Ofelia går och går

Som barn går Ofelia hem från skolan med näsan i en bok. Resonemanget är som följer: Om hon kan läsa på tåget, i bilen, på tunnelbanan, så kan hon läsa gående. Det är ju bara ett annat färdmedel och det är ju benen som sköter jobbet, så att säga, och hon kan vägen hem utantill. Det finns heller inga bilar på hennes skolväg att oroa sig över. Inga problem, alltså. Hon kan kasta en blick på vägen framför henne för att undvika hal is eller förrädiska rötter, men det är snabbt gjort. Ofelia kan gå nerför trappor utan att se sig för. Hon misslyckas aldrig. Hon går aldrig in i något, eller någon heller. Och hemvägen blir genast lite roligare.

Senare blir Ofelias skolväg mindre förutsägbar. Hon slutar läsa gående. Istället fokuserar hon intensivt på marken framför hennes fötter, låter ögonen vila på något mundant medan hon tar sig framåt och tänker på just ingenting. Hon tittar sällan upp. Det finns en känsla av att hon ständigt missar saker. Det är för att hon gör det.

Ofelia går med utsvängda fötter, som Charlie Chaplin. Hennes mamma säger åt henne att gå rakt, men Ofelia tycker det känns konstigt och vid nåt tillfälle ger hennes mamma upp. Ofelias gymnastikskor är sidoslitna. Ofelias fötter är platta och jättedåliga på att vara fötter. Tio minuter i fel skor och hon får blåsor. De flesta av Ofelias skor är fel skor, eftersom Ofelias fötter är fel fötter.

Ofelia svänger med armarna när hon går, helt utan att märka det. Det är ganska bra när det är kallt; centrifugalkraften pressar ut blod i händerna och håller dem varma. Hon behöver inte vantar men är en fara för sig själv och andra. För säkerhets skull förvarar hon oftast händerna i jackfickorna, men ibland har hon ju inte jacka på sig, och dänger då händerna i diverse föremål som råkar stå för nära. Hon går förbi en parkerad bil i Rom och råkar svinga högerhanden i backspegeln. Det säger KLONK, plast mot ben, och Ofelia får ett blåmärke. Bilen är oskadd, men ser förnärmad ut. Ofelia märkte inte att den stod där. Hon tittar fortfarande ner i trottoaren, utifall att det finns faror rakt framför fötterna på henne.

“Du ser ut som en tecknad figur när du skyndar över gatan,” säger Fitzwilliam kärleksfullt. “Så himla gulligt.”

Han syftar då på att Ofelia tydligen småspringer, med huvudet lite indraget som om hon vill minska på luftmotståndet. Som ett barn som leker superhjälte. Han känner igen Ofelia på håll för att hon har en karakteristisk gång. Det är ett snällt sätt att säga att hon går knasigt.

Men sen får hon en kram, och då är det inte så farligt.

Ofelias osäkerhetsprincip (Del II)

…Sen, eftersom vi ändå är igång, kan vi ju faktiskt tänka oss att Ofelia kan ha en personlighetstransplantation medan hon är på semester.

”Det finns ju ett gym på båten!” säger hon till Fitzwilliam. ”Tänk om jag blir en sån person! Tänk om jag blir en sån som går på gym! Varje dag! Och sen kommer jag tillbaka och är supervältränad!”

Fitzwilliam säger ingenting, för det är nog faktiskt bäst att låta Ofelia tro en massa nonsens som aldrig kommer hända. Dessutom är det roligt att tänka sig framtiden som ett annat land där lite vad som helst kan hända.

”Jag kan bli en sån som joggar en runda på däck varje morgon innan frukost!” säger Ofelia glatt. ”Och sen simmar några varv! Den du! Gud vad jag ser fram emot att hålla dessa falska löften! Framtids-Ofelia kommer att hata mig! Jag tänker lyfta lite tyngder också!” gastar hon åt Fitzwilliam, som inte lyssnar på henne längre vilket han gör helt rätt i.

För sanningen är ju att Ofelia är som hon är. Hon har haft ett tag på sig nu att vänja sig vid den hon är, och hon föredrar att inte ljuga vare sig för sig själv eller för andra. Lite önsketänkande är väl aldrig helt fel? Hon skulle så gärna vilja tro att hon kommer bli en helt annan person på semestern, med en helt annan drivkraft och ett annat pepp. För det blir ju så, att man önskar att man var det.

Plan B är att förvandlas till en sjöjungfru på semestern. Det är ungefär lika troligt.

Ofelias osäkerhetsprincip (Del I)

Det är en bevisad sanning att Ofelia på semester har potential att befinna sig i två stadier, antingen i tusen bitar av stress eller fullständigt avslappnad. Innan hon är observerad finns alltså möjligheten att hon är endera. Och hon är inte observerad just nu. Hon existerar så att säga, in potentia.

Det är möjligt att Ofelia just nu är ett nervöst vrak, att hon drar djupa andetag för att ta sig igenom situationen, sakta men säkert, tills den är över. Det är också möjligt att hon ligger vid en pool och har en enorm cocktail och glider runt i en strandponcho utan något som helst problem i världen. Hon är ju så att säga inte ensam på den här semestern. Det ligger inte hos henne. Hon tänker slappna av, är poängen.

Det är också helt inom rimlighetens gränser att anta att Ofelia kan känna ett visst mått av stress inför ofärdiga skoluppgifter. Det är ju så att säga en lite knölig tid att åka på kryssning på. Men detta är inget hon kan göra något åt, så förhoppningsvis kan man även anta att hon njuter av situationen och möjligtvis tar en cocktail till. Kanske med färska jordgubbar i den här gången. Bara för att hon kan.

Ofelias pappa, som alltid oroar sig lite, lite att Ofelia i själva verket är nio år och kommer att tillbringa hela resan med näsan i en bok och inte vilja uppleva något, har sagt åt henne att leva i stunden. Vi får leva med kunskapen att han åtminstone har sagt detta till Ofelia, så att hon kan ta ställning till det nu. Men vi kan inte med säkerhet säga hur hon ställer sig till det. Ofelia är fortfarande icke-observerad. Hon kan ha regresserat tillbaka till ungdomens år och kan möjligtvis stå handfallen vid beslut som endast förväntas tas av en vuxen, vilket hon då inte längre är.

Förmodligen är allt bra. Förmodligen lutar sig Ofelia tillbaka i solstolen och tänker inte på läxor, väntande jobb eller negligerade uppgifter, utan hon suckar djupt och vänder sig mot Fitzwilliam och frågar om han möjligtvis skulle kunna smörja in hennes rygg med solskyddsfaktor.

Men detta är ju trots allt helt hypotetiskt.

Det är något med Ofelia

Det är något med små blomsterprydda broar över åar och vattendrag.

Det är något med mjukglass med nötkross.

Det är något med röda, flagnande stugor vid tågrälsen.

Det är något med rena lakan.

Det är något med lukten från trycksvärta och papper, sammanpressade och nedtyngda av sönderfallande pärmar.

Det är något med en tom tågvagn.

Det är något med blommande syrener.

Det är något med en ledig eftermiddag.

Det är något med att se ut genom en mörk ruta och se regndroppar måla silvermönster över ditt ansikte.

Det är något med att nästan sova.

Det är något med sparade klenoder i en trälåda.

Det är något med en teckning ritad av ett barn, och ditt namn noggrant stavat med felvända bokstäver.

Det är något med en perfekt jäst bulldeg.

Det är något med att vissa sånger är riktade just till dig.

Det är något med ett adverbialt adjektivt substantiv.