Ofelia lovade

Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.

Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.

Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?

För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.

Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.

För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.

Ofelia går och går

Som barn går Ofelia hem från skolan med näsan i en bok. Resonemanget är som följer: Om hon kan läsa på tåget, i bilen, på tunnelbanan, så kan hon läsa gående. Det är ju bara ett annat färdmedel och det är ju benen som sköter jobbet, så att säga, och hon kan vägen hem utantill. Det finns heller inga bilar på hennes skolväg att oroa sig över. Inga problem, alltså. Hon kan kasta en blick på vägen framför henne för att undvika hal is eller förrädiska rötter, men det är snabbt gjort. Ofelia kan gå nerför trappor utan att se sig för. Hon misslyckas aldrig. Hon går aldrig in i något, eller någon heller. Och hemvägen blir genast lite roligare.

Senare blir Ofelias skolväg mindre förutsägbar. Hon slutar läsa gående. Istället fokuserar hon intensivt på marken framför hennes fötter, låter ögonen vila på något mundant medan hon tar sig framåt och tänker på just ingenting. Hon tittar sällan upp. Det finns en känsla av att hon ständigt missar saker. Det är för att hon gör det.

Ofelia går med utsvängda fötter, som Charlie Chaplin. Hennes mamma säger åt henne att gå rakt, men Ofelia tycker det känns konstigt och vid nåt tillfälle ger hennes mamma upp. Ofelias gymnastikskor är sidoslitna. Ofelias fötter är platta och jättedåliga på att vara fötter. Tio minuter i fel skor och hon får blåsor. De flesta av Ofelias skor är fel skor, eftersom Ofelias fötter är fel fötter.

Ofelia svänger med armarna när hon går, helt utan att märka det. Det är ganska bra när det är kallt; centrifugalkraften pressar ut blod i händerna och håller dem varma. Hon behöver inte vantar men är en fara för sig själv och andra. För säkerhets skull förvarar hon oftast händerna i jackfickorna, men ibland har hon ju inte jacka på sig, och dänger då händerna i diverse föremål som råkar stå för nära. Hon går förbi en parkerad bil i Rom och råkar svinga högerhanden i backspegeln. Det säger KLONK, plast mot ben, och Ofelia får ett blåmärke. Bilen är oskadd, men ser förnärmad ut. Ofelia märkte inte att den stod där. Hon tittar fortfarande ner i trottoaren, utifall att det finns faror rakt framför fötterna på henne.

“Du ser ut som en tecknad figur när du skyndar över gatan,” säger Fitzwilliam kärleksfullt. “Så himla gulligt.”

Han syftar då på att Ofelia tydligen småspringer, med huvudet lite indraget som om hon vill minska på luftmotståndet. Som ett barn som leker superhjälte. Han känner igen Ofelia på håll för att hon har en karakteristisk gång. Det är ett snällt sätt att säga att hon går knasigt.

Men sen får hon en kram, och då är det inte så farligt.

Ofelias mode

Det tog lång tid innan Ofelia vågade sig på att ha en egen stil överhuvudtaget. Eftersom hon inte litar på sig själv så finns det ingen anledning att hon skulle våga klä sig i vad hon tycker är fint. Tänk om folk skrattar? Då skulle hon känna sig dum. Det är bättre att inte ha någon stil alls, att inte bry sig, att låta andra bestämma. Om Ofelia inte litar på sig själv så kan hon välja att ha osmickrande mysbyxor på sig hela tiden, och se ner på andra litegrann, för att de bryr sig mer. Ofelia tror inte att det är värt något, att tänka på kläder och mode. Hon tänker sig att hennes intressen är mer värda. Hon tänker sig att hon inte är ytlig, men hon är fördomsfull och snobbig istället, och det är värre.

Ofelia hatar att shoppa långt innan hon börjar tänka i storlekar och hur det gör lite ont i magen att tänka att hon nog behöver ännu större jeans. Hon hatar att shoppa för att hon inte vet vad som är snyggt, och det tar så lång tid att bestämma sig när man inte vet vad man letar efter. När det shoppas åt Ofelia är det mamma som får släpa med henne. Ofelia skulle mycket hellre sitta i bilen och läsa tills det är över.

Så det här är vad Ofelia tycker om, nu när hon har skaffat en stil. Hon säger inte att hon har stil. Men hon har en egen still. Man kan vara i en klass för sig utan att ha den minsta klass, trots allt.

Halterneck
Trots att Ofelia aldrig kommer ihåg att det är halterneck det heter. Hennes hjärna vägrar fortfarande att ta in det ordet omedelbart och kallar det alltid för omlott först, trots att hon vet att det är en annan sak. En helt annan sak. I vilket fall som helst tittar Ofelia alltid en extra gång om hon ser något med halterneck. Hon har ingenting emot urringningen, men banden runt halsen brukar alltid skära in bak i nacken. Det är ett problem. Men när Ofelia dansar så gör hon det gärna i halterneckklänningar.

Billigt glitter
Ofelia älskar juveler, gärna stora halsband med färgglada stenar i metall. Det är trevligt att bara plocka med halsbanden, lägga dem i ordning och se hur de blänker. Hon gillar att ha dem i en liten trälåda och leka att hon är en drake med en skattkista.

En riktigt snygg väst
Håller in midjan och formar överkroppen. Ser proffsigt och elegant ut. Ofelia får ha västen på sig när hon jobbar nu, och det är väldigt trevligt. Egentligen skulle hon vilja lägga till sig med hatt också. Hon kan rocka hattar riktigt bra, trots att hon har ett väldigt stort huvud och det är svårt att hitta något som passar.

I verkligheten har Ofelia dock mest på sig mörka byxor och en schysst t-shirt. Hon har inte smink på sig till vardags av ren lathet, men också av viss oro för att hon skulle bli utskrattad om hon dök upp med klarrött läppstift… Och så kan hon inte hantera det. Hon skulle kladda ner allt omkring sig.

Det är viktigt att känna sig bekväm i sin kropp. Det är viktigt att själv kunna avgöra vad som känns bra. Ofelias självförtroende är fortfarande skört och det finns saker i hennes garderob som hon aldrig haft på sig.

Men en dag kommer hon göra det.

Ofelia på solsemester

Det är första dagen på semestern. Ofelia och Alice åker från Stockholm tillsammans på fredagseftermiddagen. Det känns inte riktigt som om de ska flyga någonstans. Lite som om de bara drar till flygplatsen för att hänga lite, men sen är det faktiskt dags att gå på planet, så då blir det på riktigt. Ofelia känner sig lite skyldig över att det är Alice som fått planera hela grejen, boka resor och så, men Alice har bott i Barcelona och kan göra sig förstådd på spanska, så det är lättare för henne. Tänker sig Ofelia. Hon lovar att ta allt ansvar om de någonsin åker till England tillsammans. Inte ens bara till London alltså, utan England. Hon slänger in Skottland och Wales också. Och Irland, även om hon aldrig varit där.

Alice gillar inte att flyga.

”Nu kommer det bli lite skakigt eftersom vi flyger igenom molnen,” säger Ofelia lugnt. ”Det är helt normalt, det brukar vara så.”

Hon kan åtminstone bidra med en stadig röst och ett milt sinnelag. Under flygresan, och den följande sträckan från flygplatsen till Blanes via tåg, läser Ofelia ut en bok.

Det är andra dagen på semestern. Det här är en strand och Ofelia ligger på den. Eller ja, sitter i skuggan. Hon låg på mage och läste i solen först, men det blåser svalt i skuggan. Hon kan svalka sig med ett dopp då och då. Medelhavet gillar att ha folk i sig. Vågorna drar en med sig ner, i den grovkorniga sanden sjunker man ner över fotknölarna och glider ner djupare.

Det är närmare lunchtid nu. Ofelia har läst ut tre böcker till.

Det är tredje dagen på semestern. Tidigt uppe. Solen ar inte nått balkongen än, de äter frukost inomhus. Svalorna skriker och skriker. Sedan tar alla fyra bussen till tågstationen i Blanes, och tåg in till centrala Barcelona. Det hela tar en och en halv timme, men tåget är luftkonditionerat. Allt är luftkonditionerat. De skulle förmodligen förlora solsvultna turister annars, som kvävts i hettan.

De börjar med att försöka ta sig in på Park Guel, parken Gaudi designade, men den är full fram till klockan tre och klockan är nu bara elva. Pappa är nöjd ändå. De tar kort på mosaiken över muren och traskar tills de hittar en Gaudiföreställning i 4D som de går in på. Och går ut ur tio minuter senare, helförtjusta. Tunnelbana till La Segrada Familia. Det är tjockt med turister, bussar står i kö. Alice räknar ut att det kommer en ny buss varje sekund. Tre familjemedlemmar tar en öl i parken. Ofelia väljer en jordgubbsslushie och dricker den så snabbt att kylan ger henne huvudvärk.

De ser ett annat av Gaudis designade hus, det med balkonger som ser ut som kranium. Ofelia håller sig till skuggorna om hon kan. Tre familjemedlemmar tar en öl på en bar. Ofelia dricker en för söt mojito med smak av passionsfrukt. De tittar in och ut ur affärer. Mamma hittar en klänning. Alice hittar en väska. Ofelia hittar ingenting, men hon tittar på mycket. Tre familjemedlemmar tar en öl på en annan bar. Ofelia tar en Cola Zero. De skiljs från pappa som går iväg  på egen hand, och det ska shoppas mer. Ofelia hittar en turistig tekopp åt sig själv och ett par presenter åt Fitzwillliam och blir på bättre humör. Hon börjar få värk i fötter och korsrygg och låren skaver svettigt mot varandra i shortsen. Men hon är ingen gnällspik. De hittar pappa i en park och går och käkar tapas. Tre familjemedlemmar tar en öl. Ofelia tar två Cola Light och känner sig lyxig. Sen tar de tåg och tunnelbana tillbaka till Blanes.

Det är fjärde dagen på semestern. De lever strandliv. Och hämtar sig från gårdagen, som var lång. De äter glass, kokosnötsglass i kokosnötsskal och citronglass i citronskal, och kan inte bestämma sig för vilken som är godast. Eftersom Alice och Ofelia har löst sitt största problem, med hur de ska ta sig till flygplatsen tidigtsombaraden om två dagar, helst utan att behöva övernatta på hostel i Barcelona, så är glassen det största debattämnet. De är så belåtna att problemet är löst med direktbuss till flygplatsen från Blanes att de säger det igen och igen till varandra. Lättnad. En extra dag i solen. Ofelia läser ut en bok till på stranden. På kvällen äter de middag på en mexikansk restaurang och blir proppmätta. När maten är slut hör de musik och följer den mellan husen tills de når ett stort torg med en scen. Festival Folklóristic. Människor i olika folkdräkter dansar i den spanska kvällen, stenplattorna är fortfarande solvarma under fotsulorna och på den nu övergivna stranden står några få och fiskar bläckfisk.

Det är sista dagen på semestern. Ofelia och Alice sover ut en timme extra på morgonen. De kommer inte få chansen imorgon bitti då bussen går klockan fem. Idag är sista dagen på stranden, sista dagen med Medelhavet och dess tårsalta vatten.

Ofelia borrar ner fötterna i sanden och känner jordens hjärtslag. Eller så är det bara vågorna.

Det värsta året i Ofelias liv

 

Det är 2006 och Ofelia är 19. Hon har precis gått ur gymnasiet och vet inte vad hon ska göra med sitt liv riktigt, men hon vet att hon går runt och väntar mest hela tiden. Väntar på att upptäckas, väntar på att ses, väntar på att andra ska bestämma åt henne vad hon borde göra nu. Hon är inte redo att ta egna beslut. Hon har inte tagit så många fram till nu och det känns konstigt att behöva göra det. Orättvist på något sätt.

Hon åker till USA under sommaren, i ett par veckor. Det är den enda planen hon har. Det känns som om det är den enda planen hon behöver, eftersom tiden efter hon kommer hem kommer hända någon annan, inte Ofelia själv. Och när hon kommer hem finner hon att hon var där hela tiden, och att problemet kvarstår. Vad i helvete gör hon nu?

Hon går med i Arbetsförmedlingen. Var skulle hon annars börja? Hon måste ju göra något. Men hon har inga anledningar att aktivitetsrapportera, för hon får inte A-kassa, och då har hon inga krav på sig. Ingenting de kan hota med att ta ifrån henne. Ofelias föräldrar sliter sitt hår. De bönar och ber. De hotar. Gör något. Vad som helst. Sitt inte framför datorn hela tiden. Har hon sökt jobb? Har hon lämnat huset? Har hon ringt det där samtalet hon har skjutit upp, har hon gjort något alls idag? De hjälper henne göra upp scheman. Långa listor. Ofelia gråter. Hon vill bli lämnad ifred, bara. Hon vill sakta självförstöras och förtärs inifrån av paralyserande skräck. Hon flyr långt, långt borta. Självmedicinerar med fantasi. Hon rollspelar andra människor för att slippa tänka. Hittepåpersoners problem är lättare att lösa. Hon vet inte hur hon ska ta sig ur det här.

Sommaren är het och plågsam. Den passerar snabbt. Hösten kommer. Ofelia har ingenting att göra. Hennes kropp är blek och tung, den rör sig med största svårighet och enorm kraftansträngning. Det borde inte vara så svårt. Det borde inte kännas som att hon står och trycker på en dörr som öppnas utåt. Hon skulle kunna lösa sitt problem genom att ta ett steg bakåt och dra, men där står hon ändå. Och trycker.

Det här är en vägg, tänker hon. Det här är en vägg, inte en dörr. Det finns ingen dörr. Det här kommer att vara för alltid. Jag är lat och tjock och anledningen till att jag inte kommer någonstans är för att jag inte trycker hårt nog.

Du är inte lat,” säger Ofelias pappa. ”Du är kapabel till sånt fokus. Du är som en laser. Du behöver bara sätta det där fokuset på något annat än det du gör.”

Ofelia pressar hela kroppen mot dörren och lyssnar till vad som finns på andra sidan.

Hon hör ingenting, och tycker det verkar som Paradiset.

 

Ofelia och cigaretterna

Ofelia är nio år och leker under det stora pilträdet i parken vid skolan. De ska leka att de är vuxna. Ofelia är inte säker på hur hon kommer bli som vuxen, men hon vet att hon skrivit i ett önskehäfte en gång att hon ser sig själv som stolt innehavare av ett exemplar av varje bok i hela värlen. Detta är innan hon vet att de flesta böcker är erbarmligt tråkiga, för alla böcker hon har haft erfarenhet av fram till nu har haft bilder i sig.

Då leker vi att jag röker,” bestämmer en klasskompis och Ofelia blinkar till av förvåning.

Jag med,” säger en annan.

De tar upp små, tunna kvistar från marken under pilträdet. De är perfekta imitationer av cigaretter. Ofelia tar också en, även fast hon inte kan tänka sig något äckligare än att röka. Vadå, ska de leka att de luktar illa, att de måste stå ute i kylan i januari, att de suger på något som brinner i ena änden? Alla vuxna röker inte. Ofelia har nog bestämt sig för att hon ska bli en typ av vuxen som inte röker.

Så vad är det?” frågar hon nyfiket sju år senare när hon går i gymnasiet och på något vänster lyckats bli kompis med rökare, vilket gör att hon står ute i kylan i januari ändå för att hålla dem sällskap. ”Är det elden? Är det det faktum att ni kontrollerar elden, att ni är som drakar och får blåsa ut rök på ett ganska coolt sätt? Är det det som gör att det ser häftigt ut?”

Kanske,” säger kompisen. ”Vill du testa?”

Det vill jag absolut inte,” säger Ofelia glatt.

Något år tidigare har Ofelias föräldrar satt sig ner med henne och systern Alice. Det ska ingå kontrakt. Dealen är att de inte ska röka alls fram till att de är tjugo. Om de gör det ska de få hundra tusen kronor var. Ofelia har inga problem med det. Kosing för att inte göra något som hon aldrig planerade att göra ändå? Lätt.

Men människor är olika, och Ofelia och Alice är olikast, så det blir inte riktigt så.

Ibland drömmer Ofelia att hon röker, elegant och världsvant, och det känns som att andas ut en kall vinterdag och hon vet hur bra det ser ut. Men i drömmen inser hon alltid att det här väl är bra dumt och nu har hon väl begått ett misstag ändå, och hon vaknar med en känsla av nederlag trots att hon aldrig rökte på riktigt.

Saker som gör Ofelia lugn

Att spela Sushi Go Round samtidigt som hon lyssnar på avsnitt efter avsnitt av Criminal Minds i bakgrunden. Ofelia är jättebra på Sushi Go Round. Hon kan alla recept utantill och är snabb som vinden. Om Liemannen någon gång skulle utmana henne på ett spel, vilket som helst, och spela om hennes liv, så skulle Ofelia välja Sushi Go Round.

Doften av jasmine och Earl Grey-te.

Att mumla ”det kommer gå bra” för sig själv, tiotusen gånger.

Att lägga huvudet mellan två kuddar för att somna. Det betyder inte nödvändigtvis att hon störs av något ljud eller så (typ en snarkande Fitzwilliam, för han snarkar faktiskt ganska högt, men det stör henne inte särskilt mycket) utan bara att hon känner sig trygg av att huvudet är helt isolerat. Det var så redan som bebis, säger Ofelias mamma.

Tomma anteckningsböcker.

När hon hör dörren slå igen och vet att Alice är hemma i tryggt förvar,

Tillgång till en toalett.

Att vara i närheten av böcker, av text, av berättelser som är ekon av röster som skulle kunnat vara försvunna men inte är det, människor som har andats och förblött på en sida text, som har skrivit i tårar och mörker, som har fått ner det på papper ändå, som lyckats få ner det på papper.

Att bli kramad av Fitzwilliam.

Tanken på att döden är benådande och det spelar ingen roll vad som sker idag, inte riktigt, förr eller senare kommer ingenting spela roll. (Fast det är en hal väg, om hon inte är försiktig kan det glida över i att bli rädd för döden och känna sig stressad över allt hon inte gjort ännu.)

Att veta exakt var hon är på väg, hur hon ska gå, hur lång tid det kommer ta. Det kommer aldrig vara helt tydligt, men hon kan försöka. Hon kan försöka veta.