Novell: Dina fönster/Sibyllans helgkrönika/Brev till Agatha

Tre kortare texter, den första är allvarligare, de andra två humoristiska.

Dina fönster

Dina fönster är vidöppna, gapande tomma. En gardin kämpar för att komma loss, ryckas med av vinden och blåsa bort, men något håller det kvar. Det sista panikslagna greppet. Alla dina ägodelar behöver inte försvinna i stormen. Riskera att stänga fönstret. Riskera att tappa greppet om vad du har kvar. Du har förlorat allt annat… Vad tjänar det till att trotsa stormen och stänga om sig när det inte finns något kvar att värna om? Continue reading

Novell: Vreden

Vi har alla olika ursprung. Vi har alla olika vrede.

Det tar inte lång tid att gå från mitt arbete – också känt som mitt hem – till mitt favoritfik. Jag kan hantera smärtan för koffeinets skull och dessutom är jag så van vid hur blodet samlas i mina steg att jag knappt känner av det längre. Sen jag kom på tricket att fodra mina skor med bindor har rengöringen åtminstone blivit enklare.

Stället luktar vanligtvis som kanelbullar och kaffe, men efter skuren tidigare idag ligger förnimmelsen av sakta torkande bomull över besökare och personal. Det är inte helt obehagligt. Jag står där i kön och lyssnar på den intetsägande musiken i högtalarna – skivan är till salu i kassan för 120 spänn – och funderar på min beställning. Jag brukar aldrig ta samma sak två gånger. Starbucks har 87 000 olika smakkombinationer, och jag har bara en evighet på mig att prova alla.

Kvinnan framför mig beställer en Skinny Caramel Latte och sen är det min tur. Jag tar ett par steg framåt – blödde jag precis igenom? Fan – och kastar en snabb blick på baristans namnskylt. Benjamin. Han måste vara ny. Jag känner igen alla baristor här. Sedan tittar jag upp och mitt låtsasleende stelnar, för det ansiktet känner jag. Mannen det tillhörde första gången jag såg det är död sedan många år. Det måste han vara. Människor lever inte så länge. Men ansiktet, kära Gud, det ansiktet är precis samma.

Continue reading

Novell: Bomull

Jag vaknade utan att hosta. Det borde i sig ha varit tillräckligt för att säga att det var en dröm. Jag var… lätt. En doft i luften. Jag andades in av gammal vana, och drog in djupt av mig själv. Jag var lukten av ren bomull och liljekonvaljparfymen som jag älskade men mamma tyckte luktade för mycket som om jag försökte dölja atmosfären av sjukhus.

Så fort jag tänkte på mamma såg jag henne. Hon satt i köket och tittade rakt på mig, med handen mot bröstet. Hennes kropp skakade. Hennes blick var fäst rakt på mig, utan att se mig. Jag ville säga att jag mådde bra. Jag kanske inte fanns på riktigt längre, men jag var frisk.

Jag hostar inte mera, mamma!

Continue reading

Novell: Sönder och samman

När han föll tänkte jag två saker.

Den första tanken var: Förlåt.

Jag var inte i närheten. Jag rättade till mattan efter jag dammsög i morse. Det är bara det att när någon gör sig illa i det här huset är det alltid mitt fel.

Den andra tanken var: Jag önskar att trappan var av marmor.

Den tanken ångrade jag snart. Marmor är svårare att städa och han hade väl spräckt skallen och blodat ner hela hallen.

Jag skojar, jag skojar. Jag älskar honom. Sönder och samman älskar jag honom. När han har fallit sönder och samman älskar jag honom än mer.

Continue reading