Ofelias brustna hjärta

Ofelia har arbetat med det nya projektet i lite över en vecka när något helt förutsägbart sker. Hon begår misstaget att läsa hur det faktiskt går till att bli ”upptäckt.” Och hon visste att det skulle bli såhär, att hon skulle krascha, att luften skulle gå ur henne, men hon kunde ändå inte riktigt förutse hur hårt det skulle påverka henne.

Vad är poängen? skriver hon till Petrova, med tårarna ständigt rinnande. Det kommer ändå inte hända. Vem tror jag att jag är egentligen? Varför skulle någon lyssna på mig? Varför skulle någon på BBC vilja ge mig en budget?

Du är manusförfattare, inte ekonom, svarar Petrova. Du behöver inte oroa dig för budgeten.

Medan hon gråter söker Ofelia febrilt efter något alls, bara en liten smula, som skulle kunna förvandlas till hopp. Det finns ingenting. Det finns förtvivlan efter förtvivlan. Det finns ”vi söker inte manus skrivna av icke-Brittiska invånare.”

Du har inte misslyckats bara för att du bor i ett annat land, säger Petrova och skickar kärleksfulla vibbar, den virtuella motsvarigheten till lugnande klapp över ryggen. Du har en väldigt negativ inställning. Du skulle kunna börja i den här änden istället, vända dig till svenska bolag? Brittisk TV köper in skandinaviska serier hela tiden.

Hon säger fortfarande inte vad Ofelia vill höra, vad hon törstar efter. För just det ja, det är ju inte så det fungerar. Just det ja, livet är oresonligt svårt. Just det ja, man måste börja med kontakter och nätverk, som hon är så dålig på, så vad spelar det för roll att idén är stark när hon ändå bara kommer skrika i ett svart hål? Och hon visste ju det, egentligen visste hon ju det.

Vill du att jag ska säga att det är helt hopplöst? frågar Petrova.

Nej, svarar Ofelia. Jag hade hoppats att du skulle ljuga för mig.

Jag tänker inte ljuga.

Jag vet.

Och Petrova säger det som är sant. Att nej, det är inte enkelt. Men om du nu får chansen, är det inte bra att ha en stark idé då, och något förberett? Men du är inte ett misslyckande bara för att du inte är prisbelönad författare än. Det måste få ta tid. Det är alltid bra att färdigställa något utifall att. Du har ju haft roligt när du utvecklat den här idén, eller hur? Då är det inte bortkastat.

Ofelia gråter och gråter, spyr ur sig alla ord och snyter sig och slutar söka efter hål i sanningen. Hon accepterar den istället. Hon har inte så mycket val. Livet är som det är.

Hon var rädd att fantasin skulle tryta så fort hon kom av sig, och att idén skulle ligga och ruttna i ytterligare fyra år innan hon blev taggad att jobba på den igen. Men dagen därpå öppnar hon fortfarande dokumentet och tittar på det, och hon nickar, och hon fortsätter. Hon ser slutet. Verkligheten får inte stå i vägen. Sanningen måste accepteras, men det får inte begränsa hennes drivkraft.

Så Ofelia sitter med projektet igen. Sätter silvertejp runt hjärtat.

Känner hur det bultar.

Ofelias nya projekt

Nya saker är bättre än gamla saker, resonerar Ofelias kreativitet.

Gamla saker borde avslutas innan man tar itu med nya saker, resonerar Ofelias praktiska sida.

Hela Ofelias liv är en ständig kamp mellan dessa två parter. Engagemang och en önskan att bli färdig. Det är en utbredd önskan hos många att de skulle vilja skriva en bok. Denna önskan är, för det allra mesta, en lögn. Det de flesta egentligen vill är att ha skrivit en bok. Det är en annan sak. För att sitta och skriva en bok är det bästa som finns i hela världen, men det är fullt av fällor och förr eller senare slår man i gränsen för kreativiteten och så står allting still. Det är då det blir tungrott. Det är då man börjar tänka på annat. Detta är sant inte bara när det gäller att skriva böcker, utan när det gäller… allt. Precis allting på hela jorden. Gissningsvis tycker väl till och med Indiana Jones att hans jobb tappar den där särskilda glansen efter ett par rutinmässiga giftpilar.

Så Ofelia är helt medveten om att hon har saker kvar på Boken som hon skulle behöva göra. Och S. Rhodes. Och ett par-tre noveller som hon gärna vill få färdiga innan augusti är slut. Hon borde absolut inte komma in på annat; hon borde se till att avsluta först. Pricka av åtminstone någonting på listan.

Det som glittrar, nytt och oförstört och tillräckligt outforskat för att vara intressant är ju bara… roligare. Det är ju så. Genom att sätta sig ner och analysera något, bygga struktur och karaktärer och intrig som om det är ett pussel, det är då man börjar sticka i kniven i lusten. Och då slutar idén prata.

Detta låter som gnäll. Och det är gnäll. Ofelia vet att skrivande är svårt. Hon har suttit i timmar med uppgifter hon gett sig själv, bara för att hon inte kan sätta fingret på exakt varför något inte fungerar. Av kärlek, givetvis. Som en mor som vaggar barnet för att det ska somna om, men barnet har kolik och skriker och mamman är samtidigt läkaren så hennes motivering är både att lösa problemet och att barnet bara ska sluta skrika, herregud, bara fungera någon gång, älskade du…  Och läkarsidan kan säga att barnet behöver opereras och mamman undrar om allt kommer vara detsamma efteråt och kommer det göra ont, hur mycket terapi kommer barnet behöva och är inte barnet fint precis som det är men läkaren måste insistera och läkaren vet bäst. Det är en metafor som kan dras riktigt långt, faktiskt.

Det är att stanna i ett projekt som gör projektet värt något. En idé är bra, men tusentals människor får bra idéer varje dag och tänker ”ja, det vore en cool bok” och sen gör de inte något med den.

Det här nya projektet ska Ofelia stanna med länge, tänker hon. För det här kommer aldrig någonsin bli tråkigt. Den här idén är inte som alla andra idéer hon någonsin har haft, nejdå. Det här är nödvändigt och rosenskimrande. Allt har byggt upp till det här.

Den här gången kommer det bli helt annorlunda.

Ofelia försvarar något hon ogillar

Med risk att alienera läsare… Låt oss tala om Twilight, för förra veckan blev det väldigt tungt och här är Ofelia i sitt argumenteraressä. Hon älskar att prata Twilight, och dess porrigare efterföljare 50 Shades of Grey. (Fitzwilliam är väl medveten om detta. Tro inte att Ofelia inte har märkt hur han suckar när ämnet råkar komma upp på fester. Men det är faktiskt inte Ofelias fel att det kommer upp helt naturligt i en diskussion! Det är bara lite märkligt hur ofta det kommer upp naturligt när Ofelia är i närheten.)

Ofelia  vet att hon är jättejättesen med att säga något om Twilight, för hela den grejen är praktiskt taget överspelad nu. Sista boken är ute, sista filmen är ute. Det finns inte mycket mer att hämta. Dessutom har massor med kloka människor redan påpekat problematiken i det främsta förhållandet i Twilight, och hur det bockar av ett flertal punkter på en exempellista om misshandel. (Edward tar alla beslut i Bellas liv, han bestämmer vilka hon får träffa, han beter sig hotfullt i hennes närhet, hon är rädd för hans reaktioner, han erkänner att han brukade smyga sig in i hennes rum och titta på henne medan hon sov innan de var tillsammans etc. etc.) Det är obehagligt att ett sådant förhållande målas upp som någonting acceptabelt bara för att Edward råkar vara attraktiv. Men… låt oss tänka bort det. (Okej, inte helt.) Det har sagts förut.

Det finns faktiskt en sak som är… riktigt, riktigt bra med Twilight. Och det är vampyrerna.

Vampyrpurister (för detta existerar) skulle säga att Twilightvampyrer är jävla tramsvampyrer. Ett skäl till detta är att de glittrar i solen, till skillnad från ”riktiga” vampyrer som har vänligheten att explodera istället. Skälet till att de glittrar är att vampyrprocessen gör att de nästan förstenas, huden blir som marmor med tusentals kristaller i sig. I direkt solljus så blir effekten lite likt en discokula, alltså.

Och det här är… coolt. Nej, Ofelia accepterar inget gnäll här om att det inte stämmer med etablerade vampyrregler. För det finns inga regler, hörni. Vampyrer existerar inte på riktigt. Det är ingen som blir sur för att de inte representeras ordentligt. Det enda krav för vampyrism är:
1. Personen är levande död
2. Personen dricker blod

Edward och hela hans familj har två av två möjliga. Domare Ofelia dömer att de är vampyrer, i ett eget universum, med egna regler som de följer. De är ganska bad-ass, faktiskt. Om man ska ta och jämföra vampyrer så skulle Twilights så kallade ”sparklepires” lätt spöa skiten ur andra etablerade vampyrer. Pålar, vitlök, solljus, kors, inget av dem har någon effekt. Det enda sättet att ha ihjäl en sparklepire är att slita sönder dem och sätta eld på småbitarna.  Vi har inte ens gått in på Edwards familjemedlemmar som har utökade specialkrafter, som att se in i framtiden eller läsa tankar.

Det är därför som det suger så hårt att Twilight är uselt. För de här vampyrerna skulle kunna vara så häftiga. De skulle kunna vara respektabla fiender, för ärligt talat är de enda som skulle kunna ha ihjäl en sån vampyr förmodligen andra vampyrer eller varulvar.

Det är okej att dissa Twilight på grund av många saker. Läbbigheten i Edward och Bellas förhållande. Den icke-existerande handlingen. Till och med sättet den är skriven på. Men att vampyrerna glittrar är inte en bra diss. Ofelia ställer sig helt bakom Stephenie Meyer på den punkten. Den enda punkten. Den enda pyttelilla detaljen.

Monster kommer alltid att återfödas och återskapas. Detta är något vi vet.

Novell: Dina fönster/Sibyllans helgkrönika/Brev till Agatha

Tre kortare texter, den första är allvarligare, de andra två humoristiska.

Dina fönster

Dina fönster är vidöppna, gapande tomma. En gardin kämpar för att komma loss, ryckas med av vinden och blåsa bort, men något håller det kvar. Det sista panikslagna greppet. Alla dina ägodelar behöver inte försvinna i stormen. Riskera att stänga fönstret. Riskera att tappa greppet om vad du har kvar. Du har förlorat allt annat… Vad tjänar det till att trotsa stormen och stänga om sig när det inte finns något kvar att värna om? Continue reading

Ofelia och döden

Det kommer att komma. En dag kommer det ske. Varje dag är ett steg närmare.

Ofelia slår tanken ifrån sig med ett metaforiskt badmintonracket. Hon drar ett djupt andetag. För hon vet. Hon börjar inse.

Det är klart att hon vetat länge, att det här är en sak som är oundviklig. ”Det är en del av livet,” har hon sagt. ”Nej, jag är inte rädd för vad som händer efteråt. Jag har inte sett några bevis för ett liv efter döden. Jag tror inte att det är obehagligt.”

Och hon har menat det. Hon har känt det med varje cell i kroppen, att hon har varit okej med tanken på att allt kommer ta slut.

Men ibland, sent på natten, kan hon inte sova alls. Då stirrar hon ut i mörkret och tänker att döden genomsyrar allt. Och för eller senare kommer den ta alla ifrån henne. Den tanken är så outhärdlig att hon kurar ihop sig runt den skärande smärtan i halsen och försöker tänka på något annat. Smärta utan sår. Sorg utan förlust. Hon kan inte bearbeta de här känslorna, de har ingenstans att ta vägen. Hon fläckar ner kudden med tårar som inte slutar komma.

Det är såhär spelet spelas, det är såhär berättelsen slutar, det är det här priset vi betalar.

Vad skulle vara alternativet? Ett liv utan förändring och utan insatser skulle vara tomt. Hon vet ju det. Men kanske hjärnan inte riktigt kan smälta informationen, eller acceptera den.

Det kanske skulle vara bättre om hon var religiös. Då kunde hon åtminstone trösta sig med tanken på himlen. (Men när Micke dog sa religionen att självmördare hamnade i helvetet. Ofelia förlåter aldrig en gud som skulle tillåta att smärtan fortsatte.) Det är för sent nu. Hon ifrågasätter alldeles för mycket. Även om trösten skulle kännas som en varm fläck i solskenet så skulle hon inte riktigt kunna tro på den. Hon måste kunna hantera det här på hennes eget sätt.

Så hur gör hon då? Det finns en tröst i att veta att saker och ting skulle fortsätta utan henne. Den detaljen är svårt ibland för människor att svälja, för hur skulle de kunna vara ersättliga? Deras eget perspektiv är allt de någonsin vetat om. Tanken på att inte finnas längre känns så märklig, och det gör den ju för Ofelia också. Men samtidigt inte. För det mesta har hon ju inte funnits. För det mesta kommer hon ju inte finnas.

Hon drar ett djupt andetag och sväljer sorgen över alltings förgänglighet. Det här är bättre än alternativet. Hon har mycket kvar att uppleva. Hon behöver inte stressa.

Detta kommer också passera.