Saker Ofelia trodde var omöjliga när hon var liten

1. Gråtande vuxna. Ofelia trodde att vuxna hade allt under kontroll, och när allt är under kontroll finns inget behov av att gråta. Dessutom kunde de äta godis och glass och kakor precis när de ville och vem kunde då fälla tårar?

2. Skrattande vuxna. Specifikt, vuxna som skrattade på grund av kittling. Samma anledning som Ofelias första omöjlighet. Full kontroll innebär även kontroll över ofrivilliga kroppspasmer. Förstås.

3. Att bli stucken av getingar eller bin två gånger på en sommar. Ofelia trodde att det var en universell lag att en person bara kunde bli stucken en gång på en sommar. Detta av ren och skär erfarenhet. Hon hade uppenbarligen haft tur och gått igenom två somrar på raken då hon bara blev stucken en gång. Den enda logiska slutsatsen var att fler än en gång var omöjlig. Inte osannolik. OMÖJLIG. Finns en chans att Ofelia inbillade sig att hennes hud hade utvecklat någon form av immunitet mot vidare stick, lite som ett vaccin. Antikroppar mot getingar.

4. Kvinnor som gör lumpen. Ofelias hjärna hade dragit den något snåriga slutsatsen att det är kvinnor som föder barn, och män som gör lumpen. Detta för att lidandet skulle bli någorlunda rättvist utdelat mellan könen. Möjligtvis hoppades hon att männen som enad grupp hade gått in och sagt, “Vi fattar att ni föder bebisar och att det gör ont, så vi kör igenom detta för att få perspektiv.” Så ja, hon trodde militärtjänst införts bara för att kvinnor inte skulle tycka det var orättvist. Samtidigt var hon också rädd för att bli vuxen för hon insåg att hon med sin egen logik möjligtvis skulle tvingas att föda barn, och att det skulle göra väldigt ont. Detta gjorde att Ofelia in i det längsta förträngde tanken på att mens också var en tjejgrej som gjorde ont.

5. Att köra bil mot rött. Ofelia trodde att det var fysiskt omöjligt. Att det fanns ett kraftfält framför det röda ljuset som tvingade bilen att sakta ner. Hennes mammas sätt att köra bil fick Ofelia att tro det; hon hade tendensen att försöka köra så nära rödlyset hon kunde innan hon stannade med en häftig inbromsning, så det kändes nästan som att de körde på något. Dessutom brukade Ofelias mamma nästan-svära varenda gång. Det gör hon för övrigt fortfarande.

6. Att hon skulle träffa Fitzwilliam. När hon såg sitt liv som vuxen fanns aldrig en kille med i bilden. Ofelia skulle kanske i så fall bli en ensamstående morsa, vara helt fantastisk och dessutom ha ett roligt jobb, och hon skulle gärna vara en ung morsa också så att hon kunde bonda med sin unge på ett sådär skojigt Gilmore Girls-vis. Men hon skulle vara själv. Hon hade accepterat detta. Och sen kommer Fitzwilliam, bara inglidande sådär, och han är så fin att krama och han har så vackra ögon, och de sista dagarna av sommaren 2013 flyter Ofelia fram som om hon är fylld av helium. Ingenting är svårt. Ingenting är jobbigt. Ofelia har tusen saker att säga och när någon frågar hur träffen gick säger hon bara ‘det gick bra’ och ler som en idiot. För hon har inga ord trots att hon skrivit om kärlek förut och trodde hon visste vad det var. Fitzwilliam har rubbat alla hennes cirklar. Han var mer omöjlig än punkt 1-5 sammanlagt. Ofelia hoppas att han förstår det.

Författaren Ofelia

När Ofelia blir stor tänker hon bli författare. Först ville hon bli professor i litteratur trots att hon inte riktigt visste vad det innebar. Förmodligen så fick man läsa mycket och ha många böcker. Det tyckte Ofelia lät bra. Men nu vill hon alltså bli författare. Hon kommer på jättebra idéer till böcker hela tiden, som hon ska skriva ner när hon blir stor.

Det tar lång tid att bli stor. Ofelia blir frustrerad av hur länge det kommer att dröja tills hon får börja skriva ner allt. För man måste vänta tills man blir stor, eller hur? Man kan liksom inte börja skriva böcker när man går i femman?

En dag sitter Ofelia och tittar runt lite på datorn hon och hennes syster får använda. Undersöker olika ikoner, klickar, leker sig fram till förståelse. Så ser hon ett textprogram. Skrivtext. Inte ens Word. Men där kan hon skriva ner allt vad hon vill. Så då sätter hon helt enkelt igång, utan att reflektera så mycket, med att skriva ner precis allt. Alla idéer. En gång när hon satt hos frisören och fick håret tvättat kom hon på att det vore häftigt ifall det fanns ett schampo som kunde ge den som tvättade håret med det magiska krafter. Så den berättelsen skriver hon också ner. Utan slut förstås. Det är väldigt lätt att börja.

Efter några månader kommer hon på en novell som känns annorlunda. Den är inte fylld med älvor och talande djur och magiska krafter. Egentligen är den ganska tråkig. Det handlar bara om en vuxen kvinna som är olyckligt kär i en vuxen man på jobbet. Han kanske dejtar någon annan och det hela är väldigt tragiskt. Ofelia får till helt autentiska detaljer De dricker kaffe hela tiden, till exempel. De arbetar på kontor, med datorer. De blir kära och lider av det. Det är allt Ofelia känner till om vuxenlivet, i en kort novell.

Hon tar den med sig till skolan. Den läses av alla. Lärare och elever. De populära killarna i klassen vill göra den till en pjäs. Ofelia är stjärna för en dag. Istället för att vara Den Som Läser blir hon också Den Som Skriver. Inte bara en konsument, utan även en producent. Det är ett rus hon aldrig upplevt förut, att bli beundrad av sina jämlikar.

Ofelia förstår inte varför inte alla vill bli författare. Det är ju så lätt och så roligt. Bara att skriva ner alla idéer man får.

Ofelia måste programmera om sig

Ofelia tittar på expediten i underklädesaffären. Inte för länge. Inte så det blir läskigt. Bara tillräckligt för att hon själv verkligen, verkligen ska få in i huvudet att hon älskar expediten. Annars kan det bli så att hon börjar hata henne, för att expediten är blond och smal och alldeles ofantligt vacker, och det är så viktigt att Ofelia inte föraktar henne för det. Det är så viktigt att Ofelia inte tror att expediten tycker att Ofelia är äcklig som köper en bikini.

Kvinnor skämtar ibland att de måste hata vackra kvinnor ”av ren princip.” Som om att det är okej för att vackra kvinnor är vackra, och alltså inte får ha andra problem än att bli hatade av andra kvinnor. Och det fanns en period i livet som Ofelia tyckte det var helt acceptabelt att tycka så.

”Vi normala kvinnor,” sa Ofelia menande. ”Vi orkar inte vara så snygga jämt! Asså… Vi har bättre saker för oss. Jag blir trött bara jag tänker tanken. Och de där brudarna, de tillåter sig inte ens att leva lite, inget godis eller ens en glass då och då. Det är sorgligt att de tycker de måste göra det. För männens skull. De är solbrända, smala, vältränade, leende, sminkade, lyckliga, gud vad jag tycker synd om dem.”

Ofelia menade att livet var så lätt för dessa vackra kvinnor, så då var det okej att hata dem. Ofelia kände en koppling till andra ”normala” kvinnor för att de också hatade vackra kvinnor. Ofelia var en del av problemet.

För det finns inte ett ”rätt” sätt att vara kvinna på. Kvinnor som visar upp sig är inte sämre än kvinnor som döljer kroppen. Kvinnor som sminkar sig, eller har små hundar i handväskan, eller är med i sexvideor förtjänar inte mindre respekt än kvinnor som inte gör det.

Det finns så många små saker som Ofelia måste komma ihåg… Att feta människor inte nödvändigtvis är ohälsosamma. Att alla har sina egna resonemang bakom till att de tänker som de gör. Att alla reser på en egen stig med olika erfarenheter och att en mall inte passar någon.

Men det allra viktigaste är att hon lär sig älska alla kvinnor. Att hon blir passionerat förtjust i varenda kvinna hon ser utan att tänka att de är rivaler eller fiender, att de hatar henne eller ser ner på henne eller dömer henne. Hon ska bli rasande när en kvinna, vilken kvinna som helst, blir illa behandlad. Hon ska försvara. När andra kvinnors drömmar går i uppfyllelse ska Ofelia hurra tills hon blir hes. Hon ska skratta högre åt kvinnors skämt. Hon ska kasta sig över kvinnors berättelser. Hon ska ifrågasätta varför hälften av jordens befolkning räknas som en minoritet. Hon ska också inse att hennes åsikt inte är önskad när rasifierade kvinnor eller trans-kvinnor tar plats, och då ska snövita cis-Ofelia hålla klaffen.

Hon ska älska alla kvinnor.

I evighets evighet, amen.

Ofelia och 1998

Ofelia känner liksom helt spontant att det mesta som är värt att minnas hände typ 1998. Det är det året som har fastnat mest i hennes minne. När det är ’Gissa årtalet’ i På spåret och Ofelia känner igen något lite vagt, då gissar hon på 1998. Hon är inte korkad, så hon gissar på det när det är rimligt, men ändå är världshistorien uppdelad i två tider. Kan-Mycket-Väl-Vara-1998, och Förmodligen-Inte-1998. Hitler invaderar Polen? Förmodligen-Inte-1998. 9/11? Förmodligen-Inte-1998. Titanic går på bio? Kan-Mycket-Väl-Vara-1998!

Så vad mer hände 1998? Spice Girls var i Sverige, vilket var en konsert som Ofelias syster Alice gick på, men inte Ofelia. Många människor som Ofelia inte kände till dog, vissa av dem kända. Bill Clinton ”did not have sexual relations with that woman.” Emilia sjunger Big Big World. Fucking Åmål har premiär.

Ofelia var elva år. Hade fortfarande mest barn i sig, men började så sakteliga inse att det började bli dags att lämna sådant bakom sig. Ett tag till kunde hon leka med Barbie med sina vänner, innan de slutade med det och ville intressera sig för andra saker. Ett tag till kunde hon förälska sig i tecknade figurer, innan helvetet på jorden som är obesvarad kärlek satte igång. Ett tag till kunde hon vimsa runt utan att veta var hon var på väg innan andra skulle begära att hon tog itu med saker mer.

Det fina med nostalgi är att det varar för evigt. Klyschan är det enda som perfekt formar våra känslor om det. Det är därför vi ber om ursäkt innan vi säger det. Vi är uppriktigt ledsna över att vi inte insett detta förut, men det fanns inget annat sätt för oss att göra det än att uppnå ett visst antal snurr runt solen, och om någon försökte berätta det för oss innan vi var redo fnös vi bara.

” Det var bättre förr. Tiden går så snabbt nu, inte alls som när man var barn.”

Vi skäms eftersom det tog så lång tid innan vi fattade. Vi förstod inte att vuxna har koll på dagarna på ett sätt som barn saknar. Att ett sommarlov som varar tio veckor, inte ett smul mer, kan verka vara oändligt när man inte ser datum, när man verkligen inte vet. Att dagarna fram till den 24:e december eller till ens egen födelsedag kan dras ut i evighet när man inte har något själv att förbereda. När det bara handlar om att vänta.

1998 var inte längre än något annat år, men för Ofelia var det det klarast lysande året. Ett av de sista som kunde räknas som hennes barndom i ett plastigt, färgglatt decennium, med pojkband och Tamagochis och Lunarstorm. 1998 var bäst.

Ofelia will never let go, Jack. She’ll never let go.