. Ofelia är mycket, mycket dum.)

Hon har jobbat här och var. Mest på farbror chefs företag, där hon har packat italienska silkesslipsar och suttit ensam i en lokal bredvid ett parkeringshus. Med detta inte sagt att hon avskytt det jobbet, men det har givetvis varit svårt att avancera. Ofelia har också varit projektanställd och jobbat natt, hon har varit praktikant och provanställd och till slut anställd. För dessa arbeten blev hon aldrig intervjuad. Hon hamnade i möten istället. Möten för att bestämma, möten för att prata igenom, möten för att komma överens. Och så långa perioder av bara väntan på att andra ska höra av sig, med fräsande av ilska för att hon bara skrotar runt utan något att göra.

Så det här är inte hennes första anställningsintervju. Men det är första gången hon känner sig lite taggad över det här jobbet och det liv hon skulle kunna mejsla ut åt sig själv om hon får det. Så det är inte utan att hon känner sig hoppfull. Verklighetsförankrad, men hoppfull.

Fan att hon glömde sin foundation hemma hos Fitzwilliam.

Ofelia spänner sig

”Varför gör du sådär? Viftar med händerna?”

Ofelia kommer av sig och sänker armarna. Låter dem falla ner i knät, där de känns tunga och tråkiga. Hon har ingenting att göra med dem. För trettio sekunder sen var de uppe i luften med fingrarna spretande och varenda muskel på helspänn, men nu har hon blivit tillfrågad om varför hon gör sådär igen, och hon har ingen aning. Det känns konstigt att inte spänna sig, som om hon aktivt måste anstränga sig för att inte göra det.

”Jag vet inte,” svarar hon ärligt, för hon är nio år. ”Jag bara gör det ibland när jag är glad.”

Hennes händer känns som antenner för kosmisk energi. Det kittlar i dem. Att spänna sig så hårt att hela kroppen skakar gör så att kittlandet försvinner, och när hon är väldigt glad eller stolt så kittlar det ännu mer. Hon lägger inte märke till att hon gör det, men andra gör ju det.

När hon är tonåring är hon övertygad om att det är magi som hon kan kanalisera, men hon lär sig aldrig tricket riktigt. Det börjar störa henne lite att hon viftar med händerna ovanför huvudet och grimaserar medan hon spänner sig. Det ser konstigt ut. Klasskompisarna är väl vana kanske, men Ofelia arbetar bort att vifta medan hon spänner sig i alla fall. Eller så växer hon ifrån just det. Hon har inget minne av att vifta i högstadiet.

Hon blir äldre och äldre. Hon vet fortfarande inte varför hon spänner sig. Hon utvecklar lite olika varianter för olika typer av glädje. I sociala sammanhang, när hon sitter tyst och känner kärlek och frid, då har hon armarna korsade och axlarna något uppdragna. Spänningen syns som darrningar, mest i händerna som formar vibrerande knytnävar mot armvecken.

”Det ser lite trevligt ut,” säger Ofelias kusin. ”Man vet liksom att du trivs. Man behöver inte fråga.”

”Som en katt som spinner,” ler Ofelia. ”Så kan man tänka på det.”

När hon sitter framför datorn och arbetar med en text som hon känner går bra sitter hon ofta med händerna ihopflätade som i intensiv bön. De trycker så hårt om varandra att hon lämnar tydliga märken mellan knogarna av andra handens fingrar.

Hon är ute ur gymnasiet när hon diagnosticeras, till slut, med Aspergers syndrom och andas ut lite grand eftersom det känns väldigt skönt att kunna sätta ord på det där obestämda som inte riktigt stämmer med henne. Ofelia kan inte riktigt hantera det ännu, men det kommer.

Och sen en dag när hon småsurfar kommer hon på, shit hon stimmar ju! Det är ju det hon gör! Det är ju det hon alltid har gjort! Hon ger sig själv en high-five i rena förtjusningen. Och spänner sig lite också, bara för att.