Ofelia lovade

Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.

Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.

Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?

För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.

Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.

För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.

Advertisements

Ofelia och fixaren

Ofelia läser Harry Potter and the Cursed Child. Den donerades till biblioteket där hon jobbar. Hon hade inte tänkt läsa den annars, eftersom hon hört blandade recensioner och ett ganska ljummet mottagande rent generellt, men nu är boken här i hennes händer helt gratis och hon tänker varför inte.

När hon sedermera lägger ner boken (för hon har läst ut den, så klart hon har läst ut den, det är Harry Potter så den måste ju läsas ut) är hon så grymt förvirrad att hon måste skriva om det på Facebook. Hela situationen är nämligen så fullständigt oförklarlig att det enda denna lilla tekanna full med ångestånga kan göra är att föra oväsen tills trycket släpper.

Hon har så många frågor om hur detta gick till att det enda som kommer ut är en mer allmän fråga om “varfööööööör”. Vilket givetvis ingen kan svara på, men Petrova skriver och undrar om de kan fixa det på något sätt.

“Jag mailar dig,” skriver Ofelia tillbaka. “Men det korta svaret är nej.”

De brukar dock kunna fixa saker. De har kunnat fixa saker i tio års tid genom att skriva om och göra rätt, vilket de då delar med varandra och typ inte visar för någon annan. Det behövs liksom inte. Så länge de diskuterar saken och pekar ut vad de skulle göra annorlunda så känns det lite bättre. De har avlägsnat sunkiga stereotyper och problematiska relationer. De har tillrundat yxiga karaktärer och givit bifigurer en historia och motivation och förhållanden. De har snidat och tillbyggt och dekorerat i redan existerande världar tills de känner sig bekväma i dem. Det hela är ett kärleksarbete. De älskar berättelser så mycket.

Det är lätt att ändra i berättelser. Men Ofelia och Petrova kan inte ändra sina egna liv. De har gått igenom mycket tillsammans. Dödsfall och brustna hjärtan och förlorade jobb. Det hjälper att skriva berättelser tillsammans, en replik i taget, och ta kontroll över ett universum som inte är deras eget. Då kan de arbeta igenom det jobbiga, fördriva tiden, låta det göra ont någon annanstans en liten stund.

Det kanske inte alltid är det bästa sättet, men det finns inget som säger att det måste vara det enda sättet.

Ofelia och lyckan

För tio år sedan var Ofelia inte olycklig. Hon visste inte om det än. Det hade hänt, men det skulle dröja ett par dagar innan hon fick telefonsamtalet som golvade henne, som slet andan ur henne, som bjöd in mörkret. Men hur var det annars? Ofelia har dagboksanteckningar för tiden precis innan. Hon hade just gått ut gymnasiet. Hon skrev fanfiction. Hon pratade mycket med Petrova och var skräckslagen inför framtiden nästan jämt och sökte kanske ett jobb i månaden och ville helst sova för alltid. Ofelia höll optimismen igång i dagboksanteckningarna. Hon minns bara förlamningen, hur skräcken paralyserade henne. Och sedan hände det. Tio år sedan. Nästan exakt.

För fem år sedan var Ofelia inte olycklig. Hon bodde själv, hon pluggade på högskola, tjänade egna pengar och hade det ganska bra. Hon var nöjd. Det fanns en liten oro för att klara kurser, en liten oro för att skaffa jobb sedan, men överhuvudtaget kändes det avlägset. Ett år in i framtiden. Det skulle säkert ordna sig. Hon hade C-uppsats och sånt där att klara av först. Hon hade också accepterat tanken på att hon var singel och att hon skulle så förbli, för det verkade som om det var något fel på henne som aldrig blev kär i samma personer som blev kär i henne. Hon nöjde sig liksom med hälften rätt. Det var säkrare på det viset. Om man lever på hoppet får man sitt hjärta krossat lite varje idag, istället för en gång helt och hållet, så det är bättre. Det måste vara bättre. Tänkte Ofelia, för fem år sedan.

För ett år sedan var Ofelia inte olycklig. Först och främst har hon Fitzwilliam äntligen, och börjar efter två år tillsammans faktiskt fatta att hon har en jävla tur. Det hade hon inte kunnat tro! Att hon skulle vara glad i ett förhållande, och vara så glad i Fitzwilliam att hon inte riktigt kan hålla sig från att gnaga honom kärleksfullt i näsan när hon får chansen. Han är ändlöst tålmodig och tillfreds med sitt liv. Ofelia har precis fått… inte riktigt sparken, men hennes kontrakt har inte blivit förnyat, så det är ungefär samma sak. Det känns förvånansvärt okej. Hon vet vad hon vill göra nu, och det är inte en plan som hänger på att hon blir upptäckt eller att någon levererar drömjobbet. Hon ska jobba arslet av sig istället.

Så är det då nu. Ofelia har inte ett utan två jobb som hon faktiskt gillar. Hon har haft en hel del tur, men hon förtjänar sina positioner och har jobbat hårt. Hon pluggar också. Och hon har Fitzwilliam kvar, och de bor ihop!

Lycka är svårdefinierat. Ofelia har länge bara varit “inte olycklig” för det har oftast varit något som fattats, och hon har för det mesta varit okej med att inte vara olycklig. Men nu är hon så nära lycklig hon någonsin har varit. Visst, det finns fortfarande saker hon vill ha, som hon kommer fortsätta jobba för. Men för första gången är hon inte stressad över att hon inte har dem än.

Hon är bara glad för vad hon har. Och hon är sååå lycklig.

Ofelia och spindlarna

Det är enkel matematik, egentligen. En enorm spindel + Ofelias sovrum = nervös Ofelia, men slutligen ingen ko på isen. Visst, hon är inte nöjd över att somna i ett sådant rum, men hon kan hantera tanken. Spindeln är mer rädd för henne. (Låter påhittat, men förmodligen sant.) Och så länge hon kan låta bli att tänka på att spindeln sakta, sakta firar sig ner i en tråd rakt över hennes huvud när hon ligger i sängen, för att så småningom mjukt landa på hennes huvud, så är hon minsann modig nog att somna i rummet. Förmodligen så djupt ner under täcket hon kan komma utan att kvävas till döds, men likväl.

Två enorma spindlar + Ofelias sovrum = väldigt, väldigt nervös Ofelia som inte vågar sitta på sin datorstol längre för de två spindlarna dök upp på samma ställe under garderoben, sedan skyndade de båda över golvet rakt mot henne och sedan stannade de alldeles vid datorn på golvet, och nu misstänker hon att de har något slags spindelmöte därunder. De diskuterar viktiga spindelsaker och Ofelia vill ju liksom inte vara i vägen. Hon hasplar fram en förklaring åt Petrova via chatten. Petrova är för mycket i England för att kunna hjälpa henne. Ofelia är nu smått panikslagen och börjar tro att någon filmar henne för en ondsint prank-video på Youtube.

Tre enorma spindlar + Ofelias sovrum = Ofelia som sover på soffan i vardagsrummet. Ofelia ger ifrån sig ett ljud som inte låter mänskligt, ett slags kvävt skrik utblandat med en flämtning, och sitter på huk ovanpå sin datorstol och stirrar i blind fasa. Det är inte längre ett spindelmöte, det är spindelteambuilding. De har någon slags konferens. Här kan hon inte stanna. Hur många dussin hamsterstora spindlar är bokade till den här kickoffen egentligen?

Det är spindlarnas rum nu. De kom, de såg, de segrade. Ofelia skuttar som en nervös gummiboll över golvet, som om det i sig är gjort helt och hållet av spindlar, och samlar på sig täcke, kuddar, mobiltelefon och handväska, på något sätt utan att försöka röra vid något annat. Allt är spindlar. Rent statistiskt är allt i hennes rum antingen en spindel eller för närliggande en spindel.

Vem behöver egentligen en dator? Eller böcker? Eller en säng? Hon kan köpa en ny säng. Och ett nytt hus. Bäst att börja från början. Finns inget sätt att veta säkert.

Så,” säger Ofelia till ingen alls, där hon sitter nerbäddad i vardagsrumssoffan och skriver imaginär krigsdagbok. ”En taktfull reträtt. Spindlarna har tagit sovrummet. Med största sannolikhet har de fallövningar på mitt tangentbord just nu. Låt oss pausa och tänka till över livsvalet jag just gjorde.”

Hon betraktar det skugglagda vardagsrummet och nickar för sig själv. ”Helt klart en vinnare.”

Ofelias lilla seger

Ofelia har inte skrivit på ett tag när det plötsligt slår henne att hon ju kan fortsätta på något hon redan har. En liten berättelseserie hon planerade att göra för flera år sedan, men sedan bara gjorde två av sju av för att inspirationen svek och hon förmodligen kom på något annat. Det är okej, sånt händer. Men nu har det gått lång tid sedan hon hade chansen att uttrycka sig kreativt överhuvudtaget att hon bara läser igenom sådant hon redan skrivit för att se om det finns något att hämta där. (Det blir så ibland när lyckade jobbsök kommer i vägen, hon fastnar i det och har inte tid till något annat. Men det är en blixtsnabb förälskelse. Hon kan lägga undan storslagna idéer om just det tills någon faktiskt frågar henne.)

Hon återvänder till mappen och bläddrar igenom vad hon redan har. Faktiskt inte så dumt… Varför slutade hon med denna, mitt i? Hm, ja just det, hon kom inte på något bra slut där på andra delen… Hon lägger till en punkt och citattecken. Sedan en mening eller två till. Sådär. Slut.

Ofelia skissar upp en snabb plan för de övriga fem delarna. Hon skriver tre till på lika många dagar. När hon blundar vid läggdags ser hon resten av berättelsen prydligt utstakad. Hör utbyte av repliker, viskningar av narrativ. Vet vad som ska hända sedan. Det är bara att skriva ner det, så är det färdigt. En liten triumf. Något avslutat.

Dröm, förstörelse, död, delirium, förtvivlan. Bara begär och öde kvar. Enkelt med korta direktiv. Ofelia flyttar på en mening här, en mening där. Tajtar till. Tar bort. Den där karaktären pratar för mycket. Den där behöver låta mer osäker. Det behövs bara en blick för att hon ska få grepp om detta lilla universum. Pusselbitarna hakar i varandra av sig själva.

Det enda hon ska göra med det här är att skicka dem till Petrova. Det behövs inget mer, när det är fanfiction. Petrova gillar dem och det räcker. Det är bara skönt att låta fingrarna skriva, för det här är inte ens särskilt svårt. Det är för litet för att vara svårt. Hon har bara blåst upp det i huvudet till något ohanterligt, och det är därför det har varit ofärdigt i flera år.

Eller så kanske Ofelia har vuxit.

Ofelia tar en tupplur

Det är 2012 och det är den värsta idén någonsin. Tyvärr känns den inte som det. Tyvärr känns det som om den bästa idé som Ofelia eller någon annan någonsin har haft. Det svider ju i ögonen av behaglig sömnighet. Sängen känns skön och sval. Det finns ingen som kan säga åt henne att hon inte borde göra det, för Ofelia bor själv och bestämmer över sin egen tid, och detta är ett ansvar hon för det mesta kan hantera, men absolut inte alltid. Absolut inte just nu.

Hon sträcker ut sig på sängen. Lakanen är de mjukaste hon någonsin har känt. Varför kan det inte alltid kännas så här? Varför kan hon inte alltid vara såhär hemtrevligt sömnig när det faktiskt är dags att sova? Varför är hennes inre klocka satt efter en tidszon på östra Grönland och inte i Sverige där hon faktiskt bor? (Så många av Ofelias problem skulle kunna vara lösta om hon bodde på Grönland… Å andra sidan skulle hon få en hel drös nya Grönlandsrelaterade problem istället, varav det främsta skulle vara att hon befann sig på Grönland.)

Åh, hon är så trött. Hon gäspade väldigt hårt någonstans där sista halvtimmen av föreläsningen. Hon kan faktiskt ha somnat, men bara i en halv sekund eller så. Det är lugnt, handen fortsatte röra sig som om den fortfarande tog väldigt aktiva anteckningar, bara det att de inte var riktigt sammanhängande eller höll sig på rätt rader. Men det är petitesser. Ingen märkte något. Det är bara efteråt, när Ofelia försöker tyda sina egna anteckningar, som hon undrar vad i helvete ”diffusion = en idé om en idé man får” betyder i verkligheten.

Men detta var då. Nu är nu. Och Ofelia tänker sig att den värsta idén någonsin är den bästa idén någonsin. Klockan är halv fyra på eftermiddagen och Ofelia tänker ta en tupplur.

Hon har dragit av sig jeansen men har fortfarande BH:n på sig. Hon har ställt klockan så att hon inte somnar på riktigt. Hon måste ju vara online sen, så hon kan babbla med Petrova om hur dagen varit. Bara vila ögonen lite. En timme eller så. Eller en och en halv. Ofelia har glömt bort att hon suger på det där med power naps.

Två timmar senare ringer det sista larmet och Ofelia svär surmulna, halvvakna ramsor medan hon snubblar ut i köket för att göra någon form av te, så att hon kanske vaknar till lite. Hon är svettig och tilltufsad. Till humöret är hon en femåring som helst av allt skulle vilja sova mer. Hon vill att det ska vara läggdags. Men hon har inte ätit middag och känner begynnelsen till huvudvärk. Åh Gud, det här var en jättedålig idé. Hur hade hon glömt bort exakt det som hände förra gången? Det finns en anledning till att hon bara borde sova under dagen om hon är sjuk.

Nej ikväll ska hon gå och lägga sig i tid. Vakna utvilad och fräsch. Inte känna något behov av en tupplur efter skolan.

Det nya livet börjar imorgon.

Ofelias många säten

Resande är egentligen bara jakten på olika stolar att sitta i, tänker Ofelia medan England segar sig fram utanför ett smutsigt tågfönster.

Hon räknar på fingrarna för att fördriva tiden. Låt se… Det var skjutsen hon fick i morse till tunnelbanan. Sedan tunnelbana. Sedan flygbuss. Flygplan, sen Gatwick Expresståg, sedan tunnelbana, sedan ett till tåg, sedan bil. Åtta olika stolar på ungefär lika många timmar, med olika tidsperioder för varje etapp. Sedan ganska mycket tid emellanåt för att hitta till nästa stol att sitta i, så att ingen ska tro att hon är vilse.

Det är bra märkligt hur hon kan vara så hopplöst borta hemma i Stockholm, och så fullständigt självsäker i London. Northbound train till Seven Sisters, det kan hon ta, det stannar på London St Pancras. Det kan väl inte ta 45 minuter att åka fem stationer? Nej, Ofelia kan till sin lättnad konstatera att hennes tidtabell bara är lite överdriven. Hon anländer till rätt perrong med god marginal och passar på att köpa en wrap i kiosken. Klockan är två och hon har inte ätit lunch ännu. Lite illamående fortfarande, och hon blir sällan riktigt hungrig i England ändå. Maten verkar liksom mätta längre, eventuellt är det för att den helt enkelt inte är lika god som hemma. De säljer frallor med ost och Marmite inbakade i plast. Nog sagt.

Resan från London till Nottingham är den längsta etappen, möjligtvis med undantag för flyget. Ofelia läser och äter en liten påse med Quavers. Nu kan hon slappna av. Så fort hon kommer till stationen kommer Petrova vara där; de har haft lite SMS-kontakt under dagen så de vet att allt går enligt planen. Sedan kommer de gå till Starbucks och babbla lite. Petrova kommer direkt från jobbet. Imorgon är det Eurovision och de ska ha fest. En ganska liten fest med bara fyra personer, men likaväl en fest. Ofelia ska baka svensk nationalbakelse och har tagit med sig 400 gram mandelmassa att använda sig av. Naturligt glutenfritt, så att Petrova kan äta en bakelse utan att inflammera tarmluddet och förgifta sig själv.

Ofelia ser Petrova skymta till på perrongen innan tåget hinner stanna. Bra, då vet hon vilket håll hon ska gå. De skyndar fram till varandra och kramas hårt.

De frågade om mandelmassan i tullen,” rapporterar Ofelia. ”I Sverige alltså. De såg det på röntgen och bad att jag skulle visa om jag hade någon kräm eller nåt i väskan. Jag sa nej, bara mandelmassa, jag var inte säker på ifall det räknades som en vätska eller ej.”

Fick du ta den med dig då?” frågar Petrova.

Jadå! Men han frågade varför jag skulle baka på semestern. Han fick det att låta konstigt.”

De skrattar. De köper varsin varm choklad att ta med sig från Starbucks, för det är kallare ute än vad Ofelia trott. Ofelia ler brett åt det faktum att Nottingham har ett parkeringshus uppkallat efter Maid Marion. Håhåjaja.

De går och köper böcker.