Ofelia och faran i att gå hem

Från 1994-2003 bor Ofelia tio minuters promenad från skolan. Riktigt bekvämt när hon börjar tidigt på morgnarna, men på vägen hem är det av diverse anledningar lite obehagligt. Under lågstadiet har Ofelia en lista på vilka faror som kan lura i det lilla skogspartiet som ligger mellan skolan och hemmet.

LISTA PÅ FAROR PÅ VÄGEN HEM (MINUT FÖR MINUT)

Minut 1-3. Relativt riskfri. Gå över skolgården och igenom parken. Möjligtvis mild oro för att bli pågungad.

Skräckometer: 1

Minut 4-5. Början på skogen. Något högre oro över Dockan och Nallen som enligt någon Ofelia inte minns bor i en grotta i skogen. Osäkerhet om hon borde vara rädd för dessa eller ej. Å ena sidan är dockor och nallar inte läskiga. Å andra sidan skulle dockor och nallar kunna vara läskiga. Svårt att veta det där.

Skräckometer: 1,5

Minut 6. Ofelia når den glesa trätrappan ungefär halvvägs upp i backen. Under denna trappa bor det av någon anledning en rosa bläckfisk som Ofelia förmodligen har sett på tecknad film. Sagda bläckfisk (osynlig för alla utom Ofelia) försöker ständigt grabba tag i henne med tentakler tjocka som trädstammar. Hon kan undvika dessa genom att springa uppför den korta trappan jättesnabbt, med långa kliv som försöker nudda vid så få steg som möjligt.

Skräckometer: 2

Minut 7. Paus vid en tall som heter Einar. Ofelia brukar stanna och pusta ut här, där marken råkar vara en slags skyddsbarriär mot tecknade bläckfiskar. Einar får ofta lyssna på Ofelias alla problem, och hon har en av hans kottar i fickan som skyddstalisman. (Ofelia har ju som bekant magiska krafter och vet vad som utgör en bra talisman.) Här behöver hon samla kraft för att klara av nästa etapp, som kan vara rent av dödlig.

Skräckometer: 0

Minut 8. Soundtracket från Hajen börjar spela svagt i backgrunden.

Skräckometer: 3.

Minut 9-10. Den värsta etappen är stunden innan hon är säker hemma. Nu är Ofelia ordentligt orolig. Varför? På grund av Trollet. Hennes grannar har det i fönstret som vetter mot Ofelias uppfart: ett konstverk som deras dotter gjort. Det är ett troll eller en snöman, något likt hunden Rowlf från Mupparna (Ofelia borde infoga en bild av sagda mardrömsbest här, men tanken på att hoppa till varenda gång hon läser detta inlägg bär henne så att säga emot, så Googla på Rowlf) med konstant öppen mun och något tillbakalutat huvud, som är det enda området inte täckt med av tufsig vit päls.

Under denna minut måste alltså Ofelia ta beslutet. Försöka passera Trollet och beslutsamt titta nedåt hela tiden samtidigt som hon springer med full fart, fumlar med nyckeln i låset som i en skräckfilm, innan hon flämtande är trygg på andra sidan? Eller smyga över en annan grannes tomt för att slippa se? Hon väljer nästan alltid det sistnämnda.

Skräckometer: Fem miljoner

BildSom vuxen tänker sig Ofelia att Trollet fortfarande följer efter henne. Det ser inte lika farligt ut längre. Lite som Bo Sheep. När Ofelia satt sig på tunnelbanan och dörrarna precis har stängts fantiserar hon att Trollet kommer skyndande nerför trappan, flåsande och pustande, bara för att se tåget rulla iväg.

Hon tycker lite synd om det som aldrig får tag i henne, men samtidigt är det rätt åt det.

Advertisements

Ofelia är galen

När Ofelia går i åttan blir hon plötsligt galen. Hon vet inte varför, men hon vet exakt när det hände.

På Ofelias skola läser man NO-ämnena i perioder: Biologi först, sedan kemi, sedan fysik. Så började man om sedan med nästa etapp. Dagen Ofelia blev galen hade hon tänkt lite på det där. Som hastigast bara. På hur lång tid det var kvar till sommarlovet. Hur tråkigt hon tyckte det var med kemi. Och sen skulle det vara en lång, lång period kvar av fysik, som var allra tråkigast, och sen skulle det bara börja om igen. Vad var poängen med det? Och hon känner som en tung sten i magen vid blotta tanken på så lång tid som ligger framför henne utan hopp om solsken eller glädje.

På kvällen tänker hon på det igen. Då ligger hon på golvet framför TV:n, med huvudet i sin mammas knä, och hon känner sig helt avslappnad och trygg. Sedan kommer insikten om att hon sitter fast. Hon kommer inte loss. Skolan är så lång, så lång, hon kommer aldrig därifrån, och det är samma sak varje dag.

Biologi, kemi, fysik.

Biologi, kemi, fysik.

Det är för alltid. Hon kommer sitta fast för alltid. Ofelia börjar gråta. Hon vet inte ens hur hon ska hantera den nattsvarta förtvivlan. Men hon vet att hon inte kommer gå till skolan nästa dag. Det gör hon inte heller. Och inte nästa. Och inte nästa.

Ofelia går inte till skolan på flera månader. Någonstans släpper hon taget. På nätterna har hon panikattacker ibland och känner inte igen sitt eget ansikte, blekt som en dödskalle, i spegeln. Är det hon, den där varelsen som tittar tillbaka på henne? Är det så hon ser ut, livrädd och rödgråten?

Hennes föräldrar gör sitt allra, allra bästa. Kurator. BUP. Ofelia självmedicinerar genom att skriva färdigt en bok. Skriver kalligrafi. Läser massor. Skolan låter henne vara i fred för det mesta, står nervöst i ett hörn och mumlar om skolplikt, men den vet inte hur den ska hantera Ofelia. Hon som var duktig i skolan och inte gjorde något väsen av sig förrän hon blev galen.

Det blir bättre till slut, och Ofelia kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. Börjar nian som alla andra. Och det är få människor som faktiskt frågar vad det var som hände. De som stod henne närmast fick veta, men hon berättade inte för många.

Efteråt vet Ofelia själv knappt vad som hände. Det blir som en blandning av en dröm och ett minne, den där gången hon var galen.

Ofelia och Askungens vänner

Tidigt nittiotal. Ofelias liv är uppfyllt av Disneys Askungen och hon är besatt av en särskild scen. Alldeles i början av filmen matar Askungen sina vänner fåglarna genom att slänga ut… någon form av mat. Det är lite gult och fyrkantigt som ost, men kanske ska föreställa någon form av sädeslag. Ofelia som vuxen skulle gissa på majskorn, men när utspelar sig Askungen? Och var? Växer majs här? Det finns pumpor, så Nordamerika låter som en lämplig gissning. Majs är väl i så fall inte en helt dum gissning, men var finns alla sagoslott i USA? NÄR ÄR VI? VAR ÄR VI? VAD ÄR DU, OBESTÄMDA FÅGELMAT?

Så Askungen slänger ut denna mat i ljuvliga rörelser och trallirallar sen vidare i livet med den käcka “jag behöver inte arbeta för mitt lyckliga slut ens lite grann”-mentaliteten som sagda prinsessa är känd för. Och fåglar och möss samlas för att nomma på maten. Ofelia finner hela scenen mycket tillfredsställande på ett sätt hon inte riktigt kan förklara. Hon gillar kanske tanken på att erbjuda mat och förströelse på samma gång, att ge andra möjligheten att mata sig själva?

I vilket fall som helst bestämmer sig Ofelia för att återskapa den på dagis. Hon samlar på sig lite av den ljusa, fina sanden som ligger alldeles på toppen i sandlådan, den som måste skrapas av fint med spadkanten och då bara när det har varit torrt ute ett tag. Det är ingen ostmajs, men det är det finaste hon har att erbjuda imaginära fåglar och möss. Hon samlar på sig sanden och sedan beger hon sig ut för att välvilligt sprida den för vinden.

Hon lyckas med en svepande gest och ska precis göra en till innan fröken gör en egen svepning med sin hand och förmanar.

Sanden ska vara i sandlådan.

Det finns inget Ofelia kan göra för att förklara tankegången. Hon stökar inte till för att vara elak, hon vill bara mata fåglarna. Men hon är tyst. Häller ut den omsorgsfullt avskrapade ljusa sanden i sandlådan igen. Accepterar att leken redan är slut och att vuxna alltid missuppfattar.

Ofelia och modet

Det finns en berättelse som Ofelias pappa tycker särskilt mycket om att dra upp när han pratar om att prata inför publik. Berättelsen handlar om ett tillfälle när Ofelia var liten och skolan skulle sätta upp en show. Ofelia var konferencier. Hon hade glittriga kläder, och hon och en pojke hade uppgiften att presentera de olika numren. Innan showen började frågade Ofelias pappa om hon var nervös.

”Nej,” svarade Ofelia lugnt. ”Jag vet vad jag ska säga.”

De flesta tycker att det är åtminstone lite obehagligt att prata inför publik. Och där stod Ofelia och hade inte ens tänkt tanken på att hon kunde vara nervös.

Det här, förklarar Ofelias pappa, betyder att hon är väldigt modig. När majoriteten av människor tycker att det är läskigt att prata inför folk, då är hon modig som inte är nervös! Hon vågar göra saker som andra inte vågar! Ja, hon tycker ju till och med att det är lite kul!

Men det är inte så vi bör mäta mod. Ofelia är inte modig. Hon är bara Inte Rädd för att prata inför andra. Ofelias pappa är inte rädd för insekter med långa ben. Ofelia däremot kan inte alls hantera dem utan får ofrivilliga äckelryck av att vara i samma rum. Så då brukar hon be sin pappa att ta bort dem. Är han modig för att han inte måste gömma sig under täcket därför att en harkrank har letat sig in i huset?

Nej.

Ofelias pappa är bara Inte Rädd för harkrankar. Då krävs det inte mycket för att flytta ut långbenta äckelmonster. Då är det bara lite besvärligt att behöva resa sig och göra det. Det är stor skillnad mellan Inte Rädd och Mod.

Ofelia vet att harkranken inte kan göra henne illa, men ärligt talat vet vi ju också att publiken inte vill oss illa när vi står på scen heller. Rädslor är irrationella. Mod är att göra något trots att man är rädd. Om Ofelia skulle ha en harkrank i handen, känna dess tunna ben mot huden och hur den daskar mot handflatan för att bli fri, då skulle hon behöva kämpa med hela kroppen för att inte slänga insekten ifrån sig. Det kittlar i händerna av äckel bara att tänka på det.

Men då skulle hon verkligen, verkligen vara modig.