Ofelia kan

När Ofelia var liten och inte förstod något (vilket var hela tiden) frågade hon sina föräldrar om det. Det var väldigt irriterande eftersom de hade en grej de gjorde, förmodligen för at hon skulle lära sig ta reda på saker själv. De sa åt henne att slå upp det i Nationalencyklopedin. Då brukade Ofelia sucka inombords. Okej. Hon var ju stor och kunde läsa och allt, så visst, det var väl bra. Men det var irriterande. Det skulle ha sparat en massa tid om mamma och pappa bara kunde SÄGA det, liksom. Inte vara så himla hemlighetsfulla.

Det tog Ofelia till vuxen ålder att inse sanningen. Det var inte för att hon skulle lära sig att använda Nationalencyklopedin som hennes föräldrar inte förklarade saker för henne.

Det var för att de själva inte visste.

Det är klart de inte visste! Vem vet allt om allt? Och vem vill erkänna att de inte kan för sina barn, som tids nog kommer få veta ändå? Men det tog Ofelia lång tid att inse detta. Hon gick lätt igenom sin tonår i tron att hennes föräldrar visste allt.

Det första tvivlet kom någonstans i gymnasiet. En liten debatt om lotter, och ifall köpandet av dessa var slöseri på pengar. Det var lite gnabbandes fram och tillbaka, med Ofelia på sidan om att lotter lite då och då är rätt kul, och Ofelias pappa på sidan om att lotter bör brinna i djupaste, hetaste Hades.

”Chansen att du vinner är ju så liten!” sa han, med den rungande övertygelsen hos en djupt troende.

Och det var då det kom. Come-backen. Den som man allra oftast kommer på dagen efter, eller som Ofelia ofta får, alldeles innan man somnar. Himlen öppnade sig. Come-backen skred ner. Ofelia är övertygad om att hennes ögon tindrade av överjordisk lycka.

”Och ändå är det nån som gör det!” svarade hon glatt.

Ofelias pappa stoppade sig mitt i ett motargument. För det fanns inget, mot sådan glädjestrålande naivitet kan man inte vinna. Så han stannade, med munnen öppen, och skrattade sedan åt den egna svarslösheten.

”Vann jag?” frågade Ofelia. ”Jag vann!”

Och från den dagen var Ofelia den klokaste i världen, och alla andra fick slå upp saker i Nationalencyklopedin och Ofelia hade alla svar och ingenting var någonsin svårt mer.

Ofelia och de tusen rösterna

Ofelia har skrivit en bok. Hon är väldigt stolt över den. Hon skickar in den till lite förlag och agenter… De nappar inte, men det är okej. Det är ju så det går till. Ofelia behöver bara få lite feedback så att hon vet hur hon kan förbättra. Så hon frågar släkt och vänner. Hon går med i en skrivarcirkel. Det kommer bli roligt att få nya ögon på vad hon skrivit… Efter ett tag blir man ju blind inför vad man själv gjort och vet inte om det är bra eller ej.

”Kapitlen är jättespännande!” säger kusinen.

”Jag blir inte indragen,” säger pappa.

”Det tar ett tag att komma in i det,” säger skrivarcirkeln.

Okej. Det är ju bra! Konstruktiv kritik från vissa håll, det är så mycket bättre än vag uppmuntran. Ju fler röster desto bättre!

”Ändra titeln,” säger kusinen, ”den känns lite för vampyrig och Young Adult.”

”Nej titeln, varför skulle du ändra den?” säger skrivarcirkeln.

Raka motsatsen där. Det är lugnt! Alla tycker inte lika. Man får… försöka hitta en gyllene medelväg där, kanske? Så att alla blir nöjda? Ändra titeln… litegrann?

”Åh den här meningen är så härlig, du har flera fina såna!” suckar skrivarcirkeln.

”Stryk den,” säger pappa strängt om samma mening. ”Litterär smörja, det är inte du.”

Ofelia gnuggar tinningarna och tar flera djupa andetag. Läser igenom texten igen, trettionde gången nu. Vad är bra? Vad är dåligt? Vad bör hon ändra på när alla rösterna säger olika saker? Vem litar hon på? Det är fastslaget att hon inte kan lita på sig själv längre, så vem är denna enda andra person vars råd hon måste ta till sig? Hon vet att hon kan bli bättre. Men samtidigt orkar hon inte kasta om alla sätt hon skriver på och börja om från början. Hon har hittat på berättelser sen hon gick i lågstadiet. Alla beslut hon har tagit fram till nu har lett till boken ingen vill ha.

Ingen har något att vinna på att ljuga för henne. Och det är klart att hon egentligen bara önskar att boken vore perfekt från början, men det är den ju inte. Så ur havet av röster, vem ska Ofelia lyssna på?

Saker Ofelia har insett

• En dag kommer du att träffa en person som ser helt och hållet vuxen ut, och den personen kommer att vara född 2012.
• Om man översätter svenska efternamn till engelska låter det nästan alltid som om vi är hober.
• Du såg likadan ut i högstadiet, men du kan hantera det bättre nu.
• Frasen ’Hela mitt liv har lett upp till den här stunden’. Den är sann hela tiden.
• Det är faktiskt jättekonstigt att män i filmer väldigt sällan kan knyta sina egna slipsknutar utan måste förlita sig på kvinnorna i sina liv. När Ofelia hade långt hår kunde hon fläta det bakom huvudet utan ögon i nacken. Det var liksom inte ens svårt.
• En medelstor vuxen har tillräckligt mycket ben i kroppen för att, rent teoretiskt, göra mjöl till 240 och en halv kladdkaka.
• När du tittar på skräckfilm kan du minimera skräcken genom att skrika ”HAR DU MOTTAGIT JESUS SOM DIN HERRE OCH FRÄLSARE?” närhelst ett monster hoppar fram.
• Vågor är lågor till 80 %
• Är inte alla museum nostalgimuseum? Bara det att viss nostalgi är äldre än andra.
• Allt är inte bra bara för att de ler.

Ofelia för bara några månader sedan

Ofelia känner spontant att hon skulle vilja ha ett jobb. Det känns som om hon då faktiskt hade en ursäkt att bete sig som hon gör. Hennes pappa säger att hon visst inte är lat, för när hon väl är intresserad av något lägger hon stor tid på att det ska bli bra. Hon bara prioriterar fel. Och tror att det räcker med att hon bara gör en grej om dagen när andra riktiga vuxna faktiskt klarar av många fler grejer än så. Ofelia vill helst att hennes drömyrke ska presentera sig själv lite sådär spontant… För då kan hon ju göra allt det där som hon vill utan att få dåligt samvete, för då jobbar hon ju också faktiskt och har rätt att slappna av hur hon vill. Just nu har hon slappnat av alldeles för länge.

Då och då blir det samtal mellan Ofelia och hennes pappa. Det tycker hon är fruktansvärt jobbigt. Då vill hon helst springa och gömma sig, fast när man är 27 år gammal snart så ska man inte göra det. Då ska man ta diskussionen. Det gör vuxna. De är inte rädda för att diskutera och förbättra sig. Sånt bygger karaktären, nämligen, tänker riktiga vuxna. Men Ofelia, hon tycker det är rätt trevligt att låtsas.

Hon är ganska säker på att hon ständigt skulle behöva någon som håller koll på henne. Så att hon inte gör fel. När hon bodde själv förut gjorde hon nämligen en hel del fel. Åt fel saker och gjorde fel grejer, till exempel. Inte alls som en vuxen människa. Men hon hade åtminstone dåligt samvete, hela tiden, varje dag. Så det är okej.

Ofelias pappa säger att skam och skuld är värdelösa känslor att ha. Att Ofelia inte borde känna såna känslor därför att hon bor hemma eller inte bidrar tillräckligt. Men det är ganska svårt att låta bli att känna såna känslor. Ofelias pappa säger också att hon inte borde jämföra sig med jämnåriga människor för att se hur långt framme de ligger i livet. För du lever ditt liv, säger Ofelias pappa. Och de är på en annan väg än du. Och jag vet att det var en besvikelse att de inte tackade ja till att anställa dig, men kalla det inte misslyckande. Du använder ordet helt fel.

Men Ofelia vet inte riktigt hur ordet skulle användas, om det inte betyder motsatsen till att lyckas. För hon lyckades ju liksom inte. Så då kändes det som det naturliga ordet att använda faktiskt.

Ofelias pappa har lovat att det kommer gå bra. Fast ibland säger han att hennes sätt att hantera situationen tar livet av honom. Han har lovat att Ofelia kommer bli författare. Fast han säger sällan bra saker om det hon skriver, när hon skriver saker hon själv vill skriva. Så då känner Ofelia att hon blir ledsen, för hon har utvecklat sitt skrivsätt i många år, så då känns det inte kul att få reda på att hon har gjort fel. För ingen kommer ändå läsa det.

Ofelias pappa tycker att hon borde producera mer text för folk att läsa. Producera mer än hon konsumerar. Det skulle vara väldigt mycket text isåfall. Massor med text, sidor och sidor.

De ord hon redan skriver är liksom inte tillräckligt bra.

Ofelias pappa vill så väl. Han älskar Ofelia och vill att hon ska bli lycklig. Ofelia gör bara en massa saker som är fel och hindrar henne från att bli lycklig.

Det är nog svårt att vara Ofelias pappa.