Ofelia och första meningar

Det är en allmänt vedertagen sanning att en Ofelia som besitter ett visst uns av fritid kommer slösa bort den med att googla för inspiration. Det kan vara i många olika projekt samtidigt. En dag undersöker hon vilka bussar som passerar Gustav Adolfs torg i Malmö, en annan dag lägger hon fokus på vilka profetior ur Gamla Testamentet förutspådde Jesus som Messias. Det finns stora variationer där. Men en dag googlar hon första meningar, som är det ständiga problemet när man försöker skapa något. (Vi diskuterar första meningar i böcker här. Generellt är det människors sista meningar som kan ha något av intresse att erbjuda medan deras första i mångt och mycket liknar varandra.)

Första meningar är viktiga, det har hon fått lära sig. Det är den första chansen man har till att locka folk att läsa vidare, och i vissa fall kan det bli den sista. Det finns säkert de som läser den första meningen i en bok, och om de inte fastnar så slänger de äcklade boken ifrån sig. Ofelia har väl inte mött några sådana människor i verkligheten, men hon är säker på att de existerar.

Med en suck knyter hon ett höganäskrus fullt med Cola Light i en svångrem runt halsen, och har sålunda förfriskning till långt in på natten medan hon söker sig vidare. Första meningar. Enkla och komplicerade. Kalla, ljusa vårdagar i april när klockan slår tretton. Dagar då en farmor exploderar, dagar då någon vaknar upp och finner sig förvandlad till en kackerlacka, dagar då någon utan förvarning blir arresterad. Det finns en skönhet i en perfekt konstruerad första mening.

Ofelia tittar på sina egna personliga favoriter. Undrar om den första meningen där verkar spela någon roll eller om en läsare förväntas ta in något mer än bara några enstaka ord. Hon läser om Mr och Mrs. Dursley i nummer 4, Privet Drive, som med rätta är stolta över att kunna säga att de var helt normala. Hon läser om en fin dag som inte står ut bland mängden då alla dagar har varit fina än så länge, trots att fler än sju har passerat och regn inte har blivit uppfunnet än. Hon läser… sida efter sida gällande hobbitar och undrar hur i hela friden någon orkade ta sig igenom den informationen innan det ens börjas berätta om spänningen som spreds i Hobsala när Bilbo Baggins förkunnade att han skulle ha fest för att fira sin elftiförsta födelsedag.

Hon tar ett par djupa andetag och går tillbaka till sina egna texter. Det första utkastet till romanen hon skrev, den som börjar med att beskriva huvudpersonens utseende sett speglat i ett mörklagt tunnelbanefönster, bryr hon sig inte ens om att öppna. Respektabla läsare skulle ha lagt boken ifrån sig redan där. Ofelia skrev det, och inte ens hon är intresserad av att läsa det igen. Andra utkastet är bättre. Det fjärde är kanske värt en publicering.

Hur har hon gjort? Har hon någonsin tänkt i första meningar? Är det något författare gör, planerar de så pass mycket? Kanske bäst att inte överanalysera. Hon gör bara sig själv så trött. Det är alltid en svår balansgång mellan inspiration och utmattning, eftersom folk som börjar prata om hur viktiga första meningar är gärna går tillbaka och säger att det inte spelar någon roll, för alla gör på sina egna sätt. Ofelia kan bara hoppas att det finns tålmodiga läsar som orkar stanna hos henne i mer än en mening.

Om inte annat kan hon ju bara låna skamlöst från andra, som hon gjorde nu.

Advertisements

Anledningar till att Legolas hade varit en dålig pojkvän

legolas

Ja, Ofelia… Du vet varför vi är här, eller hur? Vi ska tackla the motherlode. Kärleken som överskuggade alla andra, som fick dig att till slut förstå andras dyrkan av Nick Carter och Leonardo diCaprio. Låt oss krossa dessa drömmar för alltid, fjortonåriga Ofelia. Så jävla bra hade det inte blivit.

1. Legolas är en alv, så han är äldre än du. Jätte-jättemycket äldre. Du har svårt att relatera till folk i din egen ålder, hur tror du på allvar det skulle bli ifall du behövde ha ett avkopplat, charmigt samtal med en
snubbe som rent ut sagt hade kunnat haft första
parkett under korsfästelsen?

2. Hans pappa skulle ha HATAT dig. Thranduil är superrrasist när det gäller dvärgar i alla fall. Okej, du kanske inte är hundra på ifall det sträcker sig till människor också, men ändå. I vilket fall som helst är det också jobbigt när en killes farsa är finare i klänning än vad du är.

3. Du och Legolas har ingenting gemensamt, Ofelia. Legolas gillar att skjuta pilbåge, påpeka självklarheter och springa jättelångt. Du sköt pilbåge en gång på Medeltidsmässan, du vet aldrig vad som är självklart och inte, och du blir lite trött bara av att råka se sport på TV. Nej, lägg ner dina önskedrömmar om att han kan lära dig att skjuta pilbåge och att det skulle vara jätteromantiskt. Snacka lite tålamod han skulle ha med dina smörfingrar.

4. Han liksom… gillar att hänga med sina killkompisar ganska mycket. Faktiskt exkluderar det ganska många andra intressen. Det finns inget som är riktigt fel i hans episka vänskap med Gimli (Tolkiens besatthet av manlig manlighet kan vi ju ta och diskutera någon annan gång) tvärtom är den väl rätt fin och gränsöverskridande, men det kommer en tid i varje förhållande där du måste fråga dig om det kanske är lite konstigt att din pojkvän kuskar land och rike runt med en fluffig boytoy istället för att stanna hemma och kolla på Futurama med dig.

5. Han är ganska tråkig, matmässigt. Lembasbröd kanske är bra att ha som reskost, men det verkar torftigt i längden. Känns spontant som om skörbjugg kan vara ett oförväntat resultat av att dejta en alv.

6. Han kommer från en skitläskig skog full av skitstora spindlar. Istället för att göra vad som är bäst för alla (BRÄNN NER SKITEN BRÄNN DET NU) så skjuter de på spindlarna som en kul sport. Han och hans grabbiga grabbgäng.

Jag vet att han spelades av Orlando Bloom. Det säger jag inte emot. Men du vet själv att det knappt skulle ha funkat att dejta en tio år äldre Hollywoodstjärna som gillar att hoppa fallskärm när du själv var en småtjock åttaklassare som fick nervösa sammanbrott av att åka in till stan själv.

Sammanfattningsvis: Här undvek du många jobbiga grejer. Du hade tur som inte dejtade den här killen.

Ofelias syster Alice

”Alltså det är helt sjukt jag dör,” säger Alice på ett andetag när hon kommer in i köket.

”Paradise Hotel Danmark?” frågar pappa.

”Nej. Nej, nej, nej… Nej. Livet.”

Alice är Ofelias favoritperson. Hon har nästan alltid varit det, för det fanns en period i Ofelias liv då Alice faktiskt inte var född. Det är tur att Ofelia inte minns det, för när Alice var liten brukade hon bli så tjurig när man poängterade att det fanns en tid då hon inte fanns. För nu finns hon. Hur vågade de ha ett liv och intressen innan Alice dök upp? Fanns det ens färg i världen innan hon föddes?

Alice öppnar ytterdörren, spatserar in i hallen och ropar, ”Drottningen är hemma!” Ofelia kan inte verifiera det, hon var inte där, men förmodligen var det det Alice tjoade så fort hon lämnat livmodern. Alice glider in och tar över på varje plats hon hamnar. När hon var liten avbröt hon mammas och pappas kramar för att hon krävde att vara med.

Alice är godhjärtad även när hon inte riktigt är vid sina sinnens fulla bruk. En gång när hon är full och kommer hem sent, och Ofelia är den enda som fortfarande är vaken, ger hon storasyster en ordentlig genomgång om hur man bäst värmer det färska brödet Alice köpt med sig hem från 7-11.

”Det blir bäst om man värmer det,” säger hon med berusad noggrannhet. ”Mikron, 30 sekunder… Perfekt!” Hon pussar sina fingertoppar. ”Jag skriver ner det här.”

Hon tar en penna och ett papper och skriver en lapp. Hon fnissar. ÄT MIG, står det på lappen. Alice har precis läst Lewis Carrol och citerar tydligen känd barnlitteratur när hon är full.

Lappen läggs vid brödpåsen. Sedan, för litterär symmetri, fyller Alice ett glas halvljummet kranvatten som hon ställer bredvid, och skriver en DRICK MIG-lapp också.

Alice är blixtrande intelligent. Hon arbetar med barn och vet hur de tänker. När äpplen och päron tar slut till fruktstunden ger hon barnen valet. Äpple, päron, eller GLASSAPELSIN? Vad det är? Det är när apelsinen har legat i kylen och blivit sådär god och kall och smakar pre-e-ecis som glass!

”Jag vill ha glassapelsin! Jag vill ha glassapelsin!”

”Jag gillar inte ens apelsiner,” säger en unge. ”Men jag äääälskar glassapelsiner!”

Alice är ansvarstagande. När hon är ensam kvar med ett barn på fritids sitter de och lyssnar på ett kassettband och ritar. Plötsligt börjar bandet spela baklänges.

”Jag ville inte visa henne att jag var lite rädd,” säger Alice. ”Man vet ju fan aldrig, det kan vara ett spöke. Man får låtsas att man inte håller på att kissa på sig.”

Alice är Ofelias absoluta favoritperson. Hon är rolig och charmig och gör världen bättre. Hon lagar den godaste maten och har på sig de coolaste, knäppaste kläderna.

Om Alice gifter sig någon gång, och Ofelia ska hålla tal, så kommer det behövas någon form av fulgråt-till-svenska tolk, annars kommer ingen förstå vad hon säger.

Ofelias brister: Planering

Ofelia tillbringade större delen av sin barndom hopplöst förvirrad över praktiskt taget allt. Hur saker fungerade, var platser låg, vad hennes plats i samhället var, hur hon skulle hitta, hur hon skulle hinna. Allt var ett stort, liksom suddigt mörker och det fanns ingen att fråga riktigt. Hon tyckte inte om överraskningar och var dålig på att hantera spontana ändringar av planen. (Nej, hon kan inte ta sig till dig nu, kära kamrat. Vad sa du? ”Jag var precis på väg att gå, sen kom jag på att du inte har träffat min katt!” Skojar du eller? Ofelia är redan på plats där ni ska träffas, tre minuter för tidigt, och du har inte ens lämnat huset än? Och nu ska du ändra planen? Vad är detta för galenskaper? Voffo gör du på detta viset?)

Nu har hon GPS på telefonen, vilket ändå bara hjälper till en viss del. Hon kan inte riktigt ta ut riktmärken på den lilla kartan och nio gånger av tio slutar det med att hon går åt fel håll och blir löjligt, rasande stressad. Det inre gyroskopet pekar alltid 180 grader fel.

Så Ofelia löser det här problemet genom att planera. Börja planera alldeles löjligt för tidigt och stressa andra till att engagera sig i det. (Ska vi ta en gemensam semester nästa sommar? Det skulle vara riktigt schysst ifall vi kunde börja planera i det i november, vilka datum skulle passa?) Sedan planera in absurdum. (Ja, det kanske är fyra månader kvar till vi ska åka någonstans, och klockan kanske är tre på natten, men det känns ändå väldigt viktigt att vi kollar upp exakt när Madam Tussauds öppnar på en onsdag och att vi gör det nu med en gång.) Sedan komma på vitsiga namn för sig själv och skriva en theme song att nynna på när galenskapen börjar sätta in. (“Captain Plan-it, she’s our hero, gonna take confusion down to zero!”)

Så då är det extra roligt när hon är ute och reser med Fitzwilliam, som är lugnet själv och gärna tar en vända för att utforska. Bara välja en riktning och sedan börja gå! Problemet är att han också blir cirka lika vilse som Ofelia, och båda tar för givet att den andra hittar, och detta upptäcks inte förrän det är för sent. (Det är dock mycket lättare att vända tvärt och gå åt andra hållet är man är två som gör det tillsammans.)

Så Ofelia planerar tills det ger henne ont i magen, och hon skriver lista på lista. När hon är värdinna planerar hon vad som ska serveras (Fitzwilliam får då och då påminna henne om att ha lite mat också, inte bara kakor) och oroar sig för att det inte ska räcka. Borde hon ha en sorts kaka till? En tårta kanske? Det finns ju ingen tårta…

Detta är en brist som är svår att göra sig av med. Definitivt något hon borde arbeta bort, men planerandet hjälper henne att få reda på världen runt sig och förutsäga vad som ska hända. Hon tillbringade så mycket tid osäker på allt, och nu har hon en möjlighet att verkligen hålla koll. Hon kan bli experten om hon förbereder sig tillräckligt. Det är utmattande, men hon måste göra det.

Ofelia hatar att inte veta.