Ofelia och spindlarna

Det är enkel matematik, egentligen. En enorm spindel + Ofelias sovrum = nervös Ofelia, men slutligen ingen ko på isen. Visst, hon är inte nöjd över att somna i ett sådant rum, men hon kan hantera tanken. Spindeln är mer rädd för henne. (Låter påhittat, men förmodligen sant.) Och så länge hon kan låta bli att tänka på att spindeln sakta, sakta firar sig ner i en tråd rakt över hennes huvud när hon ligger i sängen, för att så småningom mjukt landa på hennes huvud, så är hon minsann modig nog att somna i rummet. Förmodligen så djupt ner under täcket hon kan komma utan att kvävas till döds, men likväl.

Två enorma spindlar + Ofelias sovrum = väldigt, väldigt nervös Ofelia som inte vågar sitta på sin datorstol längre för de två spindlarna dök upp på samma ställe under garderoben, sedan skyndade de båda över golvet rakt mot henne och sedan stannade de alldeles vid datorn på golvet, och nu misstänker hon att de har något slags spindelmöte därunder. De diskuterar viktiga spindelsaker och Ofelia vill ju liksom inte vara i vägen. Hon hasplar fram en förklaring åt Petrova via chatten. Petrova är för mycket i England för att kunna hjälpa henne. Ofelia är nu smått panikslagen och börjar tro att någon filmar henne för en ondsint prank-video på Youtube.

Tre enorma spindlar + Ofelias sovrum = Ofelia som sover på soffan i vardagsrummet. Ofelia ger ifrån sig ett ljud som inte låter mänskligt, ett slags kvävt skrik utblandat med en flämtning, och sitter på huk ovanpå sin datorstol och stirrar i blind fasa. Det är inte längre ett spindelmöte, det är spindelteambuilding. De har någon slags konferens. Här kan hon inte stanna. Hur många dussin hamsterstora spindlar är bokade till den här kickoffen egentligen?

Det är spindlarnas rum nu. De kom, de såg, de segrade. Ofelia skuttar som en nervös gummiboll över golvet, som om det i sig är gjort helt och hållet av spindlar, och samlar på sig täcke, kuddar, mobiltelefon och handväska, på något sätt utan att försöka röra vid något annat. Allt är spindlar. Rent statistiskt är allt i hennes rum antingen en spindel eller för närliggande en spindel.

Vem behöver egentligen en dator? Eller böcker? Eller en säng? Hon kan köpa en ny säng. Och ett nytt hus. Bäst att börja från början. Finns inget sätt att veta säkert.

Så,” säger Ofelia till ingen alls, där hon sitter nerbäddad i vardagsrumssoffan och skriver imaginär krigsdagbok. ”En taktfull reträtt. Spindlarna har tagit sovrummet. Med största sannolikhet har de fallövningar på mitt tangentbord just nu. Låt oss pausa och tänka till över livsvalet jag just gjorde.”

Hon betraktar det skugglagda vardagsrummet och nickar för sig själv. ”Helt klart en vinnare.”

Ofelia råkar spela teater

Ofelia går i femman, och en dag skriver fröken upp några engelska ord på tavlan i klassrummet som de ska lära sig utantill. Detta är inte märkligt i sig. Ibland sjunger de sånger på engelska för att få större ordförråd, så Ofelia förväntar sig att de snart kommer få höra musik på bandspelare så att orden kan få falla på plats i sin rätta rytm och bli logiska. De är inte så svåra, även om ingen i klassrummet har sett dem i den här ordningen eller använda på det här viset förut. Det här är orden:

Where should this music be? In the air or in the earth? It sounds no more, and sure, it waits upon some god of the island.

De repeteras. Och repeteras. Ofelia blir rätt bra på att säga dem, men hon förstår fortfarande inte varför de ska sägas. Förklaras det någonsin? Det minns hon inte riktigt. Hon apar lydigt vidare. Det kommer ingen musik på bandspelaren. Det blir ingen allsång.

Sedan är allt lite, lite suddigt, som det mesta under Ofelias barndom. I vuxen ålder tänker hon ofta att hon inte riktigt var medveten eller hade kontroll över någonting på riktigt förrän hon kom upp i högstadiet, och det är också där hennes skolminnen är som tydligast. Innan dess är allt otydlig förvirring.

Hursomhelst säger fröken något i stil med, ”Nästa lektion, glöm inte, ni ska vara i det här klassrummet vid den här tiden.” Hon måste ha sagt något mer än det, något om att det inte var obligatoriskt, att det bara är ifall man ville, men Ofelia missade den biten helt och hållet. Hon var i det klassrummet på den utsatta tiden, för hon trodde att hon var tvungen. Det var bara hon och ett par andra tysta ungar från klassen.

Så det som händer är att hon då repeterar orden igen och igen, fast i ett nytt klassrum och med människor hon aldrig träffat förut. Teatermänniskor. Varför är de där? Hur hände detta? Hörde en teatergrupp av sig till olika skolor och frågade ifall ett par ungar kunde tänka sig att repa några repliker och dra dem framför en publik? Hur blev det på det här viset? Ofelia minns bara en förvirring, men också som en stilla acceptans av det hela. Gilla läget. Fanns inte så mycket annat att göra. Nu var det ju såhär.

Det går några veckor. Ofelia upprepar sina repliker. De är, givetvis, fortfarande desamma som skrevs av fröken på tavlan för vad som känns som evigheter sedan. Det är faktiskt troligt att dessa ord inte har ändrats mycket sen typ 1610, då William Shakespeare skrev Stormen. Vilket då den här pjäsen visar sig vara.

Så kommer premiären. Kulturhuset. Det hela är en parodi av Shakespeare, gamle Ville skulle inte ha känt igen det här pretantiösa dravlet med svartklädda tioåringar som har lärt sig några rader utantill. Ofelia minns en upplyst scen, minimalistisk design, med svarta pelare som hon måste huka bakom när hon inte ska synas. Hon ska oftast inte synas. Det finns väldigt lite att göra när man sitter hukad bakom en pelare, så Ofelia tittar ut genom fönstret och tycker kristallpelaren i mitten av Sergels torg är det vackraste hon någonsin har sett. Den glittrar så trevligt åt henne, tycker hon, och hon bestämmer sig för att den är hennes vän och hejar på henne. Hennes replik är över på ett par sekunder. Sen hukar hon sig igen.

Så det är så det gick till när Ofelia spelade Shakespeare på Kulturhuset, helt utan att veta varför eller hur i helvete hon hamnade där.

Ofelia, Fitzwilliam och säl-skapet

Vissa par skaffar barn. Vissa par skaffar hund. Och sen så är det Ofelia och Fitzwilliam, som har två gosedjurssälar som de behandlar som barn. Alltså… Inte på ett konstigt sätt. Mer som att de har bestämt att dessa två olika sälar har väldigt olika personligheter och att den yngsta (han heter Sigge) är väldigt busig och att han drar med sig storebror (han heter Todd) på en massa bus, men egentligen vill Todd bara gosa. Ja, fast alltså Ofelia och Fitzwilliam VET att det är på låtsas då. Mer som att det är ett kul skämt som de båda skämtar om på ett skämtsamt vis.

Sigge norpar Ofelias strumpor och använder dem som sovsäck eller nattmössa. Sigge åker runt på äventyr i Fitzwilliams lägenhet och lämnar kryptiska lappar efter sig, så man får jaga rätt på honom. Sigge sätter sig på Fitzwilliams axel när han sitter vid datorn och frågar vad han gör. Todd ligger på sängen och läser. Båda kallar Ofelia och Fitzwilliam för mamma och pappa. När det är för våldsamt i naturdokumentärerna de tittar på vid läggdags vänds sälarna åt andra hållet, så de ska slippa se. Ofelia och Fitzwilliam är väldigt beskyddande föräldrar.

Alltså, de VET att det är på skoj. Det är möjligt att det har gått en liten smula överstyr.

”Sigge,” suckar Ofelia när hon ser att han sitter på hennes mobiltelefon. ”Jag har ju sagt åt dig, där kan du ju inte sitta.”

Hon plockar upp honom och sätter ner honom på Fitzwilliams tangentbord.

”Men Sigge,” säger Fitzwilliam och skakar på huvudet när han kommer tillbaka från badrummet, innan han plockar upp den lilla sälen och sätter honom i bröstfickan.

Vi borde ge dem någon slags teknikgräns,” tycker Ofelia. ”De är alldeles för unga för att sitta med telefonen eller datorn hela tiden.”

Så vad ska de göra då? De kan ju knappast gå ut själva. Jag litar inte på Jemima, hon är en väldigt dålig barnvakt.”

Jemima är en goseanka. Fitzwilliam fick henne samtidigt som Sigge föddes köptes. (För helvete, KÖPTES.) Hon är vuxen, men knappt hälften så stor som Todd, så hur ska man kunna vänta sig att hon ska klara det ansvaret? Det hela är ett problem.

De kan inte gå i leksaksaffärer längre.

Ska vi skaffa en till?” frågar Fitzwilliam med tindrande ögon. Han håller i en rosaskimrande, fluffig säl.

Ofelia tvekar. Tre känns för många. Resonerar hon så därför att hon bara har ett syskon själv? ”Vi är inte redo för en tredje säl, älskling. Inte än. Vi väntar tills de är äldre.”

Nästa år fyller Ofelia 30. Hon är ganska säker på att det inte är såhär det brukar se ut.

Ofelia 01:43

Det är natt. Ofelia är en nattvarelse. Detta var något hon ofta intalade sig själv när hon var yngre och behövde lämna huset efter mörkrets inbrott, vilket ju i Sverige under vintertid är typ klockan halv fem på eftermiddagen. Då har det absolut hänt att Ofelia mumlar det för sig själv medan hon traskar på och låtsas som att hon inte är en liten smula ängslig. Ofelia var ängslig för det mesta som liten och mörkret var inte till för henne.

Det är till för henne nu. Hon kan sitta uppe i flera timmar efter att föräldrarna har gått och lagt sig, dricka te och pilla med saker av varierande viktighet. Ofta är det inte viktigt alls. Hon vill bara njuta av stillheten och tanken på oändlig tid innan ljuset återvänder och dagarna behöver fyllas av aktiviteter. Natten är hennes därför att den inte är obligatorisk. Hon kan välja att somna ifrån den. Men hon är vaken och funderar på att se ett avsnitt till av Doctor Who, eller möjligtvis en avslappnande video på Youtube av någon som spelar Sims 4.

Tänk om hon skulle sätta sig och skriva? Hon har faktiskt arbetat på boken idag, nu har hon bara ett kapitel kvar. Det sista. Finputsning och vad kommer sen? Gå tillbaka. Läs igenom det igen. Hela grejen. Gör listor på de olika bihandlingarna. Får de tillfredsställande upplösningar? Lämnas vissa frågor obesvarade? Det tar aldrig slut. Förr eller senare måste det ta slut. Hon måste släppa och gå vidare. Det har hon lovat sig själv. Men bara lite, lite till. Bara en gång till, innan hon söker en lektör och drar igång ett nytt varv i karusellen. Och sen då?

Göra schema för morgondagen. Göra en lista på vad hon måste ha gjort innan nästa vecka, information hon måste skaffa sig. Samtal, email, texter. Melankoli över att juli är över, men sommaren är inte slut. Det kommer fler nätter. Hon tar en i taget.

Ofelia andas in natten. Den viskar inte till henne, den har ingenting att säga, men hon fyller dess tystnad med sin egen röst och viskar en sång för sig själv.

Ofelias mode

Det tog lång tid innan Ofelia vågade sig på att ha en egen stil överhuvudtaget. Eftersom hon inte litar på sig själv så finns det ingen anledning att hon skulle våga klä sig i vad hon tycker är fint. Tänk om folk skrattar? Då skulle hon känna sig dum. Det är bättre att inte ha någon stil alls, att inte bry sig, att låta andra bestämma. Om Ofelia inte litar på sig själv så kan hon välja att ha osmickrande mysbyxor på sig hela tiden, och se ner på andra litegrann, för att de bryr sig mer. Ofelia tror inte att det är värt något, att tänka på kläder och mode. Hon tänker sig att hennes intressen är mer värda. Hon tänker sig att hon inte är ytlig, men hon är fördomsfull och snobbig istället, och det är värre.

Ofelia hatar att shoppa långt innan hon börjar tänka i storlekar och hur det gör lite ont i magen att tänka att hon nog behöver ännu större jeans. Hon hatar att shoppa för att hon inte vet vad som är snyggt, och det tar så lång tid att bestämma sig när man inte vet vad man letar efter. När det shoppas åt Ofelia är det mamma som får släpa med henne. Ofelia skulle mycket hellre sitta i bilen och läsa tills det är över.

Så det här är vad Ofelia tycker om, nu när hon har skaffat en stil. Hon säger inte att hon har stil. Men hon har en egen still. Man kan vara i en klass för sig utan att ha den minsta klass, trots allt.

Halterneck
Trots att Ofelia aldrig kommer ihåg att det är halterneck det heter. Hennes hjärna vägrar fortfarande att ta in det ordet omedelbart och kallar det alltid för omlott först, trots att hon vet att det är en annan sak. En helt annan sak. I vilket fall som helst tittar Ofelia alltid en extra gång om hon ser något med halterneck. Hon har ingenting emot urringningen, men banden runt halsen brukar alltid skära in bak i nacken. Det är ett problem. Men när Ofelia dansar så gör hon det gärna i halterneckklänningar.

Billigt glitter
Ofelia älskar juveler, gärna stora halsband med färgglada stenar i metall. Det är trevligt att bara plocka med halsbanden, lägga dem i ordning och se hur de blänker. Hon gillar att ha dem i en liten trälåda och leka att hon är en drake med en skattkista.

En riktigt snygg väst
Håller in midjan och formar överkroppen. Ser proffsigt och elegant ut. Ofelia får ha västen på sig när hon jobbar nu, och det är väldigt trevligt. Egentligen skulle hon vilja lägga till sig med hatt också. Hon kan rocka hattar riktigt bra, trots att hon har ett väldigt stort huvud och det är svårt att hitta något som passar.

I verkligheten har Ofelia dock mest på sig mörka byxor och en schysst t-shirt. Hon har inte smink på sig till vardags av ren lathet, men också av viss oro för att hon skulle bli utskrattad om hon dök upp med klarrött läppstift… Och så kan hon inte hantera det. Hon skulle kladda ner allt omkring sig.

Det är viktigt att känna sig bekväm i sin kropp. Det är viktigt att själv kunna avgöra vad som känns bra. Ofelias självförtroende är fortfarande skört och det finns saker i hennes garderob som hon aldrig haft på sig.

Men en dag kommer hon göra det.

Ofelia, Nicholas och Johanna

Ofelia åker tunnelbana och reser med Johanna och Nicholas. Det är inte viktigt vart de är på väg. Skogsrået är blond och vacker, med stora, onaturligt mörka ögon och bred mun. Hennes kappa är lång och grön, hon har en svart och vitrandig halsduk och rävsvansen sticker fram under kappan. Näcken har uppkavlade skjortärmar och reser med sin fiol, håller den mjukt som ett spädbarn i famnen. Ingen av dem ser ut som de borde.

”Du måste släppa taget om oss förr eller senare,” säger Nicholas och tittar ut i mörkret. De kan se trollen där, snabbt glidande genom tunnlarna. ”Vi trivs inte i det här mellanläget.”

Jag vet,” svarar Ofelia, men tyst.

Johanna lutar sig tillbaka i sätet, korsar benen elegant. ”Du sa att du skulle vara färdig till sommaren. Det är juli nu. Det blir inte mer sommar än så här. Hur länge hade du tänkt hålla på?”

Jag vet inte.” Ofelia suckar i frustration. ”Saker kommer i vägen. Verkliga livet.”

Men det är inte som att du inte har lediga dagar. Du har så mycket tid.” Johanna himlar sig. ”Och du har det fortfarande. Du skulle kunna hålla på med det nu, istället för att bara ha dokumentet uppe och ibland kolla på det. Du skulle kunna göra det istället för att skriva det här, till exempel.”

Jag sitter på tunnelbanan just nu,” säger Ofelia förnumstigt. ”Inte den bästa platsen att hålla på med korrläsning, när datorn står hemma.”

Jaharrö. Men i själva verket sitter du ju hemma just nu och skriver den här dialogen som nån slags bajsnödig metafor för dina skuldkänslor.” Johanna ger Nicholas en liten spark. ”Och du då? Sitter du där och är djup nu igen?”

Jag tänker,” säger Nicholas irriterat och glider med fingret över en fiolsträng.

”Eller är det bara svårt för hon där att hitta din röst? Jag är så mycket enklare. Jag är bara lite, lite av en annan känsla hela tiden. Just nu verkar jag vara arg.”

Du är ett utlopp för Ofelias frustration med sig själv,” säger Nicholas med en axelryckning.

Tack, jag fattar det.” Johanna gör en grimas och korsar benen åt andra hållet. ”Gud, hela den här konversationen är så pretentiös att jag mår illa. Den är inte ens smart eller fyndig eller nånting. Ibland tror jag hon bara skriver såna här saker för att klandra sig själv i bloggen.”

”Jag sitter fortfarande här,” muttrar Ofelia. ”Tunnelbanan eller vid datorn spelar ingen roll. Jag har liksom andra åtaganden.”

Som att skriva helt onödiga saker bara för att du då och då ska få känna att du avslutat något. Du skulle kunna ta tag i det här istället. Göra ett försök till att bli en riktigt författare.”

Jag vet inte. Jag har läst lite av kapitlen igen och…” Ofelia rycker på axlarna, följer Nicholas blick ut genom fönstret. ”Det är inte så bra.”

Skriv om det då! Tills du blir nöjd! Ska det vara så jävla svårt?”

Innan du vet ordet av kommer det vara november igen,” säger Nicholas. ”Det kommer att bli november och andra kommer börja nya skrivprojekt, men du kommer att vara låst vid oss. Och ytterligare ett år kommer ha passerat utan att vi blev färdiga.”

Ofelia sluter ögonen och lutar pannan mot det svala glaset. ”Jag vet. Men det kommer nya saker hela tiden. Nya idéer.”

Skiter väl jag i,” fräser Johanna. ”Vi var här först. Vi har varit här längre än någon annan. Vi är en del av dig.”

Är det därför det är svårt att släppa taget?” frågar Nicholas mjukt.

Ofelia suckar. ”Nej. Eller kanske. Det vore en sån enkel och trevlig förklaring, som om jag bara behöver komma förbi det hindret för att bli klar. Men det är aldrig så okomplicerat.”

”Det är bara lathet alltså,” muttrar Johanna och reser sig häftigt upp. ”Jag drar. Nicky, hänger du med?”

Men han gör inte det. Han sitter kvar, mittemot Ofelia, och till slut sjunker Johanna ner bredvid honom istället, med armarna korsade över bröstet.

Jag kommer bli färdig,” säger Ofelia. ”Förr eller senare.”

Johanna himlar sig. ”Avsluta den här dialogen nu så du får gå och lägga dig.”

”Okej. Du har bara en replik kvar.”

Hela det här inlägget var ett stort slöseri med tid.”

”Tack för den. Nicholas?”

Vi väntar. Men inte för alltid.”

Ofelia nickar. ”Jag förstår. Okej.” Hon reser sig upp. ”Här ska vi av.”

Ofelia och mördarspökena

När mamma och pappa är på semester är Ofelia ensam i huset. Detta är inte ett problem. Hon kan hantera allting, se till att krukväxterna är vattnade, att det finns mjölk hemma och att det ser snyggt ut överallt. Men hon kan inte riktigt göra något åt spökena.

Hon vet att de finns där. Det spelar ingen roll riktigt hur gammal hon blir, hon kommer aldrig riktigt att växa ur det. Ofelia är vuxen nu. Detta innebär att hon borde lägga vikt vid faktiska hot mot hennes personliga säkerhet, och sluta vara rädd för till exempel japanska flickspöken. Istället borde hon vara rädd för mördare. Visst, det är inte särskilt sannolikt att Ofelia kommer bli mördad, men det är väldigt mycket mer troligt än att spöken kommer ha ihjäl henne och man måste jobba efter statistiken. (Ofelia försöker lösa detta genom att titta på Criminal Minds och lära sig att frukta det mörka som skymtar i en människas psyke, men det hela resulterar bara i att hon blir väldigt paranoid och nervös runt praktiskt taget alla vita män mellan 30 och 40 bast på tunnelbanan.)

Spökena kommer ut när det börjar bli mörkt. Som tur är blir det inte särskilt mörkt i juli, morgonen är aldrig långt borta, men det har ju den nackdelen att spökena blir fler under vintermånaderna för att kompensera. Det är en sanning att spöken har möten i alla rum där Ofelia inte för tillfället befinner sig, och att de föredrar källaren. De gillar också att samlas alldeles utanför huset och kika in genom fönstret, så att Ofelia teoretiskt skulle kunna se dem om hon stirrar ut i natten och bli skrämd.

Med dessa ofrånkomliga faktum skulle Ofelia kunna vara nervös vid tanken på att vara ensam i huset. (Gud, hon kan inte säga ”ensam hemma”, hon är inte nio år gammal.) Men det är hon inte. Hon har nämligen bestämt sig.

Dessa spöken är extremt ohyfsade. De tog sig in objudna, de är inte välkomna, de gör olaga intrång och Ofelia tillåter det inte. Sådan oförskämdhet kan bara hanteras genom att bli arg. Så Ofelia tvekar aldrig innan hon öppnar dörren från sitt trygga sovrum och beger sig ut i det spökfyllda huset för att gå på toaletten. Hon har inte tid. De får flyttta på sig! Och om de vågar stirra på henne utifrån så tänker hon blänga tillbaka och ge dem fingret. Om de kommer krälande bakom henne när hon står i tvättstugan tänker hon svära åt dem och jaga bort dem, för herregud, hon har väl ett liv!

LÄGG AV,” kommer hon säga, och stampa på deras långa knotiga fingrar när de försöker greppa hennes fötter i trappan. Hallå. Hur gamla är de egentligen? Har de inget bättre för sig?

Ofelia sprejar dem med blomsprutan som olydiga hundar och säger åt spökena att växa upp.