Ofelias skit

Det är tunt. Det är svagt. Det saknas kött och blod.

Så Ofelia sitter och fulgråter åt eländet, för hon trodde faktiskt hon hade något bra den här gången. Något som inte var bloggen (för allt kan inte handla om henne själv, ibland måste hon få hitta på saker också) som Ofelias pappa kanske ändå skulle tycka om. En novell hon tänker skicka in till en tävling. Tidigare skojade hon med Fitzwilliam i telefon att hon skulle vinna andra, tredje och första plats.

Nu sitter hon och snorar och skäms.

Skäms för hur ohyggligt, rasande besviken hon blev. Hur det skar i halsen tills hon var rätt säker på att en liten skalpell plötsligt skulle pressas ut ur huden, och skära från bröstben till haka. Hur hon bara ville att pappa skulle lämna henne ifred så hon kunde gråta lite lätt, men i hemlighet, för att han inte skulle bli besvärad av att hon grät eftersom han bara gav sin ärliga recension av en text hon skrivit.

Hon borde kunna hantera det bättre. Den här besvikelsen borde hon absolut gå någon slags kurs för. Hon borde kunna leda kursen.

Och nu sätter han sig bredvid henne. Har sett hur hon inte vill se honom i ögonen, hur hon sväljer flera gånger, hur hon bara svarar entonigt. The jig is up. Hon gråter och kan inte riktigt stoppa det. Fan, fan, fan. Det är så svårt att prata när det gör så ont. Hon önskar hon kunde hantera det som en vuxen, men det går inte.

Hon skrev färdigt det sista på jobbet. Skrev ut den så att familjen skulle kunna läsa så fort de fick chansen. Hon var så nöjd. Den här kommer dra in dig! Du kommer vilja läsa den, den kommer öppna frågor som du vill besvara, så du kommer läsa vidare! Kanske läsa om början och nicka, ”Ah, titta, så smart gjort!”

Ofelia har misslyckats. Igen har hon gjort det. Varenda instinkt säger åt henne att försvara valen hon gjorde, så som man är tillåten att göra på skrivarkursen, men det blir så ofta bara värre då. Då är hon defensiv. Då kan hon inte hantera kritik. Det spelar ingen roll hur hon planerade, vad temat var, hur hon försökte måla en bild av ett förhållande utan att skriva läsaren på näsan, hur hon bestämde sig för att inte dumförklara någon. Bäst att bara ta det för hur det upplevdes, liksom, acceptera och gå vidare med livet. Yla mot månen och bränna novellen på bål.

Fan, nu vill han att hon ska peka ut var blodet finns. Vad i texten är det som lever? Hon tittar igenom texten, pekar på en mening hon tyckte ekade. Han läser igenom det igen. Verkar nästan förtvivlad över att han inte ser det Ofelia ser.

Den var enkel att skriva, hela novellen var så enkel, hon var så nöjd. Andra, tredje och första plats.

Han känner sig dum som inte förstår. Han blir inte indragen. Han blir inte nyfiken. Det finns inte en enda sak han gillar. Arbeta på ditt pathos, Ofelia. Det finns ingenting här han förstår eller kan närma sig.

Tycker alla så? Hon måste veta. Är detta något hon kan arbeta med eller kan ingenting räddas? Ofelias pappa kan aldrig ge sådana svar. Han är redaktör, han är journalist, om en text inte blöder så är den inte värd att läsa och de flesta resonerar som han. Det är så få, tydligen, som älskar text lika mycket som Ofelia gör. Så hon kan aldrig räkna med att en läsare ska orka med hela vägen. De flesta läser bara bildtexterna. De flesta läser bara rubriken.

Så Ofelia tänker fråga skrivargruppen. Begår hon misstaget att säga. För då jagar hon tydligen deras godkännande, de som läser och skriver mycket. De som redan tycker som hon. Så att hon ska få bekräftelse. Så att hon ska slippa ändra sig.

Eller så kanske hon bara vill ha flera perspektiv. Höra faktiska råd från duktiga människor som kan hjälpa henne rädda skiten. Få valuta för en kurs hon betalar för att gå på. Men det hinner hon inte riktigt förklara för han har redan bestämt sig för hur han tänker tolka hennes tårar och hennes ilska.

Det är inte hennes pappa Ofelia är arg på. Det är hon själv.

Advertisements

Ofelia och noveller

När Ofelia var liten och började skriva hade hon, som redan har nämnts, nästan alltid tusen idéer. De var aldrig bearbetade. De bara började, fortsatte tills de tappade fart och stannade sedan. Slutlösa. Ofelia hade några dussin sådana texter på datorn, men hon kände sällan någon riktig skam över att hon aldrig skrivit färdigt dem. Det var inte som om hon tänkte göra något med dem egentligen. Hon övade sig bara på att skriva och på att ha kul.

Hon var aldrig bra på slut. Att väva ihop en historia till något tillfredsställande och vackert, något som rimmade med resten. När man skriver en berättelse från början till slut så kan man tröttna innan man når slutet, så det blir aldrig lika bra.

Det är därför Ofelia har gjort ett försenat nyårslöfte. (Man kan lova sig själv att börja med nya vanor hela året faktiskt. Ger mindre press på första januari om inget annat.) Det är att skriva fler noveller. Att hitta den lycka som finns i att komma på korta berättelser och avsluta dem medan kärleken och förtjusningen över historien fortfarande finns kvar.

Så 2015 kommer bli ett år med noveller. Novelltävlingar, förmodligen. Och då och då en upplagd novell, rykande färsk. Det är dags att öva på sluten. Det är dags att släppa taget om karaktärer och platser. Det är dags att bli svindlande, hypnotiskt kär i berättelser med slut.

Ofelias brister: Te

Ofelia har brister. Det erkänner hon villigt. Och det finns vissa brister som kanske är lite irriterande för andra, men charmiga ändå. (Resten kan vi strunta i just nu.) En av dessa OERHÖRT charmiga brister är att hon är en stor tedrickare och har lite svårt att motstå när hon ser nya sorter. Jordgubbsdaiquiri? Absolut! Mums-mums? Ja tack, gärna!

Lite statistik. (StaTEstik.)

I Ofelias teskåp finns i skrivande stund 17 olika slags te. Av dessa är tio (10) svarta, fyra (4) gröna, två (2) röda och ett (1) vitt. Fruktiga teer är överrepresenterade, men det finns inslag av godisteer, som choklad eller marsipan. Det är lösbladste, med väldigt få undantag. Det finns teer köpta i London och teer som fåtts i present. Teer som köptes när Ofelia pluggade och därför är nästan som kära vänner. Ett saffranste som köptes en jul för några år sedan och är odrickbart under större delen av året. Ett vitt te som smakar gräs och ingen drack en andra kopp av.

Detta är bara hemma hos Ofelia. Hos Fitzwilliam finns också ett litet förråd. Han tyckte det var bra att ha när de väl började dejta.

”Du kan alltid ha te hos mig,” säger han. ”Varför köper du inte mer te?”

Sist Ofelia köpte te blev det en blåbärsmonstrositet vars intensiva lukt fick Fitzwilliam att hosta från flera meters avstånd. Inte var det särskilt gott heller.

Att tänk för mycket på det här fick Ofelia att gå in på hemsidan för sin favorittebutik. Och beställa mer te.

Ofelia och S. Rhodes

Ofelia har kämpat med en berättelse länge nu. Hon har en överenskommelse med Petrova om att de vid jular och födelsedagar skriver berättelser till varandra, med önskade element som måste införlivas. De blir ofta väldigt nöjda med vad de presterat. (En jul skrev Ofelia en egen version av Charles Dickens A Christmas Carol. Den var över 40 sidor lång och illustrerad.) Men Petrova har egentligen önskat sig en fortsättning på en specifik av Ofelias berättelser de senaste tre presenttillfällena, och Ofelia har inte kunnat leverera just den.

Det kan vara en helt vanlig kväll när de sitter och skriver till varandra över Internet. En fullständigt normal diskussion om jobb eller kärlek eller hur deras favoritböcker egentligen borde ha slutat. De har det trevligt. Ofelia kanske kommer med en ordvits. Petrova spinner vidare. Stämningen är, så att säga, god.

Och då ställer Petrova plötsligt frågan: ”Hur går det med S. Rhodes, föresten?”

Oftast svarar Ofelia med att mima högljudda pruttljud och göra en energisk nertumme. För helvete vad det går dåligt med S. Rhodes. Och hon sitter just nu och tittar på Brooklyn Nine-Nine och orkar inte ens tänka tanken på att vada igenom detta hav av sirap som det är att arbeta på eländet.

Det måste inte ens vara så svårt. Ofelia gör det bara svårt för sig med att plötsligt lägga för mycket vikt vid det ena eller det andra, och tänka på hur tung efterforskning på någon detalj kommer att bli. Hon måste leverera. För det måste vara perfekt från början. (Lögn.)

Så hon sätter sig ner och försöker få ordning på det. Två av karaktärerna ska träffas och en ska bli avslöjad som en förrädare. Det är särskilt dramatiskt eftersom de är ett kärlekspar. Det hela stakar sig fram i ett par osannolikt långsamma meningar innan Ofelia stönar av frustration och vill slänga datorn i väggen. Fast det är inte datorns fel att hon inte kan skriva.

Istället för att diskutera detta förräderi och krossade hjärtan börjar karaktärerna prata om hur dåligt det är. Bara rent allmänt. Händelseförloppet är hackigt och torrt. Alla meningar känns löjligt välbekanta. Det är bara ointressant rakt igenom. De kommer liksom inte till det som är det sorgliga i det hela. De var kära och det visade sig att en av dem gjorde något den andre inte kan acceptera, och nu kan de inte vara tillsammans mer. Hur många sätt finns det att beskriva ett brustet hjärta innan du har hört allt förut?

”Det är tråkigt, eller hur?” suckar den ena.  

”Ja, så tråkigt,” instämmer den andra. ”Man undrar liksom vart hon tror hon är på väg. Är det meningen att vi ska gråta och skrika, eller?”  

”Ingen aning. Ibland fattar inte ens jag vad hon menar, och jag är bokstavligt talat någon hon har inbillat sig.”

Ofelia drar några djupa andetag. Googlar vagt efter skrivtips. Egentligen är de värdelösa om man inte kan sätta dem i perspektiv.

Hon raderar vad hon skrivit. Försöker igen, börjar det hela närmare inpå själva handlingen, drar in en tredje person. Ilskan och besvikelsen är inte stor nog för bara en. Det blir lite bättre i alla fall. Nästan 400 ord får hon ur sig innan hon har lust att slänga ut datorn genom fönstret och gömma sig under sängen.

”Det är här jag hör hemma,” muttrar hon. ”Med udda strumpor och någon enstaka dammig jordnöt, detta ska bli mitt hem. Jag blir en eremit under sängen. Folk kommer vallfärda hit från hela världen för att ta del av min visdom, och denna visdom kommer vara att jag en gång trodde jag kunde skriva en sammanhängande berättelse.”

Hon tittar miserabelt på det blinkande strecket. Sedan skriver hon till Petrova, ”Det går sådär med S. Rhodes.”

”:(” säger Petrova. ”Men du försöker i alla fall! ❤ Stolt över dig!”

Helvete också.