Ofelias osäkerhetsprincip (Del II)

…Sen, eftersom vi ändå är igång, kan vi ju faktiskt tänka oss att Ofelia kan ha en personlighetstransplantation medan hon är på semester.

”Det finns ju ett gym på båten!” säger hon till Fitzwilliam. ”Tänk om jag blir en sån person! Tänk om jag blir en sån som går på gym! Varje dag! Och sen kommer jag tillbaka och är supervältränad!”

Fitzwilliam säger ingenting, för det är nog faktiskt bäst att låta Ofelia tro en massa nonsens som aldrig kommer hända. Dessutom är det roligt att tänka sig framtiden som ett annat land där lite vad som helst kan hända.

”Jag kan bli en sån som joggar en runda på däck varje morgon innan frukost!” säger Ofelia glatt. ”Och sen simmar några varv! Den du! Gud vad jag ser fram emot att hålla dessa falska löften! Framtids-Ofelia kommer att hata mig! Jag tänker lyfta lite tyngder också!” gastar hon åt Fitzwilliam, som inte lyssnar på henne längre vilket han gör helt rätt i.

För sanningen är ju att Ofelia är som hon är. Hon har haft ett tag på sig nu att vänja sig vid den hon är, och hon föredrar att inte ljuga vare sig för sig själv eller för andra. Lite önsketänkande är väl aldrig helt fel? Hon skulle så gärna vilja tro att hon kommer bli en helt annan person på semestern, med en helt annan drivkraft och ett annat pepp. För det blir ju så, att man önskar att man var det.

Plan B är att förvandlas till en sjöjungfru på semestern. Det är ungefär lika troligt.

Ofelias osäkerhetsprincip (Del I)

Det är en bevisad sanning att Ofelia på semester har potential att befinna sig i två stadier, antingen i tusen bitar av stress eller fullständigt avslappnad. Innan hon är observerad finns alltså möjligheten att hon är endera. Och hon är inte observerad just nu. Hon existerar så att säga, in potentia.

Det är möjligt att Ofelia just nu är ett nervöst vrak, att hon drar djupa andetag för att ta sig igenom situationen, sakta men säkert, tills den är över. Det är också möjligt att hon ligger vid en pool och har en enorm cocktail och glider runt i en strandponcho utan något som helst problem i världen. Hon är ju så att säga inte ensam på den här semestern. Det ligger inte hos henne. Hon tänker slappna av, är poängen.

Det är också helt inom rimlighetens gränser att anta att Ofelia kan känna ett visst mått av stress inför ofärdiga skoluppgifter. Det är ju så att säga en lite knölig tid att åka på kryssning på. Men detta är inget hon kan göra något åt, så förhoppningsvis kan man även anta att hon njuter av situationen och möjligtvis tar en cocktail till. Kanske med färska jordgubbar i den här gången. Bara för att hon kan.

Ofelias pappa, som alltid oroar sig lite, lite att Ofelia i själva verket är nio år och kommer att tillbringa hela resan med näsan i en bok och inte vilja uppleva något, har sagt åt henne att leva i stunden. Vi får leva med kunskapen att han åtminstone har sagt detta till Ofelia, så att hon kan ta ställning till det nu. Men vi kan inte med säkerhet säga hur hon ställer sig till det. Ofelia är fortfarande icke-observerad. Hon kan ha regresserat tillbaka till ungdomens år och kan möjligtvis stå handfallen vid beslut som endast förväntas tas av en vuxen, vilket hon då inte längre är.

Förmodligen är allt bra. Förmodligen lutar sig Ofelia tillbaka i solstolen och tänker inte på läxor, väntande jobb eller negligerade uppgifter, utan hon suckar djupt och vänder sig mot Fitzwilliam och frågar om han möjligtvis skulle kunna smörja in hennes rygg med solskyddsfaktor.

Men detta är ju trots allt helt hypotetiskt.

Det är något med Ofelia

Det är något med små blomsterprydda broar över åar och vattendrag.

Det är något med mjukglass med nötkross.

Det är något med röda, flagnande stugor vid tågrälsen.

Det är något med rena lakan.

Det är något med lukten från trycksvärta och papper, sammanpressade och nedtyngda av sönderfallande pärmar.

Det är något med en tom tågvagn.

Det är något med blommande syrener.

Det är något med en ledig eftermiddag.

Det är något med att se ut genom en mörk ruta och se regndroppar måla silvermönster över ditt ansikte.

Det är något med att nästan sova.

Det är något med sparade klenoder i en trälåda.

Det är något med en teckning ritad av ett barn, och ditt namn noggrant stavat med felvända bokstäver.

Det är något med en perfekt jäst bulldeg.

Det är något med att vissa sånger är riktade just till dig.

Det är något med ett adverbialt adjektivt substantiv.

Vad Ofelia minns

Ofelia är Bibliotekarien. Den coola, den man förhoppningsvis kan prata med. Hon kastar sig in i en föreläsning oförberedd och pratar om handens evolutionära uppbyggnad och vad som gör den unik. Hon beter sig som om hon hör hemma här. Hon vågar ta plats och skoja och berätta spännande saker, hon vill så gärna att dessa sextonåringar ska minnas henne med ett leende.

Vad lär man sig på gymnasiet? Vad lärde sig Ofelia? Hon minns en mattelärare, stor och arg och väldigt röd. Hon minns ett fåtal kompisar. Hon minns byggnaden och att stå i rökrutan på rasten och att det ofta serverades chicken nuggets i matsalen (så ofta att man tröttnade) och att man kunde köpa sura körsbär i fiket. Hon minns att hon sällan hade pengar. Hon minns en särskild dag, en temadag med tävlingar, och att hon var med i gruppen som bakade en tårta. Var det då hon insåg att hon gillade bakning? Måste ha varit. De fyllde färdigköpa tårtbottnar med citronfromage och formade det till Globen. Det var den godaste tårtan hon ätit.

Minns hon några lärares namn? Några ansikten alls? Skulle hon känna igen dem på stan?

Hon tänker på det när hon ser dessa barn. De är sexton, herregud, de är sexton år. De föddes år 2000, deras personnummer är bara nollor. De minns inte elfte september, de var ett år gamla. Så unga, så unga. De vet så lite. Ofelia visste så lite.

Så det här är hennes råd. Själv är hon ju så liten fortfarande, men det vet ju inte dessa ungar nåt om. När de själva är 29 kan de se tillbaka på Ofelia och skaka på huvudet. ”Hur kunde hon inbilla sig att hon kunde ge oss råd?” kan de säga då, om de ens pratar med varandra längre. ”När hon själv knappt var trettio? Vem var hon att säga nåt?” Men sedan kan de tänka på hur det var att vara sexton, och då kanske de håller tyst, för vem skulle inte vilja ha en chans att berätta vad man har lärt sig? Men det här är vad Ofelia skulle vilja säga till sig själv. Även fast hon vet att det inte spelar någon roll. Även fast hon vet att hon inte skulle ha lyssnat.

  1. Gymnasiet är till för att lära dig saker du kommer tro är sanningar. På universitet får du lära dig att allt du fick lära dig på gymnasiet är förenklingar och faktoider. Allt är alltid krångligare, men om vi lärde oss det från början skulle vi aldrig orka.
  2. Det kommer inte bli lättare. Det kommer bara bli annorlunda svårt.
  3. Om antalet saker som stressar upp dig överskrider fem, ta ett steg tillbaka och släpp taget. Skriv upp dessa saker. Se ifall det finns något du kan göra för att minska på stressen. Lär dig säga nej. Se till att det finns dagar då du inte gör något alls, och GÖR INGENTING ALLS under dessa dagar.
  4. Se till att du äger åtminstone ett klädesplagg som gör dig glad. Gula skor är bra.
  5. Du kommer att glömma bort hur det var. Se till att det är nerskrivet.
  6. Om det är något du verkligen vill få uppnått i livet, gör det då. Lägg ner lite tid på det. Drömmar är trevligt, men det krävs mycket jobb och du måste våga.
  7. Det är ingen brådska med att lära sig dricka kaffe. Massor med vuxna föredrar te.
  8. Vännerna du har nu kanske du kommer förlora kontakten med. Det är naturligt. Ibland har man egentligen inte mer gemensamt än att man föddes samma år och gjorde samma val när man var femton, och om man inte automatiskt träffas varje dag kan det gå månader eller år innan man träffas igen. Men det kommer kännas som förr, varje gång, på gott eller ont.
  9. Oroa er inte. Ni har tid.

Ofelia och spindlarna

Det är enkel matematik, egentligen. En enorm spindel + Ofelias sovrum = nervös Ofelia, men slutligen ingen ko på isen. Visst, hon är inte nöjd över att somna i ett sådant rum, men hon kan hantera tanken. Spindeln är mer rädd för henne. (Låter påhittat, men förmodligen sant.) Och så länge hon kan låta bli att tänka på att spindeln sakta, sakta firar sig ner i en tråd rakt över hennes huvud när hon ligger i sängen, för att så småningom mjukt landa på hennes huvud, så är hon minsann modig nog att somna i rummet. Förmodligen så djupt ner under täcket hon kan komma utan att kvävas till döds, men likväl.

Två enorma spindlar + Ofelias sovrum = väldigt, väldigt nervös Ofelia som inte vågar sitta på sin datorstol längre för de två spindlarna dök upp på samma ställe under garderoben, sedan skyndade de båda över golvet rakt mot henne och sedan stannade de alldeles vid datorn på golvet, och nu misstänker hon att de har något slags spindelmöte därunder. De diskuterar viktiga spindelsaker och Ofelia vill ju liksom inte vara i vägen. Hon hasplar fram en förklaring åt Petrova via chatten. Petrova är för mycket i England för att kunna hjälpa henne. Ofelia är nu smått panikslagen och börjar tro att någon filmar henne för en ondsint prank-video på Youtube.

Tre enorma spindlar + Ofelias sovrum = Ofelia som sover på soffan i vardagsrummet. Ofelia ger ifrån sig ett ljud som inte låter mänskligt, ett slags kvävt skrik utblandat med en flämtning, och sitter på huk ovanpå sin datorstol och stirrar i blind fasa. Det är inte längre ett spindelmöte, det är spindelteambuilding. De har någon slags konferens. Här kan hon inte stanna. Hur många dussin hamsterstora spindlar är bokade till den här kickoffen egentligen?

Det är spindlarnas rum nu. De kom, de såg, de segrade. Ofelia skuttar som en nervös gummiboll över golvet, som om det i sig är gjort helt och hållet av spindlar, och samlar på sig täcke, kuddar, mobiltelefon och handväska, på något sätt utan att försöka röra vid något annat. Allt är spindlar. Rent statistiskt är allt i hennes rum antingen en spindel eller för närliggande en spindel.

Vem behöver egentligen en dator? Eller böcker? Eller en säng? Hon kan köpa en ny säng. Och ett nytt hus. Bäst att börja från början. Finns inget sätt att veta säkert.

Så,” säger Ofelia till ingen alls, där hon sitter nerbäddad i vardagsrumssoffan och skriver imaginär krigsdagbok. ”En taktfull reträtt. Spindlarna har tagit sovrummet. Med största sannolikhet har de fallövningar på mitt tangentbord just nu. Låt oss pausa och tänka till över livsvalet jag just gjorde.”

Hon betraktar det skugglagda vardagsrummet och nickar för sig själv. ”Helt klart en vinnare.”

Ofelia råkar spela teater

Ofelia går i femman, och en dag skriver fröken upp några engelska ord på tavlan i klassrummet som de ska lära sig utantill. Detta är inte märkligt i sig. Ibland sjunger de sånger på engelska för att få större ordförråd, så Ofelia förväntar sig att de snart kommer få höra musik på bandspelare så att orden kan få falla på plats i sin rätta rytm och bli logiska. De är inte så svåra, även om ingen i klassrummet har sett dem i den här ordningen eller använda på det här viset förut. Det här är orden:

Where should this music be? In the air or in the earth? It sounds no more, and sure, it waits upon some god of the island.

De repeteras. Och repeteras. Ofelia blir rätt bra på att säga dem, men hon förstår fortfarande inte varför de ska sägas. Förklaras det någonsin? Det minns hon inte riktigt. Hon apar lydigt vidare. Det kommer ingen musik på bandspelaren. Det blir ingen allsång.

Sedan är allt lite, lite suddigt, som det mesta under Ofelias barndom. I vuxen ålder tänker hon ofta att hon inte riktigt var medveten eller hade kontroll över någonting på riktigt förrän hon kom upp i högstadiet, och det är också där hennes skolminnen är som tydligast. Innan dess är allt otydlig förvirring.

Hursomhelst säger fröken något i stil med, ”Nästa lektion, glöm inte, ni ska vara i det här klassrummet vid den här tiden.” Hon måste ha sagt något mer än det, något om att det inte var obligatoriskt, att det bara är ifall man ville, men Ofelia missade den biten helt och hållet. Hon var i det klassrummet på den utsatta tiden, för hon trodde att hon var tvungen. Det var bara hon och ett par andra tysta ungar från klassen.

Så det som händer är att hon då repeterar orden igen och igen, fast i ett nytt klassrum och med människor hon aldrig träffat förut. Teatermänniskor. Varför är de där? Hur hände detta? Hörde en teatergrupp av sig till olika skolor och frågade ifall ett par ungar kunde tänka sig att repa några repliker och dra dem framför en publik? Hur blev det på det här viset? Ofelia minns bara en förvirring, men också som en stilla acceptans av det hela. Gilla läget. Fanns inte så mycket annat att göra. Nu var det ju såhär.

Det går några veckor. Ofelia upprepar sina repliker. De är, givetvis, fortfarande desamma som skrevs av fröken på tavlan för vad som känns som evigheter sedan. Det är faktiskt troligt att dessa ord inte har ändrats mycket sen typ 1610, då William Shakespeare skrev Stormen. Vilket då den här pjäsen visar sig vara.

Så kommer premiären. Kulturhuset. Det hela är en parodi av Shakespeare, gamle Ville skulle inte ha känt igen det här pretantiösa dravlet med svartklädda tioåringar som har lärt sig några rader utantill. Ofelia minns en upplyst scen, minimalistisk design, med svarta pelare som hon måste huka bakom när hon inte ska synas. Hon ska oftast inte synas. Det finns väldigt lite att göra när man sitter hukad bakom en pelare, så Ofelia tittar ut genom fönstret och tycker kristallpelaren i mitten av Sergels torg är det vackraste hon någonsin har sett. Den glittrar så trevligt åt henne, tycker hon, och hon bestämmer sig för att den är hennes vän och hejar på henne. Hennes replik är över på ett par sekunder. Sen hukar hon sig igen.

Så det är så det gick till när Ofelia spelade Shakespeare på Kulturhuset, helt utan att veta varför eller hur i helvete hon hamnade där.

Ofelia, Fitzwilliam och säl-skapet

Vissa par skaffar barn. Vissa par skaffar hund. Och sen så är det Ofelia och Fitzwilliam, som har två gosedjurssälar som de behandlar som barn. Alltså… Inte på ett konstigt sätt. Mer som att de har bestämt att dessa två olika sälar har väldigt olika personligheter och att den yngsta (han heter Sigge) är väldigt busig och att han drar med sig storebror (han heter Todd) på en massa bus, men egentligen vill Todd bara gosa. Ja, fast alltså Ofelia och Fitzwilliam VET att det är på låtsas då. Mer som att det är ett kul skämt som de båda skämtar om på ett skämtsamt vis.

Sigge norpar Ofelias strumpor och använder dem som sovsäck eller nattmössa. Sigge åker runt på äventyr i Fitzwilliams lägenhet och lämnar kryptiska lappar efter sig, så man får jaga rätt på honom. Sigge sätter sig på Fitzwilliams axel när han sitter vid datorn och frågar vad han gör. Todd ligger på sängen och läser. Båda kallar Ofelia och Fitzwilliam för mamma och pappa. När det är för våldsamt i naturdokumentärerna de tittar på vid läggdags vänds sälarna åt andra hållet, så de ska slippa se. Ofelia och Fitzwilliam är väldigt beskyddande föräldrar.

Alltså, de VET att det är på skoj. Det är möjligt att det har gått en liten smula överstyr.

”Sigge,” suckar Ofelia när hon ser att han sitter på hennes mobiltelefon. ”Jag har ju sagt åt dig, där kan du ju inte sitta.”

Hon plockar upp honom och sätter ner honom på Fitzwilliams tangentbord.

”Men Sigge,” säger Fitzwilliam och skakar på huvudet när han kommer tillbaka från badrummet, innan han plockar upp den lilla sälen och sätter honom i bröstfickan.

Vi borde ge dem någon slags teknikgräns,” tycker Ofelia. ”De är alldeles för unga för att sitta med telefonen eller datorn hela tiden.”

Så vad ska de göra då? De kan ju knappast gå ut själva. Jag litar inte på Jemima, hon är en väldigt dålig barnvakt.”

Jemima är en goseanka. Fitzwilliam fick henne samtidigt som Sigge föddes köptes. (För helvete, KÖPTES.) Hon är vuxen, men knappt hälften så stor som Todd, så hur ska man kunna vänta sig att hon ska klara det ansvaret? Det hela är ett problem.

De kan inte gå i leksaksaffärer längre.

Ska vi skaffa en till?” frågar Fitzwilliam med tindrande ögon. Han håller i en rosaskimrande, fluffig säl.

Ofelia tvekar. Tre känns för många. Resonerar hon så därför att hon bara har ett syskon själv? ”Vi är inte redo för en tredje säl, älskling. Inte än. Vi väntar tills de är äldre.”

Nästa år fyller Ofelia 30. Hon är ganska säker på att det inte är såhär det brukar se ut.