Ofelia lovade

Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.

Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.

Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?

För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.

Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.

För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.

Advertisements

Ofelias svar

“Varför är det jätteviktigt att jag smakar på ostron just nu, nä jag sitter och gör julkort vid köksbordet? Jag skulle aldrig hålla på med mat över dina viktiga papper. Vadå? Är det för att dina viktiga papper sätter mat på bordet medan mina är julkort? Kanske det. Men är det viktigare att jag smakar på ostron nu exakt nu, eller att mina handritade julkort som jag lagt timmar på inte får fläckar på sig?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Tja, det här var julen typ 2008, så oddsen är att hon är den enda som tänker på det eller ens kommer ihåg det.

“Kan du snälla bara handla mat för att jag ber dig och för att jag är lite ledsen och trött?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Hon tänkte det för sig själv men skrev det aldrig. Så det är lite hennes eget fel.

“Jag vet att lotterier är grundläggande orättvist och att oddsen för att vinna är väldigt små. Och ändå är det ju nån som vinner!”
Hur sent är Ofelia ute med svaret? Inte sent alls! Hon sa det, och Ofelias pappa var svarslös i flera sekunder. Bra dag.

“Älskade vän. Det är en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Vi älskar dig så mycket och du har inte läst den sista Harry Potterboken än. Snälla.”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Alldeles, alldeles för sent.

Ofelias osäkerhetsprincip (Del I)

Det är en bevisad sanning att Ofelia på semester har potential att befinna sig i två stadier, antingen i tusen bitar av stress eller fullständigt avslappnad. Innan hon är observerad finns alltså möjligheten att hon är endera. Och hon är inte observerad just nu. Hon existerar så att säga, in potentia.

Det är möjligt att Ofelia just nu är ett nervöst vrak, att hon drar djupa andetag för att ta sig igenom situationen, sakta men säkert, tills den är över. Det är också möjligt att hon ligger vid en pool och har en enorm cocktail och glider runt i en strandponcho utan något som helst problem i världen. Hon är ju så att säga inte ensam på den här semestern. Det ligger inte hos henne. Hon tänker slappna av, är poängen.

Det är också helt inom rimlighetens gränser att anta att Ofelia kan känna ett visst mått av stress inför ofärdiga skoluppgifter. Det är ju så att säga en lite knölig tid att åka på kryssning på. Men detta är inget hon kan göra något åt, så förhoppningsvis kan man även anta att hon njuter av situationen och möjligtvis tar en cocktail till. Kanske med färska jordgubbar i den här gången. Bara för att hon kan.

Ofelias pappa, som alltid oroar sig lite, lite att Ofelia i själva verket är nio år och kommer att tillbringa hela resan med näsan i en bok och inte vilja uppleva något, har sagt åt henne att leva i stunden. Vi får leva med kunskapen att han åtminstone har sagt detta till Ofelia, så att hon kan ta ställning till det nu. Men vi kan inte med säkerhet säga hur hon ställer sig till det. Ofelia är fortfarande icke-observerad. Hon kan ha regresserat tillbaka till ungdomens år och kan möjligtvis stå handfallen vid beslut som endast förväntas tas av en vuxen, vilket hon då inte längre är.

Förmodligen är allt bra. Förmodligen lutar sig Ofelia tillbaka i solstolen och tänker inte på läxor, väntande jobb eller negligerade uppgifter, utan hon suckar djupt och vänder sig mot Fitzwilliam och frågar om han möjligtvis skulle kunna smörja in hennes rygg med solskyddsfaktor.

Men detta är ju trots allt helt hypotetiskt.

Ofelia på solsemester

Det är första dagen på semestern. Ofelia och Alice åker från Stockholm tillsammans på fredagseftermiddagen. Det känns inte riktigt som om de ska flyga någonstans. Lite som om de bara drar till flygplatsen för att hänga lite, men sen är det faktiskt dags att gå på planet, så då blir det på riktigt. Ofelia känner sig lite skyldig över att det är Alice som fått planera hela grejen, boka resor och så, men Alice har bott i Barcelona och kan göra sig förstådd på spanska, så det är lättare för henne. Tänker sig Ofelia. Hon lovar att ta allt ansvar om de någonsin åker till England tillsammans. Inte ens bara till London alltså, utan England. Hon slänger in Skottland och Wales också. Och Irland, även om hon aldrig varit där.

Alice gillar inte att flyga.

”Nu kommer det bli lite skakigt eftersom vi flyger igenom molnen,” säger Ofelia lugnt. ”Det är helt normalt, det brukar vara så.”

Hon kan åtminstone bidra med en stadig röst och ett milt sinnelag. Under flygresan, och den följande sträckan från flygplatsen till Blanes via tåg, läser Ofelia ut en bok.

Det är andra dagen på semestern. Det här är en strand och Ofelia ligger på den. Eller ja, sitter i skuggan. Hon låg på mage och läste i solen först, men det blåser svalt i skuggan. Hon kan svalka sig med ett dopp då och då. Medelhavet gillar att ha folk i sig. Vågorna drar en med sig ner, i den grovkorniga sanden sjunker man ner över fotknölarna och glider ner djupare.

Det är närmare lunchtid nu. Ofelia har läst ut tre böcker till.

Det är tredje dagen på semestern. Tidigt uppe. Solen ar inte nått balkongen än, de äter frukost inomhus. Svalorna skriker och skriker. Sedan tar alla fyra bussen till tågstationen i Blanes, och tåg in till centrala Barcelona. Det hela tar en och en halv timme, men tåget är luftkonditionerat. Allt är luftkonditionerat. De skulle förmodligen förlora solsvultna turister annars, som kvävts i hettan.

De börjar med att försöka ta sig in på Park Guel, parken Gaudi designade, men den är full fram till klockan tre och klockan är nu bara elva. Pappa är nöjd ändå. De tar kort på mosaiken över muren och traskar tills de hittar en Gaudiföreställning i 4D som de går in på. Och går ut ur tio minuter senare, helförtjusta. Tunnelbana till La Segrada Familia. Det är tjockt med turister, bussar står i kö. Alice räknar ut att det kommer en ny buss varje sekund. Tre familjemedlemmar tar en öl i parken. Ofelia väljer en jordgubbsslushie och dricker den så snabbt att kylan ger henne huvudvärk.

De ser ett annat av Gaudis designade hus, det med balkonger som ser ut som kranium. Ofelia håller sig till skuggorna om hon kan. Tre familjemedlemmar tar en öl på en bar. Ofelia dricker en för söt mojito med smak av passionsfrukt. De tittar in och ut ur affärer. Mamma hittar en klänning. Alice hittar en väska. Ofelia hittar ingenting, men hon tittar på mycket. Tre familjemedlemmar tar en öl på en annan bar. Ofelia tar en Cola Zero. De skiljs från pappa som går iväg  på egen hand, och det ska shoppas mer. Ofelia hittar en turistig tekopp åt sig själv och ett par presenter åt Fitzwillliam och blir på bättre humör. Hon börjar få värk i fötter och korsrygg och låren skaver svettigt mot varandra i shortsen. Men hon är ingen gnällspik. De hittar pappa i en park och går och käkar tapas. Tre familjemedlemmar tar en öl. Ofelia tar två Cola Light och känner sig lyxig. Sen tar de tåg och tunnelbana tillbaka till Blanes.

Det är fjärde dagen på semestern. De lever strandliv. Och hämtar sig från gårdagen, som var lång. De äter glass, kokosnötsglass i kokosnötsskal och citronglass i citronskal, och kan inte bestämma sig för vilken som är godast. Eftersom Alice och Ofelia har löst sitt största problem, med hur de ska ta sig till flygplatsen tidigtsombaraden om två dagar, helst utan att behöva övernatta på hostel i Barcelona, så är glassen det största debattämnet. De är så belåtna att problemet är löst med direktbuss till flygplatsen från Blanes att de säger det igen och igen till varandra. Lättnad. En extra dag i solen. Ofelia läser ut en bok till på stranden. På kvällen äter de middag på en mexikansk restaurang och blir proppmätta. När maten är slut hör de musik och följer den mellan husen tills de når ett stort torg med en scen. Festival Folklóristic. Människor i olika folkdräkter dansar i den spanska kvällen, stenplattorna är fortfarande solvarma under fotsulorna och på den nu övergivna stranden står några få och fiskar bläckfisk.

Det är sista dagen på semestern. Ofelia och Alice sover ut en timme extra på morgonen. De kommer inte få chansen imorgon bitti då bussen går klockan fem. Idag är sista dagen på stranden, sista dagen med Medelhavet och dess tårsalta vatten.

Ofelia borrar ner fötterna i sanden och känner jordens hjärtslag. Eller så är det bara vågorna.

Det värsta året i Ofelias liv

 

Det är 2006 och Ofelia är 19. Hon har precis gått ur gymnasiet och vet inte vad hon ska göra med sitt liv riktigt, men hon vet att hon går runt och väntar mest hela tiden. Väntar på att upptäckas, väntar på att ses, väntar på att andra ska bestämma åt henne vad hon borde göra nu. Hon är inte redo att ta egna beslut. Hon har inte tagit så många fram till nu och det känns konstigt att behöva göra det. Orättvist på något sätt.

Hon åker till USA under sommaren, i ett par veckor. Det är den enda planen hon har. Det känns som om det är den enda planen hon behöver, eftersom tiden efter hon kommer hem kommer hända någon annan, inte Ofelia själv. Och när hon kommer hem finner hon att hon var där hela tiden, och att problemet kvarstår. Vad i helvete gör hon nu?

Hon går med i Arbetsförmedlingen. Var skulle hon annars börja? Hon måste ju göra något. Men hon har inga anledningar att aktivitetsrapportera, för hon får inte A-kassa, och då har hon inga krav på sig. Ingenting de kan hota med att ta ifrån henne. Ofelias föräldrar sliter sitt hår. De bönar och ber. De hotar. Gör något. Vad som helst. Sitt inte framför datorn hela tiden. Har hon sökt jobb? Har hon lämnat huset? Har hon ringt det där samtalet hon har skjutit upp, har hon gjort något alls idag? De hjälper henne göra upp scheman. Långa listor. Ofelia gråter. Hon vill bli lämnad ifred, bara. Hon vill sakta självförstöras och förtärs inifrån av paralyserande skräck. Hon flyr långt, långt borta. Självmedicinerar med fantasi. Hon rollspelar andra människor för att slippa tänka. Hittepåpersoners problem är lättare att lösa. Hon vet inte hur hon ska ta sig ur det här.

Sommaren är het och plågsam. Den passerar snabbt. Hösten kommer. Ofelia har ingenting att göra. Hennes kropp är blek och tung, den rör sig med största svårighet och enorm kraftansträngning. Det borde inte vara så svårt. Det borde inte kännas som att hon står och trycker på en dörr som öppnas utåt. Hon skulle kunna lösa sitt problem genom att ta ett steg bakåt och dra, men där står hon ändå. Och trycker.

Det här är en vägg, tänker hon. Det här är en vägg, inte en dörr. Det finns ingen dörr. Det här kommer att vara för alltid. Jag är lat och tjock och anledningen till att jag inte kommer någonstans är för att jag inte trycker hårt nog.

Du är inte lat,” säger Ofelias pappa. ”Du är kapabel till sånt fokus. Du är som en laser. Du behöver bara sätta det där fokuset på något annat än det du gör.”

Ofelia pressar hela kroppen mot dörren och lyssnar till vad som finns på andra sidan.

Hon hör ingenting, och tycker det verkar som Paradiset.

 

Ofelia och Lisa

Ofelia är sex eller sju år och ska gå på Tomelilla Sommarland med familjen. Det ska bli en underbar, solig dag, men Ofelia kommer inte minnas den i detalj. Den enda minnesbilden hon har är en liten promenadväg, inte asfalterad, som går längs en sjö, med en stor gunga som man kan åka. En oavancerad attraktion, men ganska trevlig. Ofelia åker den med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och en växande oro i magen. Hon kan inte riktigt slappna av. På stranden väntar ett stort problem.

Med sig in på Sommarland hade hon Lisa. Lisa är en en docka, men det är inte vilken docka som helst. Det är Ofelias dotter, som hon älskar över allt annat. Som hon skulle rädda ur ett brinnande hus. Som sover i hennes säng varje natt. Vars korta, lockiga hår luktar tröstande och vars hårda plastfingrar petar Ofelia i nyckelbenet, men det gör ingenting. Lisa har en mjuk kropp och plastarmar och ben. Hon är en blunddocka. Hon ler som Mona Lisa. Hon har en ljusblå klänning med vita prickar som passar henne perfekt, men hon har en finklänning också. Och en varm kappa när det är kallt ute. Och hon har en egen sovplats vid Ofelias huvudkudde.

Innan han blev förälder hade Ofelias pappa sagt att de skulle ha dubbletter av allting. Ifall det där som inte fick hända hände, att det mest älskade kom bort. Då skulle det kunna ersättas. Ofelias pappa var emot att Lisa kom med in på Sommarland. Men det är klart att hon skulle med. Klart att Lisa skulle få åka karusell och ha det trevligt. Vad för mor skulle Ofelia vara annars?

Dagen börjar närma sig sitt slut. Det är möjligt att Ofelia gjort sig illa vid något tillfälle, för hon är inte på så bra humör som hon skulle kunnat vara. Hela sällskapet har en skrinda som de drar väskorna på och Ofelia har lagt Lisa på skrindan. Dels för att den ser kul ut att åka på, dels för att Ofelia börjar tröttna på att bära henne. Så går lite tid, och sedan tittar Ofelia på skrindan…

Lisa är inte där.

Ofelia frågar var hon har tagit vägen. Ingen vet. Pappa springer tillbaka längs vägen för att leta och Ofelia sätts på gungan över sjön för att fördriva tiden. Alla är säkra på att de ska återfinna Lisa. Om hon inte finns längs vägen så finns hon säkert på hittegodsavdelningen. Ofelia låter sig tröstas av det, men paniken börjar stiga.

Det finns ingen Lisa på hittegodsavdelningen. Hon finns ingenstans. De är tvungna att åka hem utan henne, men Ofelias föräldrar är i telefon med Tomelilla Sommarland flera gånger för att försöka hitta henne.

Ofelia gråter, gråter, gråter i flera dagar. Det är den största sorg hon någonsin upplevt, i många år är det den värsta dagen i hennes liv.

Gör det ont?” frågar farmor med Ofelia i knät.

Ja,” svarar Ofelia. ”Mest gör det ont där kärleken sitter.”

I månader, i år kan det hända att Ofelia kommer på sin sorg när hon ska sova och hon snyftar in i kudden. Ibland hör hennes föräldrar och kommer och tröstar, men ibland är hon ensam med det. Hon fäster sig aldrig vid något annat på samma sätt. Nya dockor köps, men det är inte samma sak.

Hon ser aldrig Lisa igen.

Ofelia och cigaretterna

Ofelia är nio år och leker under det stora pilträdet i parken vid skolan. De ska leka att de är vuxna. Ofelia är inte säker på hur hon kommer bli som vuxen, men hon vet att hon skrivit i ett önskehäfte en gång att hon ser sig själv som stolt innehavare av ett exemplar av varje bok i hela värlen. Detta är innan hon vet att de flesta böcker är erbarmligt tråkiga, för alla böcker hon har haft erfarenhet av fram till nu har haft bilder i sig.

Då leker vi att jag röker,” bestämmer en klasskompis och Ofelia blinkar till av förvåning.

Jag med,” säger en annan.

De tar upp små, tunna kvistar från marken under pilträdet. De är perfekta imitationer av cigaretter. Ofelia tar också en, även fast hon inte kan tänka sig något äckligare än att röka. Vadå, ska de leka att de luktar illa, att de måste stå ute i kylan i januari, att de suger på något som brinner i ena änden? Alla vuxna röker inte. Ofelia har nog bestämt sig för att hon ska bli en typ av vuxen som inte röker.

Så vad är det?” frågar hon nyfiket sju år senare när hon går i gymnasiet och på något vänster lyckats bli kompis med rökare, vilket gör att hon står ute i kylan i januari ändå för att hålla dem sällskap. ”Är det elden? Är det det faktum att ni kontrollerar elden, att ni är som drakar och får blåsa ut rök på ett ganska coolt sätt? Är det det som gör att det ser häftigt ut?”

Kanske,” säger kompisen. ”Vill du testa?”

Det vill jag absolut inte,” säger Ofelia glatt.

Något år tidigare har Ofelias föräldrar satt sig ner med henne och systern Alice. Det ska ingå kontrakt. Dealen är att de inte ska röka alls fram till att de är tjugo. Om de gör det ska de få hundra tusen kronor var. Ofelia har inga problem med det. Kosing för att inte göra något som hon aldrig planerade att göra ändå? Lätt.

Men människor är olika, och Ofelia och Alice är olikast, så det blir inte riktigt så.

Ibland drömmer Ofelia att hon röker, elegant och världsvant, och det känns som att andas ut en kall vinterdag och hon vet hur bra det ser ut. Men i drömmen inser hon alltid att det här väl är bra dumt och nu har hon väl begått ett misstag ändå, och hon vaknar med en känsla av nederlag trots att hon aldrig rökte på riktigt.