Ofelias brister: Socker

Eddie Izzard har en stand-up rutin om barn och hur mycket de ljuger. ”Nej!” svarar de instinktivt när de blir beskyllda för något. ”Jag var död just då! Jag var på månen! Steve var med!” Oavsett vad det är, ibland ens innan föräldrarna hinner anklaga dem för något.

Som barn brukade Ofelia ljuga sina föräldrar rakt upp i ansiktet.

”Har du varit i skåpen?”

Snabbt, alldeles för snabbt och utan tvekan. ”Nej! Inte alls!”

”Alla vingummin är borta.”

Skam, skam, skam. Skuld, skuld, skuld. Fan, fan, fan. ”Mmm… Det var inte jag.”

”Ofelia…”

Sen kanske ett litet skratt eftersom Ofelia uppenbarligen ljuger. Men det är inte tillräckligt för en utskällning, åtminstone inte för det mesta. (Det var den gången hon åt upp nästan allt nygjort julgodis och inte insåg förrän det var alldeles för sent att det här kommer hon aldrig undan med, det här är alldeles för många bitar borta, hon önskar att hon aldrig blivit född. Herregud, hon skäms fortfarande.)

Ibland var det faktiskt inte ens hon. Då var det helt underbart. Ofelias pappa brukade gå på medicin som gjorde honom väldigt groggy ibland, och han kunde äta praktiskt taget vadsomhelst mitt i natten. STRÅLANDE NYHETER. Det var faktiskt en lättnad i att inte vara skyldig. Lättnaden var bara inte tillräckligt stor för att kunna hålla sig undan skåpen när hon väl blev lämnad ensam hemma.

Om det är något Ofelia gör för mycket av så är det att äta godis. Hon tycker att det är ett ganska okej problem att ha med tanke på att hon varken dricker alkohol särskilt mycket eller är rökare. Hon KUNDE vara heroinmissbrukare istället. Men det är hon inte! Så himla förståndigt av henne!  (Låt oss vara ärliga, förmodligen är en ganska stor anledning till att Ofelia inte knarkar att hon aldrig förstår när någon är langare, ens när hon nästan går in i en på Sergels torg.) (Dessutom skulle hon aldrig kunna ta mod till sig att fråga om nån har knark till salu.) (Hon gillar inte ens ordet ’knark’.) (När hon använder det låter hon alltid som ett dagisbarn som härmar något vuxna pratar om.)

Det är inte som att hon inte kan stoppa sig själv. Hon har haft lite spridda godislöften, sockerlöften, gått på LCHF. Då har socker inte ens funnits med som möjlighet, så då är det mycket lättare. Hon kan inte kontrollera det om chansen finns, hon måste skära av instinkten. Glida igenom tillvaron fri från socker. Ren. Oklanderlig. Hon kan göra det och efter ett tag är det inte ens svårt längre. Men det håller aldrig för alltid. Enda skälet att hon egentligen gör det då och då är att hon vet att förr eller senare kommer hon tillåta sig själv godis igen, och så är vi tillbaka där vi började.

Ja ja. Hon har åtminstone inte socker i teet.

Ofelias viktigaste fråga

För nästan fem år sedan, när Ofelia precis hade börjat plugga på Internationella arkeologiprogrammet i Visby, satt hon och skrev i ett block medan hon väntade på att lektionen skulle börja. Hon var inte riktigt färdig med Boken än då, så det var den hon satt och arbetade med. Det var en scen som flöt på bra och hon var knappt riktigt medveten om att hon ens satt i klassrummet, för egentligen var hon långt borta. Hennes bänkgranne satt och såg på hur pennan rörde sig, hur skrapet av blyerts mot papper bara fortsatte och fortsatte utan tecken på att sluta.

Sen ställde hon frågan som Ofelia kommer tillbaka till då och då. Hon kan aldrig riktigt avgöra ifall det är en dum fråga eller inte.

”Hur vet du vad du ska skriva?”

Som om det enda sättet att skriva något alls är att skriva av något som redan finns, är hur Ofelia tolkar det första gången hon tänker igenom det. Hon svarar att hon har en plan, att hon vet vad som ska hända. Det verkar tillfredsställa bänkgrannen.

Men hur gjorde hon den planen? Ofelia har inte tänkt så mycket på det förut. Hon bara… bygger runt en grundidé och fortsätter. Berättelsen formas åt ett visst håll eftersom den måste följa regler för berättelser, regler Ofelia känner till för att hon har slukat böcker sen hon var liten. Men det finns egentligen ingen anledning att det måste vara så. Berättelser bryter alltid mot sina egna regler, med varierande framgång. Om berättelsen är stark nog kan den se ut hur som helst.

Faktum är att det finns berättelser överallt. Idéer är aldrig det svåra när man skriver. Ofelia har väl ett dussin eller så i huvudet vilken dag som helst; problemet är alltid att kartlägga, planera och reda ut. Att ta sig tiden att arbeta med idén, att inte bara lägga den åt sidan när det blir tråkigt. Det finns så många idéer, riktigt bra idéer, som Ofelia har tröttnat på eftersom något annat har glittrat så inbjudande. En mening, kanske bara en kort sammanhängande fras, som viskar mellan orden om outforskad potential. En möjlighet, en känsla som måste nålas fast och analyseras innan den kan släppas. Ett ’tänk om…’ som målar upp en scen i färger som Ofelia knappt kan namnge.

Ibland känns det nästan tungt att inte kunna fånga något lika snabbt som berättelsen kräver. Det finns perfekta ord för allting, som ger smak och form. Som Angela Carter, som berättar sagor på nya sätt, vars ord smakar som mörk choklad överdragen av ett stänk krossade körsbär. De känns som att slita ut innanmätet på ett granatäpple och känna saften droppa mellan nedstänkta fingrar. Tillfredsställande men kladdigt, och det kliar. Hur gör hon det? Hur vet hon vad hon ska skriva?

Det måste hända såhär. Det är såhär det går. Sätt de här karaktärerna i den här situationen och det här är det enda möjliga utfallet.

Det är såhär man förutser framtiden.

Anledningar till att Yakko Warner hade varit en dålig pojkvän

yakkoMEN FÖR I HELVETE OFELIA. VAD ÄR HAN ENS? ÄR HAN EN HUND? EN KANIN? HUR FAN TÄNKTE DU NU?

Okej. Djupa andetag. Vi kan tänka på det här helt logiskt. Bara… liksom gå igenom alla anledningar till att den här… grejen aldrig skulle kunna hända. Och vi försöker hålla oss lugna. Du var ung och oförståndig, du hade inte riktigt tänkt igenom det. Det är klart att du måste ha varit väldigt liten… VAD MENAR DU, DU GICK PÅ HÖGSTADIET?!

Nej, nej, det är ingen som är arg på dig. Ingen ilska här. Lite svårt att förstå bara. Lite svårt att fatta hur denna varelse kunde vara ett föremål för din tonårsförälskelse. Men okej, vi antar helt enkelt att du hade dina anledningar. Snälla berätta dem inte. Vi gör som vanligt och går igenom steg för steg varför det här aldrig skulle funka.

  1. Han är inte mänsklig. Det är bäst att konstatera detta rakt ut. Inte ens han själv vet exakt vad han och hans syskon är, men en sak är åtminstone säker. De är SÖTA. Alltså typ mer som husdjur då.
  2. Han är ett barn. Han verkar rätt medveten om vuxenvärlden och drabbas titt som tätt av passionerade känslor, men han och syskonen är ändå utan den minsta tvekan barn. Okej, grundtanken i den här lilla förälskelsen var väl helt platonisk från början och röstskådespelaren är definitivt vuxen, men nu i efterhand kan denna lilla detalj få dig att känna dig lite smutsig.
  3. Han är en tecknad figur. Ingen idé att försöka flirta med någon som saknar en tredje dimension. Han är inte djup nog för dig.
  4. Okej, du skulle nog känna dig ganska uppmärksammad eftersom du skulle få en massa komplimanger (Yakko är en ladykiller) men samtidigt så känns han inte som den trofasta typen. Och tecknade kvinnor är hetare än du.
  5. Hans lillasyster skulle inte gilla dig. Wakko kan säkert bli mutad, men Dot är lite ilsken och territoriell, så det skulle vara rent av farligt att försöka närma dig den familjen. Och på tal om det…
  6. Våldsam. Så som bara tecknade figurer kan vara. Förvänta dig städ, kassaskåp och överdimensionerade träklubbor om han och syskonen skulle få för sig att du är dagens fiende.

Vi skulle kunna fortsätta faktiskt nästan för evigt, men när listan på nackdelar börjar med ”icke mänsklig” och ”icke vuxen” så finns det liksom ingenstans att gå vidare. Du kan inte repa dig från det. Ni kommer alltid ha sången om alla världens länder.

[lång, uppgiven suck] Så hurra. Du dejtade aldrig den här killen. Såhär i efterhand känns det absolut bäst, faktiskt.

Ofelia och saker som är annorlunda

Skillnaden känns i hela kroppen. Det ser inte rätt ut ens från ovan. Det skiftande ovanför Arlanda, det som bara går i olika nyanser av grönt, med större tovor av träddungar här och där och färre hus med större trädgårdar, det har nu förvandlats till mil efter mil av odlade fält. Ett lapptäcke i gult, grönt och brunt. Här och där ett litet födelsemärke av en större ansamling hus. Inte alls särskilt många träd.

Inte mitt. Gräset är inte mitt. Träden är annorlunda. Jag hör inte hit.

När hon landar känns det fortfarande i kroppen. Vartenda grässtrå känns på något sätt som en främling. Detta är inte hennes land, det är för platt och format av människor. Träden är för ljusa. Hon saknar mörka barr, men i Sherwoodskogen står inte en gran att finna. Det finns få öppna ytor på något vis. Ingenting har lämnats åt naturen. Med så många munnar att mätta har varenda kvadratcentimeter odlats upp och stängslats in.

Byggnaderna är annorlunda. Husen står för nära gatan. Inte som hemma, där stora tomter hör till, där vi gärna har lite avstånd mellan bostaden och vägen. Men städerna här är byggda efter häst-och-vagnvägar. Det finns utrymme för både omätlig skönhet och påträngande fulhet. Så många hus är byggda av rött tegel; det känns som om en hel stad är ett matchande lekset där alla byggnader ser lite likadana ut. Om det finns trädgårdar alls är de små och förkrympta, kanske med en ledsen blomkruka eller förkastade leksaker i färgglad plast.

Brittiska hus är dåligt isolerade, så många har heltäckningsmattor för att det inte ska vina in kallt över golven. Det finns så många berömda hus också; runt varje krök ligger herrgårdar som tillhört poeter, forskare, upptäcktsresande, författare. Så många är upprustade museum nu, värda att vara stolta över och ivrigt runtvisade av lokala experter med särskilda ljus i ögonen. Här är Lord Byrons sovkammare. Här spelades en version av Stolthet och fördom in. Här föddes Isaac Newton. De har gjort så mycket, britterna.

Maten är förkastlig, ofta smaklös. Jamie Oliver och Nigella kan inte rädda den allmänna uppfattningen av brittisk matlagning. Men pajerna är väldigt goda, där blir Ofelia nästan lyrisk av lycka. Chokladen är fin men det finns för mycket godis. Godishylla i varje affär, till och med bokhandlar och apotek. Ofelia köper Cadburys som smälter i väskan.

Tunnelbanan i London snirklar sig så djupt ner under jorden att luften står stilla och blir kvav. Det finns stora industriella fläktar utplacerade här och var, men brisen kan inte ta sig runt alla krökar och hörn. Upp för en trappa, sedan genom en tunnel, nerför en trappa, följ skyltarna till en annan linje. Tågen kommer ofta, för det måste de göra. Hur är det att resa här om man har klaustrofobi? Det är värre än något flygplan. Bäst att inte tänka på det. Bäst att låtsas som att man snart kommer vara ute.

Det är så mycket folk. Överallt finns det folk. Första gången Ofelia gick på Oxford Street kunde hon inte ens tro att det fanns så mycket folk i världen. Alla trängs. Alla sängar är lite för korta. Båsdörrarna in till toaletter går inåt (inåt!) så att man måste krångla sig förbi en kantig dörr för att ta sig ut igen. Allting handlar om att spara in på plats. Effektivisera. De smörjer vartenda ord med ”please” och ”thank you” så till och med kommunikationen går snabbare.

I elva dagar får Ofelia snitsla ut en plats åt sig själv. Öva på att hantera en kultur som inte borde vara så annorlunda men där detaljerna kan kännas enormt främmande. De har samma befolkningsmängd i sin huvudstad som vi har i hela vårt land. Den lilla ön bågnar under trycket. Det känns inte som om det finns någon plätt man kan stå på utan att se ett spår av mänskligheten.

När hon kommer hem känns det som hon kan andas ut ordentligt för första gången på evigheter.

Novell: Vreden

Vi har alla olika ursprung. Vi har alla olika vrede.

Det tar inte lång tid att gå från mitt arbete – också känt som mitt hem – till mitt favoritfik. Jag kan hantera smärtan för koffeinets skull och dessutom är jag så van vid hur blodet samlas i mina steg att jag knappt känner av det längre. Sen jag kom på tricket att fodra mina skor med bindor har rengöringen åtminstone blivit enklare.

Stället luktar vanligtvis som kanelbullar och kaffe, men efter skuren tidigare idag ligger förnimmelsen av sakta torkande bomull över besökare och personal. Det är inte helt obehagligt. Jag står där i kön och lyssnar på den intetsägande musiken i högtalarna – skivan är till salu i kassan för 120 spänn – och funderar på min beställning. Jag brukar aldrig ta samma sak två gånger. Starbucks har 87 000 olika smakkombinationer, och jag har bara en evighet på mig att prova alla.

Kvinnan framför mig beställer en Skinny Caramel Latte och sen är det min tur. Jag tar ett par steg framåt – blödde jag precis igenom? Fan – och kastar en snabb blick på baristans namnskylt. Benjamin. Han måste vara ny. Jag känner igen alla baristor här. Sedan tittar jag upp och mitt låtsasleende stelnar, för det ansiktet känner jag. Mannen det tillhörde första gången jag såg det är död sedan många år. Det måste han vara. Människor lever inte så länge. Men ansiktet, kära Gud, det ansiktet är precis samma.

Continue reading

Ofelia och böckerna

Livet är fullt av stress. Väldigt mycket av den bor i Ofelia. Den har gjort ett litet bo åt sig i hennes inälvor och gillar att böka runt därinne. Den sticker upp huvudet då och då och bråkar, får henne att andas tungt och inte riktigt kunna koncentrera sig. Den får verkligheten att kännas otydlig. Alla måsten och nödvändigheter blir ett brus av tvång och hon finner inget stöd i marken.

Då söker hon sig till bokhandlar. Lindringen är omedelbar, som aloe vera på en solsveda. Böckerna sluter upp bakom henne som en sköld mot världen utanför. Hon är insvept i doften av papper och bläck.

Hon behöver inte ens köpa något. Det är böckernas närvaro hon söker. Hon vill bara titta på dem, försäkra sig om att oavsett vad som händer i världen utanför så finns det böcker, och en väg in. Det finns böcker hon hälsar på som om de har något nytt att säga henne. En lätt strykning över ryggen. En hälsning, en påminnelse om att de finns.

För inte alls så länge sen var bokhandlar också en mild ångest. Det fanns en liten skräck där för att Ofelias bok skulle stå på en hylla utan hennes namn på, att någon skulle publicera något alltför likt hennes egen idé och att hon skulle lämnas utanför. Men Ofelia tänker knappt så längre. Det finns så många böcker. Så många olika sätt att säga något. Hon har nästan helt släppt tanken på att hon borde ha dåligt samvete över att hon inte är publicerad ännu.

Ofelia minglar på en stor kändisfest. Nickar igenkännande åt J.K. Rowling och Terry Pratchett, känner ett litet styng av ledsamhet. Har en kort diskussion med Rebecca Solnit men fastnar inte riktigt den här gången. Hon blir stående vid en grupp som lyssnar till Jack Werner, och han får följa med henne hem. Fast han skrämmer henne litegrann. Han berättar bara spökhistorier.

Att tillbringa en timme i en bokhandel stabiliserar världen. Med nya vänner, och gamla i ryggen, kan Ofelia hantera verkligheten i ytterligare en liten stund.

Det är egentligen allt hon ber om.