Ofelias mening

Ofelia är sömnig och lite frusen och klockan är ett på natten. Det är en alldeles utmärkt tidpunkt att ge upp och gå och lägga sig. Istället sitter hon och blinkar trött mot skärmen.

Nalle Puhs envetna mantra ‘tänk, tänk, tänk, tänk’ ekar i hennes huvud. Hon behöver starta något. Behöver komma igång. Det är lättare när det är mörkt ute, på något vis… Hon kan inbilla sig att hon är den enda som ser på. Vilket hon är. Ju. Givetvis. Det finns ingen annan här. Hon är det enda vittnet till striden med den egna hjärnan.

En mening skulle hon kunna klara. En mening och sen får hon gå och lägga sig. Hon har ju faktiskt skrivit meningar förut. Man kan säga att hon är proffs på meningar. Hon är asduktig på kommatering. Hon vet vad ett adverb är. Hon kan till och med reglerna för semi-kolon. Hur kan Ofelia ha allt detta i huvudet utan att veta hur man skriver en mening? Det går inte. Det hänger inte alls ihop.

Är hon säker på att det är hon som har skrivit allt hon har i sina kataloger? De där meningarna här och var som kan få Ofelias egna ögon att tåras när hon läser om dem? Inte för att meningen är så fantastiskt uppbyggd, utan för att känslorna ekar genom orden och formar om dem till något mer än svarta tecken mot vit bakgrund. Har Ofelia skrivit dem? Hur lyckades hon fånga det där abstrakta?

Hon har till och med avslutat saker förut. Hon har en hel mapp full med berättelser, vissa korta, vissa långa, som har slut. Mappen heter det. ‘Finished’. Så det är ju bevis på att Ofelia kan. Visst är inte alla bra. Några har till och med meningar i sig som får henne att vilja gå in, radera och skriva om, göra rätt, men det gör hon aldrig. De är avslutade och behöver inte bråkas med mer. Hon kan lägga tid på annat.

Räknas det som att skriva om man bara slår ansiktet mot tangentbordet om och om igen?

Advertisements

Tre personer till som Ofelia vill ska vara hennes kompisar

OBS. Denna lista är baserad endast på magkänsla. Ofelia känner inte dessa människor på riktigt. Men det känns liksom rätt, bara, att tro att de är kul personer att ha i sin bekantskapskrets.

lin-manuel-miranda-stars-as-alexander-hamilton-which-opens-for-broadway-previews-on-july-13-photo-by-joan-marcusLin Manuel Miranda
Jobb: Skådespelare/musikalförfattare/rappare

Om Ofelia var kompis med Lin Manuel Miranda skulle hon strax veta mer om grundlagsfader och förste finansminister Alexander Hamilton än vad hon någonsin trott skulle vara möjligt. Hon skulle veta vilket Hogwarts hus varje person i Alexander Hamiltons liv skulle ha sorterats in i. Det skulle vara långa diskussioner om detta. Lin Manuel Miranda skulle inte tröttna på dessa diskussioner, utan bli mer och mer entusiastisk över Ofelias egna entusiasm, och de skulle fastna i en konversation som till slut skulle kollapsa runt sig själv, likt en orm som slukar sin egen svans. Ofelia skulle gå och se hans rappmusikal Hamilton flera gånger i veckan och öva upp sin tolerans för typ hela andra akten, så till slut skulle hon kunna se den utan att reduceras till en snyftande jättepåse fylld av tårar, sammanhållen endast av färgglada gummisnoddar. ”Did you like it?” skulle Lin Manuel Miranda säga med ansiktet lysande av stolthet efter showen. Alltid lysande. Han visste hela tiden att det skulle bli bra. Kanske hans geni skulle färga av sig på Ofelia. Kanske hon skulle gå igenom sitt liv hädanefter och veta att hon också har förmågan att få folk att se exakt det hon ser.

I det här universumet kan Ofelia rappa med minimal förberedelse och kan få folk hundra gånger mer talangfulla än hon att skratta så tårarna rinner, för hon är kompis med Lin Manuel Miranda.

Hannah_YouTubeCalendar_RobinRoemer_5Hannah Hart
Jobb: Youtubepersonlighet

Att vara kompis med Hannah Hart skulle automatiskt innebära att Ofelia fick vara med i My Drunk Kitchen då och då. Det är det enda matlagningsprogram Ofelia skulle känna sig bekväm att vara med i. Varenda gång Ofelia skulle vara med skulle Hannah Hart förbereda med en flaska vin som hon hoppas att Ofelia skulle gilla. Ofelia gillar det aldrig. Detta har utvecklats till ett skämt mellan de båda, och alla Hannah Harts (i skrivande stund) 2 466 623 prenumeranter skrattar. Det finns GIF-bilder på alla Ofelias ansiktsuttryck varenda gång hon smakar på det erbjudna vinet. Hon är extremt omtyckt på Hannah Harts kanal. Ofelia och Hannah Hart har kul i köket (Ofelia dricker kaffe med Bailey’s i och blir lite yr i huvudet) och resultatet av deras berusade matlagning blir en medelmåttig födelsedagstårta till Hannah Harts flickvän. De är båda mycket stolta över vad de har åstadkommit. ”It’s beautifuuuuuuul!” skulle Hannah Hart tjoa och ta bilder till Instagram, medan hon sätter smickrande filter över tårtan. Den ser nästan ätbar ut.

I det här universumet har Ofelia en egen Youtube-kanal som hon skaffade samtidigt som alla Youtubepersonligheter skaffade sina, och hon är känd som en rolig typ på fester, för hon är kompis med Hannah Hart.

booksNeil Gaiman
Jobb: Författare

Det skulle inte gå så bra först. Ofelia skulle inte kunna hantera att konstant vara så nära en person som format henne så fundamentalt, vars böcker har påverkat henne och inspirerat henne så pass hårt. Men hon inser snabbt att han är precis som hon, förutom med betydligt mer press och stress eftersom han redan är en etablerad författare med ett gott rykte. Han är nästan lite avundsjuk på henne, för att hon har allt det framför sig. Nästan. De får bra kontakt och bygger ett vänskapsförhållande baserat på ömsesidig respekt för varandra. Ofelia kommer över sin idoldyrkan mycket snabbt och bibehåller sin professionalism trots att Neil Gaiman erbjuder henne att läsa hans senaste verk innan någon annan, eftersom han fortfarande blir osäker trots alla år som gått. När boken till slut trycks märker Ofelia att en sidokaraktär bär tydliga drag av henne själv och på hennes födelsedag ger Neil Gaiman henne en liten figurin av sagda karaktär med hans hjärtligaste tack ingraverad i botten. Ofelia låter figurinen stå på spiselkransen (för hon har en spiselkrans) bredvid diverse författarpriser. (Givetvis inte Nobelpriset, det hade varit lite mycket, men kanske typ Edgarpriset?) Hon tar aldrig upp att hon är inspirationen till karaktären, inte ens när journalister frågar. Istället ler hon bara överseende.

I det här universumet är Ofelia äldre, klokare och har låtit håret växa ut igen så att hon alltid kan fläta det i två tjocka, magnifika flätor dekorerade med papperblommor, för hon är kompis med Neil Gaiman.

Saker som fått Ofelia att gråta

Sånger om hur föräldrar älskar sina barn eller barn älskar sina föräldrar. (Slipping Through My Fingers, Mamma Mia. Didn’t Know I Loved You So Much, Repo: The Genetic Opera. It’s Quiet Uptown, Hamilton.)

När hon gjort fel, och andra människor är oproportionerligt arga över det. Ofelia agerar alltid i god tro men måste ibland skynda sig in på toaletten för att skrika jättelågt för det gör så förbaskat ont i magen att göra fel.

En plötslig påminnelse om den 21 november, 2006.

Insikten om att kärlek inte är något man gör sig förtjänt av genom att vara en bra människa och att universum inte är skyldig en något.

När de tre småponnysarna i My Little Pony: Friendship is Magic fick sina cutie-marks och deras storasystrar/surrogatsystrar var jättejättestolta över dem.

Att gå vilse. Hon transporteras tillbaka till barndomen, och de tusen rummen i skolan utan mening, och hon kan inte riktigt stoppa tårarna i ögonen. De blinkas hastigt bort och förpassas.

Första gången hon gick på bio och filmen tog slut.

Insikten om att vuxenhet inte är en pokal man vinner en dag, utan en gradvis process, och att allt är gradvisa processer, även framgång och döende.

The Fault in Our Stars av John Green. Den boken slutade inte göra henne illa trots att Ofelia gömt den under en massa filtar. Hon visste liksom att den fanns där ändå. Som ett ömmande blåmärke.

Att bli ombedd, väldigt vänligt, att plocka ur diskmaskinen. Medan hon också har PMS.

En plötslig påminnelse om den 23 april, 2001.

När hon får för sig att något fruktansvärt har hänt eller kommer hända om bara några minuter, och i den stunden hon får veta att det hemska har hänt så kommer hon tänka tillbaka på minuten innan hon visste, och den minuten kommer kännas som den lyckligaste tiden i hennes liv.

Ofelia och cigaretterna

Ofelia är nio år och leker under det stora pilträdet i parken vid skolan. De ska leka att de är vuxna. Ofelia är inte säker på hur hon kommer bli som vuxen, men hon vet att hon skrivit i ett önskehäfte en gång att hon ser sig själv som stolt innehavare av ett exemplar av varje bok i hela värlen. Detta är innan hon vet att de flesta böcker är erbarmligt tråkiga, för alla böcker hon har haft erfarenhet av fram till nu har haft bilder i sig.

Då leker vi att jag röker,” bestämmer en klasskompis och Ofelia blinkar till av förvåning.

Jag med,” säger en annan.

De tar upp små, tunna kvistar från marken under pilträdet. De är perfekta imitationer av cigaretter. Ofelia tar också en, även fast hon inte kan tänka sig något äckligare än att röka. Vadå, ska de leka att de luktar illa, att de måste stå ute i kylan i januari, att de suger på något som brinner i ena änden? Alla vuxna röker inte. Ofelia har nog bestämt sig för att hon ska bli en typ av vuxen som inte röker.

Så vad är det?” frågar hon nyfiket sju år senare när hon går i gymnasiet och på något vänster lyckats bli kompis med rökare, vilket gör att hon står ute i kylan i januari ändå för att hålla dem sällskap. ”Är det elden? Är det det faktum att ni kontrollerar elden, att ni är som drakar och får blåsa ut rök på ett ganska coolt sätt? Är det det som gör att det ser häftigt ut?”

Kanske,” säger kompisen. ”Vill du testa?”

Det vill jag absolut inte,” säger Ofelia glatt.

Något år tidigare har Ofelias föräldrar satt sig ner med henne och systern Alice. Det ska ingå kontrakt. Dealen är att de inte ska röka alls fram till att de är tjugo. Om de gör det ska de få hundra tusen kronor var. Ofelia har inga problem med det. Kosing för att inte göra något som hon aldrig planerade att göra ändå? Lätt.

Men människor är olika, och Ofelia och Alice är olikast, så det blir inte riktigt så.

Ibland drömmer Ofelia att hon röker, elegant och världsvant, och det känns som att andas ut en kall vinterdag och hon vet hur bra det ser ut. Men i drömmen inser hon alltid att det här väl är bra dumt och nu har hon väl begått ett misstag ändå, och hon vaknar med en känsla av nederlag trots att hon aldrig rökte på riktigt.

Saker Ofelia har insett (III)

Del I
Del II

  • Antalet saker som är mindre än Ofelia är förmodligen typ samma som antalet saker som är större än Ofelia. Det är en ganska fin tanke.
  • Ibland är man i köket och så börjar man tänka på filmen Babe – Den modiga lilla grisen av ingen anledning alls, och sen så kommer den där scenen när vallhunden Fly är jätteledsen för att hennes valpar precis har blivit sålda, och Babe närmar sig henne lite försiktigt och frågar om han får kalla henne ‘mamma’ och hon slickar honom massor i ansiktet och då kan man känna hur man får tårar i ögonen för att SAKER MAN INTE RIKTIGT FATTADE NÄR MAN VAR LITEN ÄR FAKTISKT JÄTTESORGLIGA NU. Men sen måste man ändå liksom ut och göra saker och man har annat att tänka på så man kan liksom inte börja gråta på riktigt så man får bara traska runt lite ledsamt och man kan inte berätta varför heller, för man har inte ens sett Babe – Den modiga lilla grisen sen 1997 och nu finns det inget sammanhang alls för den här sorgen. Och egentligen vill man bara vara jätteledsen för Flys valpar? Men man har också massor med ledsamt kvar gällande Pippi Långstrump? Och livet är bara jättejättesvårt?
  • På bra dagar kanske man ser en tjock sparv. Det är trevligt.
  • USA använder sig av andra måttenheter både för volym och gradantal när de skriver recept. Ibland måste man undra hur det skulle vara ifall de också mätte tiden på ett annat sätt. Då hade man behövt manövrera recept som kräver ”tre fjärdedelars kopp olja” och en ugn som är ”350 grader Fahrenheit” samtidigt som man fräser över nonsens av typen ”baka i en halv knasboll, låt svalna på galler i 86 filifjonkor”.
  • Den bästa PR:en för vilket företag som helst är att skriva ”Vi finns på GoogleMaps!” på sin hemsida. Det är liksom alltid roligt, bara.
  • Spontant skulle man kunna säga att de flesta av skurken i Trassels problem skulle vara lösta ifall hon sagt att Rapunzels födelsedag var typ, närsomhelst förutom dagen då hela kungariket släpper upp en massa lyktor i himlen.
  • Det är kul att säga ”hallå, inga spoilers!” när någon försöka berätta hur dagen varit.
  • När bäbisar är fyra månader gamla börjar de se i färg. Så bäbisen chillar liksom bara en dag. Tror den har greppat lite det där med att leva i världen. Tror den vet hur världen ser ut. Och sen ba, färg. Du ser i färg nu. Inte konstigt att bäbisar lackar satan; de får sin världsbild rubbad konstant.
  • Du känner inte dig själv förrän du har bestämt dig för vilket spel du skulle spela med Liemannen, när han kommer för att skörda din själ.