Ofelia lider

När Ofelia är tolv blir hon av misstag vanvettigt kär i en kille i klassen, vilket orsakar större lidande än hon hittills varit medveten om existerade.

”Niklas tycker att du är skitsnygg,” säger Filip. ”Han är kär i dig.”

Elva ord. Ofelia misstänker redan då att de inte är sanna. Niklas står bredvid dem i trapphuset och han och Filip har käbblat om nåt innan, så orden sägs nog för att Niklas ska tycka det är pinsamt.

Ofelia vet mycket väl att hon inte är tjejen man blir kär i. Niklas är populär också, så det är ju inte ens att tänka på. Ofelia läser tunga, tjocka böcker om filosofins historia (och blygsamhetsskryter om det) vilket givetvis är imponerande i sexan men inte direkt attraktivt. Så hon går inte på det som Filip sa.

Hon minns inte exakt hur konversationen i trapphuset tar slut, men under dagarna som följer tänker hon mycket på det. Hon börjar lägga märke till Niklas. Tycka att egentligen är han rätt snygg. Lite pojkbandsappeal. Och bland de populära förstås, så fullständigt ouppnåelig, men liksom ändå inom räckhåll! Han är ju i hennes ålder ändå. Redan där är han ett steg upp från tidigare småförälskelser, som för det mesta är skådespelare som är minst dubbelt så gamla som hon.

Och där sätter helvetet igång. Precis där.

I ett år skriver Ofelia usel poesi. Hon skaffar dagbok för att hon inte står ut med alla känslor, som kom till av ett misstag och är helt osponsrade. Dikterna kanske skulle vara en smula bättre om svenska språket hade utvecklats annorlunda och smärta inte rimmade med hjärta. Tårdrypande längtan och envisa frågor. Tycker han faktiskt om henne? Filip hade ju SAGT det! Det måste vara sant, då! Han SA det ju! Så varför frågar Niklas aldrig chans? Han måste vara blyg!

Innerst inne vet Ofelia att hon och Niklas inte har något gemensamt. Han läser inte och det är allt hon någonsin gör. Han pratar mycket och Ofelia kommer att vara tyst i skolan i några år till innan hon kommer ur sitt skal. Dessutom utlöstes ju det hela av Filip, som tryckte på detoneringsknappen för bomben vars splitter periodvis regnar ner över Ofelia under många förtvivlade månader.

Om han hade hållit truten skulle inget av det ha hänt. Det tänker Ofelia på ibland.

När hon är tjugosex och träffar Fitzwilliam har hon ingen aning hur hon ska hantera att älska någon som är precis där.

Advertisements

Ofelia kan verkligen trolla

Ofelia är fjorton och hoppas att hon om bara ett par år kommer att vakna med magiska krafter. Precis som Sabrina tonårshäxan. Det låter ganska rimligt ändå. I stort sett allt kan hända när intensiva önskedrömmar forsar okontrollerat ur varje por, och Ofelia tror så våldsamt och brinnande på magi att det blir verkligt.

Allt hon läser är magiskt. Hon måste gå hem till sin kompis Micke för att titta på Sabrina, för hemma har de inte trean, men som tur var är han lika besatt som hon. (Micke kommer inte leva till sin tjugonde födelsedag. Men det vet inte Ofelia om just nu, och det här är inte den berättelsen.) De är båda överens om att de kommer få magiska krafter. Det är bara en tidsfråga, för om man önskar något tillräckligt länge så blir det sant.

Ofelia trollar lite smått. Hon har ett altare på byrån i sitt rum, med ljus och kristaller. Hon tänder rökelse ibland för extremt magisk stämning, men hennes pappa klagar över att det luktar illa, så hon börjar använda sig av doftoljor istället. Det blir ingen stickig rök av det. Hon köper böcker. Hon använder sig av datorn, den klumpiga Mac:en som står i källaren och är en hemlig portal till andra världar. En gång tar hon mod till sig och skickar ett mail till ägarinnan av hennes favorithemsida och frågar om Ofelia kan bli hennes magiska lärling. Svaret blir nej, men det är ändå ett personligt brev från den allra främsta, så även om Ofelia blir lite ledsen är det inget som gör henne alldeles förtvivlad.

Istället fokuserar hon på andra saker. Hennes kompis Morgana är sjuk mest hela tiden, förkylningar och sånt som inte vill ge sig. Ofelia tycker synd om henne. Så hon skriver en trollformel för att Morgana ska bli frisk, och tänder ljus och lägger små kristaller i en påse som hon läser ramsor över. Hon koncentrerar sig så att det nästan gör ont. Svagt, svagt bak i huvudet tänker hon att om hon verkligen hade magiska krafter så skulle hon inte behöva kämpa så hårt. Men det är okej. Hon kommer ju inte få sina egentliga krafter förrän hon är sexton, det här är ju bara övning.

Magi bär med sig tungt ansvar, för andras hälsa och för andras rätt. Ofelia skulle aldrig utföra kärleksformler. Hon vet att det existerar, såna som verkligen, verkligen fungerar, som man blir varnad för att använda. Men det strider mot reglerna. Det skulle inte vara rätt. Hon kan göra det om hon vill. Det är klart att det skulle fungera. Ofelia har makten i sitt eget liv. Hon är fjorton och världen är full av saker hon inte förstår, så då kan hon trösta sig med att hon skulle kunna förändra situationen jättelätt. För hon kan trolla. Det är bara det att hon inte vill trolla till sig kärlek, för det skulle inte vara på riktigt. Men hon kan.

Allt kommer bli annorlunda när hon är sexton. Ofelia kan vänta.

Ofelias rymning

Ofelia tänker rymma hemifrån. Hon planerar noga. I berättelser hon skriver inne i huvudet tänker hon på hur livet skulle vara ifall hon rymde och bodde själv. Ute i skogen kanske. Det finns en grotta i skogen vid skolgården där man får plats, även om hon inte är riktigt säker på hur man hittar till den. I vilket fall som helst kan hon bo där, om hon bara packar ordentligt. Det gäller att planera.

Ofelias syster Alice rymde var och varannan dag när de bodde i lägenhet. Det fanns tusen orättvisor som gjorde systern arg, så då packade hon sin Pippiväska med favoritleksakerna och gick ut och tjurade i trapphuset tills hon hade rymt klart. Ofelia planerar att gå längre än så. Hon är äldst. Hon bör leda vägen till större och bättre rymningar.

Maten är viktig. Ofelia undersöker vad hon kan ha att packa i och kommer fram till att äpplen passar mycket bra att lägga i strumpor. Tre äpplen i varje! Hon sparar plats i väskan på både äpplen och strumpor, för hon kan ju liksom knyta strumporna på väskan! Hon känner sig uppfinningsrik och mycket nöjd med experimentet.

Sen drar hon ut alla äpplen ur strumporna och rymmer aldrig hemifrån. Men det känns ändå bra att ha en plan.

Ofelia litar inte på sig själv (I)

Ofelia går i mellanstadiet och har inte smink på sig för hon vet inte hur man gör. Hon låter håret falla rakt ner varje dag för hon vet inte vilken frisyr hon skulle tycka om. Bäst att låta det vara. Det är så hon alltid har sett ut.

En dag sitter hon framför en spegel. Kanske mitt i en lek, när hon kommer av sig och försjunker i funderingar. Eftertänksamt leker hon med sitt hår, drar det ifrån ansiktet, försöker arbeta igenom insikten som kommer ibland. Att det här är hon själv. Att hon är en levande varelse, med ett ansikte, och att det här är hennes ansikte, och att det är så konstigt att just hon är självmedveten. (Det är viktigt att försöka ta sig igenom och släppa sådana insikter ibland, för de kommer alltid leda till full förståelse för att hon en dag inte kommer att vara självmedveten mer.)

Igenom dessa tankar har Ofelia dragit upp sitt hår i en hästsvans. Det har hon inte gjort förut. Det ser faktiskt bra ut, i spegeln. Hon ser elegantare ut. Mer vuxen. I en byrålåda någonstans har hon ett läppstift. Det kanske är en present. Hon är faktiskt inte säker på var det kom ifrån, men det är ett vackert, klarrött läppstift och det känns precis som om det är rätt för det här tillfället.

Innan hon tar på sig läppstiftet kollar Ofelia så att ingen kommer komma in. Sedan sätter hon upp håret ordentligare i hästsvansen, och målar läpparna röda, och hon ser i spegeln att hon är vacker. Huden slät. Höga kindben. Röda, röda läppar. Som Snövit. Hon borde alltid se ut såhär, den bästa versionen av sig själv.

Men det är första gången hon ser ut så. Skulle de ens känna igen henne i skolan om hon bara dök upp såhär? Skulle de skratta? Risken för det är stor. Och hon kanske har fel. Hon kanske inte är vacker. Hon har aldrig varit vacker förut, så hur skulle hon kunna veta? Det kan vara så att hon har missuppfattat något, att hon kanske bara ser annorlunda ut. Hon kanske är grotesk. Hon har ingen att fråga och vågar inte visa sig för någon. Ett förvånat ”oj!” skulle förstöra det. Ett skratt skulle bekräfta det hon är rädd för.

Ofelia tar inte risken. Hon torkar av varenda uns läppstift. Tar ut håret igen. Hon litar inte på att hon kan bedöma vad som är snyggt på henne.

Ofelia gör vad som helst för att inte bli utskrattad.