Ofelia drömmer

Ofelia drömmer om en liten lägenhet som bara är hennes. Det är inte en helt osannolik, omöjlig dröm. Hon tänker sig något litet, i Stockholmsområdet, med tapeter i basfärger och kanske en liten fondvägg med blommönster. Hon vill ha gammeldags speglar och små kaffekoppar i olika färger, med guldkanter. Hon vill ha ett litet rum som bara är bibliotek. I biblioteket ska det vara en stor fåtölj, eller kanske ett litet myshörn med kuddar. Gärna vid ett fönster så Ofelia kan titta ut när det regnar, tänka ledsna tankar och låtsas att hon är med i en film. Det ska finnas ett litet bord där hon an ställa sin temugg. Ofelia vill att doften av Earl Grey ska blandas med lukten från gamla böcker.

I köket vill hon ha en diskmaskin och många ytor. Hon tror att hon förmodligen skulle sköta disken bättre med en diskmaskin. Hon vill ha bakutrustning i pastellfärger och massor med böcker som innehåller bilder på tårtor. Hon vill att folk gärna kommer över och äter saker hon bakar, och sedan lämnar henne ifred igen.

Hon vill ha ett barskåp som är formad som en jordglob, och så lyfter man upp den norra hemisfären för att avslöja de glittrande flaskorna inuti.

Hon vill ha en garderob full av klänningar. Hon vill dansa så fort hon sätter på sig en.

Hon vill ha två ödlor. En som heter Eddie L. Izard. En som heter Harry. För i det sista fallet kan hon titta allvarligt på den ödlan och säga ”Yer a lizard, Harry” och det kommer aldrig inte vara roligt.

Hon vill ha mini-apelsinträd inomhus. Hon vill ha ständigt blommande hibiskusar. Hon vill ha inramade citat på väggen.

Egentligen kan man säga att Ofelia önskar sig ett kompositliv av bilder hon ser på Tumblr.

Ofelia lär sig om världen

”Titta, nu är vi i Tyskland! Tittar Ofelia?”

”Nej, hon har näsan i boken igen.”

”Jag tittade visst.”

Ofelia ser demonstrativt ut genom bilfönstret. Fält i Tyskland är väldigt lika fält i Danmark. Fält är fält är fält.

”Ofelia! Visa lite intresse för omvärlden!”

Men Ofelia utforskar egna världar. Ofelia skapar egna. Och hennes har drakar, så hennes vinner.

Hon läser sig till nästan allt hon vet. Berättelser som får henne att gråta tills hon inte kan tänka sig en tid då hon inte kommer sörja och boken ömmar i hennes medvetande som ett ilsket blåmärke. (The Fault in Our Stars, John Green.) Berättelser som hon återvänder till då och då, som hon jämför med bakelser, sånt som är roligt att äta. (The Truth, Terry Pratchett.) Berättelser som äcklar henne, med ord som lyckas leta sig in under hennes hud tills det pirrar som myror och hon undrar var sådana ord kommer ifrån, hur det bara kan handla om språk. (Parfymen, Patrick Süskind.)

Allting är berättelser. Livet blir lättare att hantera om man tänker så. Att svårigheter kan överkommas och lidande kan ges en mening. Det finns ingen version av berättelsen där du förblir den du var… Men du kan dra in giftet i dig. Göra din hud frätande. Komma ut på andra sidan och bli vapnet som världen försökte döda dig med.

Ofelia tror inte på Gud, men hon tror på övertygande narrativ.

Ofelia segrar

Ofelia är 19 år och det är sommaren efter hon har gått ut gymnasiet. Det kommer att bli början på ett fruktansvärt år av att halvhjärtat gå på möten med Arbetsförmedlingen och slitas i stycken av ångest, men det vet inte Ofelia något om just nu. Allt det kommer ordna sig sen, tänker hon. Först och främst ska hon åka till USA helt själv, för första gången.

Hon ska ta sig till flygplatsen, leta sig igenom till rätt gate, och sätta sig på planet för att sedan flyga i sju timmar till Boston. Där kommer en av hennes bästisar möta upp henne. Men Ofelia måste ta sig dit helt själv. Det är givetvis en omöjlig uppgift. Det vet Ofelia mycket väl. Hur i hela friden ska hon klara av det? Hon har aldrig rest själv någonstans förut! Det har alltid varit någon med henne, så att hon ska slippa hantera såna svåra saker.

Hennes föräldrar kör henne till flygplatsen. De är med henne när hon checkar in bagaget, när väskan blir öppnad och genomletad. 9/11 är fortfarande i relativt färskt minne när man flyger till USA. Saker Ofelia bara såg på TV rörde vid riktiga människors liv. Hon ska åka längre hemifrån än hon någonsin har varit.

Det är inte Ofelia som ska flyga planet. Det måste hon komma ihåg.

I vilken ordning gör man allt? Hur åker man på semester? Hon har förberett och förberett. Köpt biljett och packat och gått igenom allting i huvudet, om och om igen, och hon har för länge sedan insett sina begränsningar och kommit på ett sätt att klara sig igenom det här.

Hon kan omöjligt åka till USA själv. Men hon kan boka biljetten.

Hon kan omöjligt åka till USA själv. Men hon kan ta sig till flygplatsen.

Hon kan omöjligt åka till USA själv. Men hon kan ta sig igenom säkerhets- och passkontroll.

Hon kan ta sig till flygplanet. Hon kan sitta på flygplanet. Hon kan gå av flygplanet och få sin väska, och hon kan följa alla andra på flygplatsen i Boston tills hon tar sig ut och hittar sin bästis. Hon kan tillbringa nästan två veckor i USA, i hetta så intensiv att de går på bio två gånger bara för att salongerna är luftkonditionerade. Hon kan äta Ben&Jerry-smaker hon aldrig sett förut. Hon kan till och med köpa en kjol hon tycker om i en affär, utan att fråga om någon annans smakråd, vilket innebär att kasta sig utför ett stup och för en gångs skull lita på sig själv.

Men hon kan inte åka till USA själv. Det är ju rentav löjligt.

Saker Ofelia är avundsjuk på

Utan inbördes ordning presenteras här en lista på föremål för Ofelias avund. Det finns förmodligen någon form av tema som sammanlänkar alla dessa, och om det kan sägas att Ofelia är en relativt dålig vuxen människa.

Dagisbarn

De är pyttesmå och har ett och ett halvt årtionde (minst!) av obligatorisk utbildning innan de måste typ, göra grejer. Fast pilutta dagisbarn, de kan minsann inte köpa massor med Fazermint och äta bara sådär för att de känner för det.

Katter

De behöver aldrig göra nåt. Kanske jaga en laserpekare eller nåt. Och sen gilla läget när deras bilder läggs ut på nätet, men det är typ det. Sen kan de sova hela dagen om de vill, eller gå ut själva till skillnad från hundar. Fast de har inga tummar och kan inte ens öppna en Fazermint själva. Sen får de inte ens äta en heller.

Kapabla människor

Ofelia känner massor. De som har jobbat och kämpat och nått sina mål, eller vet var de är på väg. Och så kanske de reser mycket. Har eventuellt bott och/eller jobbat utomlands. De är också vältränade, de jävlarna. Facebook är fullt av kapabla människor. Faktiskt är det svårt att tro att nån av Ofelias Facebookvänner nånsin misslyckats alls. Ofelia försöker trösta sig med att dessa vältränade och lyckade människor förmodligen inte unnar sig Fazermint, fast de skulle kunna bada i mintkräm. Eventuellt är de inte riktigt lika besatta av det som Ofelia är, vilket får henne att avundas dem ytterligare.

Tonåringar

Ja, Ofelia är till och med avundsjuk på sig själv som tonåring. Hon inser att det mest var piss, för de flesta tycker det är piss att vara tonåring. Det var svårt att lista ut vem man var, och sen lämnade man ändå den personen när man inte längre var tonåring. Men Ofelia saknar tydliga direktiv i livet. Det var många som berättade för henne att det skulle vara som jobbigast när hon var tonåring. Det var det man fick höra på TV. Men sen så fixade allt sig när man kom över 20-strecket där någonstans, där man blev vuxen. INGEN berättade för Ofelia att det skulle vara piss att vara 20-nånting också, fast på helt andra sätt. Detta liv hamnade hon i utan att vara beredd. Denna avundsjuka på tonåringar är svår att släppa, eftersom de faktiskt också rent generellt kan äta Fazermint när de vill.