Ofelia och andetagen

Fitzwilliam är en gosmaskin och har absolut noll problem med att somna med armen runt Ofelia. Detta hade alls inte varit svårt att hantera, då förutom det att han, ahem, alltså… Alltså, han andas tungt. Och ibland är det väl något som fastnar i näsväggarna eller luftstrupen eller nåt, och då kan det låta som att han snarkar, men att påstå något sådant är givetvis inget annat än förtal och helt omöjligt att ta på allvar och skulle aldrig hålla i rätten.

Så klart.

“Alla dessa lögner,” säger Fitzwilliam sorgset i vaket tillstånd. “Jag förstår inte varför de vill skada mig på det här viset.”

“Ja, älskling,” suckar Ofelia. “Världen är full av ondska. Helt utan grund är det alltså massor med folk som vågar påstå att du snarkar. Öronbedövande, till och med. Jag har försökt snacka med dem, men vissa är helt låsta i giftiga, falska anklagelser. Dock är du väldigt förstående även när du sover,” lägger hon till och klappar honom på huvudet.

För det är han faktiskt. Ofelia brukar lägga handen på hans axel och då vänder han sig utan prut med näsan åt väggen. Det brukar ha som följd att snarkn…att de tunga andetagen förvandlas till små knorranden för att till slut försvinna helt. Ibland behövs inte ens handen på axeln. Fitzwilliam är så pass med i matchen även i medvetslöshet att det kan räcka med en sträng blick för att han välvilligt ska vända på sig.

Det brukade störa Ofelia mer än det gör. Hon brukade vara en person som behövde absolut tystnad för att somna. Hennes syster Alice brukade somna ifrån det ena och det andra, kunde inte somna alls utan ett avsnitt av Seinfeld eller Vänner som spelade i bakgrunden. Det fattade inte Ofelia alls, men sen började hon dejta Fitzwilliam, som alltid somnar till naturdokumentärer. Ofelia sover som en stock med David Attenboroughs röst i öronen nu. Och hon har lärt sig ignorera Fitzwilliams sömnljud.

Hon ger honom en trött puss mellan skulderbladen och lägger huvudet mellan två kuddar. Sen tänker hon att hon ändå är bra tacksam för att han andas överhuvudtaget, och måste lägga band på sig för att inte krama honom hårt och väcka honom, för de ska ju ändå upp tidigt imorgon och det känns onödigt.

Sen somnar Ofelia. Om någon påstår att hon skulle snarka är det inget annat än ärekränkning.

Ofelia är en drake

“Så hur många fler böcker tänker du ta hit?” frågar Fitzwilliam och måttar noga med böckerna för att se att de hamnar i millimeterkorrekt storleksordning i hyllan.

Ofelia tänker att hon egentligen nog skulle vilja ha dem i ämnesordning men säger inget. Han verkar ha kul.

“Några stycken,” svarar hon vagt och viftar med handen.

“För du kommer inte få plats med så många till.”

“Nej, jag vet… Ska fundera lite.”

Ofelia och Fitzwilliam har flyttat ihop. Detta innebär att Ofelia några gånger i månaden har fått med sig stora mängder saker från föräldrahemmet. Mest böcker. De har nyinköpta bokhyllor från IKEA som ropar på att fyllas, även om de nog inte väntade sig att fyllas så ordentligt. Ofelia plockar med sig så mycket hon kan bära varje gång och det märks knappt att hon varit där och plockat. Hon har två fulla bokhyllor. En hylla i garderoben. En stor låda under sängen. Såvida hon inte kommer på något bra sätt att böja tid- och rumkonceptet och uppfinna en bokhylla som är större på insidan än utsidan kommer hon ju aldrig få in hela sin samling i en enda Billy, det är ju ett som är säkert.

Så det måste gallras. Vad vill hon ha? Vad vore bra att ha? Tja, en massa researchböcker är ju kul. Ofelia har massor med sånt, som hon köper för att det kanske kan komma till användning någon gång. Allt från medeltida prisguider till böcker om att ha sex med robotar. Man vet liksom inte. Om det låter intressant kommer Ofelia att köpa den. Hon är faktiskt ganska stolt över sin samling. Den måste hon ju ha i sitt splitternya kontor.
Sen är det skönlitteraturen. Ofelia har en närapå komplett Terry Pratchett-samling som gör henne glad, så den får gärna vara där. Det vore i och för sig kul att ha alla i hårdpärmsformat, kanske med de riktigt snygga illustrerade omslagen, men det kostar och det är inte som att hon måste ha dem. Att kunna läsa PTerry när hon vill är lite som en snuttefilt.

Hon har en fullständig uppsättning av Sandman och Sandman-relaterade bildromaner. Hon har Witcher-böckerna (hon och Fitzwilliam spelade datorspelet, Ofelia är lite besatt av att lära sig mer om världen det utspelas i) som hon sakta men säkert tar sig igenom. Hon har några nya inköp som hon inte riktigt har undersökt så noga ännu, men som säkert är bra.

Och så det riktiga knarket, det där riktigt fina som hon inte så ofta får tag i men alltid ser fram emot. Självbiografier skrivna av roliga kvinnor. Det är Ofelias specialdelikatess, sånt som sällan finns på menyn men som alltid är trevligt när man hittar. Miranda Hart, Amy Poehler, Tina Fey, Sue Perkins, Mindy Kaling, Jennifer Saunders, Mamrie Hart. Som får henne att skratta och gråta lite ibland. De är juvelerna i hennes samling.

Ofelia är en samlare. Hon är en drake med en hord av böcker. Om hon kunde skulle hon gärna bygga sig en säng av dem och sova på en bädd av berättelser.

Hm. Hon kanske skulle kunna trava resten av böckerna bredvid Billy…

Ofelia tämjer ett odjur

Ofelia är Historieberättaren, och den här historien vill berättas. Den bubblar under ytan. Då och då spricker en bubbla till ljudet av en viskad mening. Ofelia drar fingrarna genom ekot och smakar på dimman hon rör upp. Den försvinner snabbt. Lämnar bara en svag rörelse. Det är Ofelias uppgift att sätta ord till det och binda fast detta vaga till något konkret.

Hon trummar med fingrarna mot bordet. Stirrar på den blinkande markören på skärmen.
“Jag kommer att tämja dig,” muttrar hon.

Om Ofelia skulle rita av den här historien skulle hon skissa på ett stort papper. Hon skulle rita ett mångfotat djur, stående på bakbenen och viftande med frambenen, frustande, ångande och vilt. Det är raggigt. Det har en yvig, otämjd man. Det dreglar. Det vill dra iväg i flera olika riktningar samtidigt. Ofelia är en liten prick vid djurets många fötter, hållandes en tunn kedja som binder det.

Hon rycker i kedjan. Odjuret faller tungt ner och står på marken i en sekund eller två, innan det försöker ta sig därifrån igen.

Ofelia tvingar ner det på huk, får det att se henne i ögonen.

“Jag kommer att tämja dig.” Hon upprepar det med lugn röst. Som om hon är helt säker. “Jag kommer att börja förstå dig och när jag gör det kommer jag kunna krympa dig. Jag kommer lista ut vilka ben du ska stå på. Jag kommer snygga till dig.” Hon ler rakt i ansiktet på odjuret. “Du kommer bli min lilla bitch.”

Och odjuret ler tillbaka, med för många tänder, och säger, “Kanske det. Men om du lyckas med allt detta kommer du att tröttna. Och du kommer att tänka på allt jag hade kunnat bli. Och du kommer längta tillbaka när jag bara hade potential, och inga regler.”

Det kastar huvudet bakåt och skrattar. “Så vi kommer båda att förlora.”

Ofelia mumlar för sig själv

Hon gör det ibland. När hon är själv. Alltså, hon säger orden rakt ut för att sätta ord på planerna, så att de ska bli lättare att komma ihåg. Det är teorin, alltså. I själva verket har Ofelia inte särskilt svårt att komma ihåg:

När du kommer hem:
Steg 1: Sätt på tevatten
Steg 2: Gå på toaletten
Steg 3: Gör te
Steg 4: Sätt dig framför datorn och skriv en seminarieuppgift

Det är alltså inte supersvårt, då. Inte alls värt att muttra för sig själv på väg från tunnelbanan, precis som det inte var värt att muttra det på tågstationen, eller på väg till tågstationen, eller inne på universitetstoan. Men Ofelia kan inte riktigt sluta, och hon gör samma sak när hon är själv hemma, fast värre.

Säg att hon tappar något.

“Det där är jag glad att ingen såg!” tjoar hon då och gör en liten dans. “Veeeem är bäst på att hålla klumpigheten heeeeemlig! Oh yeah! Fast jag vet. Jag är klumpig,” rättar hon sig själv med en nick. “Alla vet detta. Men det spelar ingen roll. Ingen såg det där. Ha!”

Så håller hon på. Varför håller hon på så? Långa fåniga konversationer om saker hon redan vet, för hon är hon. Långa fåniga sånger om rostat bröd. (Fast hon är ganska stolt över den, den har tre verser och är en hit.)

Ofelia pratar med sig själv som om hon är en karaktär i en film ingen skulle tro existerade. Hon lägger upp för- och nackdelar med sina beslut. Hon säger emot sig själv. Hon muttrar meningar och fraser hon gillar ljudet av, testar dem på tungan för att se var de kan passa in. Ett skämt, en statusuppdatering, en bit dialog. För vem? För någon. Hon kanske bara gillar ljudet av sin egen röst.

Om Ofelia pratar och ingen hör henne, ger hon några ljud ifrån sig?