Ofelia och hinklistan

För några år sedan skrev Ofelia en lista på saker hon vill göra innan hon dör. En bucket list. Things to do before you ”kick the bucket”. Det är en ganska lång lista. 40 saker, faktiskt. Vissa är överstrukna. 2012 träffade hon Caitlin Moran (nummer 16). Hon klarade av nummer 8 (bli lyckligt kär), 10 (drick en Grasshopper), och 15 (ta en kandidatexamen) 2013. Det var inte ett dumt år för att klara av saker. 2014 åkte hon till Brighton och åt fisk och skaldjur (nummer 35) så det kan hon också stryka över. Sedan så finns det ju saker som hon upptäcker under året att hon vill göra och klarar av också, men inte märker att det borde ha stått på hinklistan. Det kanske är fusk att skriva upp saker efter de redan är avklarade. Dessutom gillar hon att ha 40 saker på listan. Det verkar jämt och bra.

Små saker är lätta att ha på listan. Saker hon vill provsmaka eller provdricka. (En riktigt snofsig English Afternoon Tea, brunch med mimosa.) Ställen hon vill besöka. (Harry Potter World, Stonehenge, Chicago, Miami, pyramiderna i Egypten, Heston Blumenthals restaurang The Fat Duck, en kryssning i Karibien.) Sedan blir det lite större, med personer hon vill träffa. (Hank Green, John Green, Lindsay Ellis, Stephen Fry.) Och sedan är det saker som har att göra med skrivande och mål hon har satt upp åt sig. De kan förmodligen vara de största. Få en bok publicerad. Skriva manus till en TV-serie. Skriva manus till en film.

Ofelia brukar inte köra på nyårslöften. Det är alltid lättast att ge löften man tänkte hålla ändå. Inte byta ut hela sin livsstil och bara känna sig skyldig när man fortfarande är sig själv i mitten på januari. Förra året lovade Ofelia att röra på sig och tycka det är kul. Hon lovade att läsa böcker hon såg fram emot. Hon lovade också att läsa böcker som utmanade henne, för det är viktigt att vidga vyerna. Hon lovade att älska sin familj och att älska sina vänner. Hon lovade att göra volontärarbete. Och denna nyårsafton kan hon se tillbaka på allt detta, ganska belåten ändå med vad hon åstadkommit under ett år.

To-Do 2015 (valt från Ofelias hinklista)
1. Publicera en bok (det är alltid nummer ett)
13. Besök Stonehenge
17. Baka macaroons

Här finns en liten sak, en mellan sak, och en stor sak. Det kan vara bra att börja där. Sedan kommer året fyllas av andra saker, av nya och gamla vänner, av resor, av uppdrag, av förtjusning och förtvivlan.

Så Ofelia kan ta ett glas champagne, skåla med Fitzwilliam och titta på fyrverkerierna från hans balkong, och se fram emot det nya året.

Advertisements

Ofelia i Köpenhamn

Ofelia är på semester med sin familj. Det är lite annorlunda mot att vara på semester med dem när hon var barn. Hon går visserligen fortfarande runt och är vilse mest hela tiden, men hon lever efter devisen “ju fler kockar desto sämre soppa” och tycker det är bäst att inte lägga sig i det andra bestämmer. Hon är vilse av ohejdad vana och ivrig självuppmuntran. Istället följer hon efter sin syster Alice, som stod först i kön när det delades ut orienteringsförmåga. (Ofelia visste inte vad som var bak och fram på kön och fick förmodligen en gråtattack som hon var tvungen att dölja för att undvika dålig stämning.)

Alice kartlägger hela världen ett land i taget. Ofelia märker ut några få fasta punkter och drar raka streck mellan dem. Alice kan virvla iväg som ett löv i vinden och räta upp sig som ett gyroskop när hon vill.

Så det är definitivt logiskt att ta rygg på Alice. Ofelia traskar på, ganska belåten med att vara i Köpenhamn under några dagar vid jul, där det vanskligt fula blandas med osedvanlig skönhet helt utan förvarning. Det är väldigt kall i Airbnb-lägenheten där de bor, men det vägs upp av att de bara har två minuter till Ströget. Fläsksvål är nästan oätbart men Risalamande är så gott att Ofelia är tacksam för att det inte smakar lika bra i Sverige.

Familjen spelar kort och ibland går det bra för Ofelia och ibland inte. Hon har samma ansiktsuttryck oavsett. Alice låtsas som att hon egentligen har lagt tävlingsinstinkten på hyllan, såvida det inte råkar gå dåligt, för då fräser hon om orättvisa och ber alla att komma ihåg vem fienden är. (Fienden är alltid den som leder.)

Pappa blir lite full första dagen i Köpenhamn och går runt med stigande förtjusning, kommenterar att allt och alla är fantastiska här.

“Jag tittar folk i ögonen hela tiden!” utbrister han. “Det gör jag aldrig hemma! Och de ler alltid tillbaka här! Gud vad det är vackert!”

Dagen efter mår han lite sådär. När de går runt i bland alla jullampor på Tivoli har han en rynka mellan ögonbrynen, och när de går med varsin kycklingkebab i handen mumlar han:

“Alltså varenda gång jag tittar upp råkar jag möta någons blick. Det känns som att alla tittar på mig här. Det är lite konstigt.”

Alice och Ofelia skrattar i nästan ett helt kvarter.

Ofelia, Alice och Viktoria

Så detta är scenariot. Ofelia och hennes syster Alice sitter på tunnelbanan, och Alice försöker liksom få tiden att gå. Mamma är med. De har någonstans att vara, eventuellt något trevligt, men vägen är lång och det är lätt att bli uttråkad. Ofelia har ingen bok med sig. Den fick hon förmodligen lämna hemma under tvång.

Så på något sätt kommer Viktoria in i bilden. Viktoria är inte en riktig person. Det är Alices osynliga kompis, som hon hävdar att hon ser. Ofelia skulle verkligen, verkligen vilja att osynliga kompisar fanns, så hon går med på det. (Och kejsaren är så sjukt stajlad i kläderna han har på sig.) Detta diskuteras fram och tillbaka en stund. Mamma är nöjd att ungarna håller sams och är relativt tysta, så färden fortsätter under lugn.

”Vet du att Viktoria brukar ge mig godis?” säger Alice, vilket givetvis får Ofelia att bli extra uppmärksam.

Godis är högt upp på listan över saker som får Ofelia att fokusera.

”Nähä,” svarar Ofelia.

”Jo!” Alice tar emot godis från en osynlig person. ”Mmmm! Åh vad gott! Tack Viktoria!” Hon smackar med läpparna och slickar sig om munnen. ”Så gott!”

”Gud var orättvist! Jag vill också ha godis!”

”Fast du får inget. Viktoria är min kompis, inte din.”

”Då ska jag också ha en osynlig kompis.”

”Fast hon kommer inte ge dig godis!”

”Joho!”

”Nähä!”

Och det ligger en liten svart klump av avundsjuka i Ofelias mage, för det är så orättvist att Alice kan få godis bara sådär. Och hon vet egentligen att Alice inte känner någon smak av det osynliga godiset. Men det känns liksom inte så ändå. Inte för att Alice spelar särskilt övertygande, mest för att Ofelia inte kan veta säkert. Så hon får acceptera Alices påstående liksom.

Så ja. Detta är sanning. Ofelia var avundsjuk på sin syster, för att systern hade en låtsaskompis som gav henne godis. Det var på riktigt ett problem som Ofelia hade.

Ofelia och strumpgnagare

Skorna Ofelia har på sig är strumpgnagare, det känner hon efter bara en kvart. Det är något med hur att de är lite för stora om hon inte har sockor på sig, så foten glider runt där inne och skaver strumporna mellan fotsulan och skosulan. När hon kommer fram är strumporna tunnslitna, och fotsulorna svider som om de är brända. Hon tar av sig skor och strumpor och gör en grimas av smärta när hon drar fingrarna över svedan. En blåsa där också… Vätskefylld. Men annars inte så farligt. Visst är huden alldeles blank, som om den polerats, och den ser fläckvis torr ut. Lite som om den skulle spricka.

Men Ofelia tänker på Den lilla sjöjungfrun, hon som inte har något namn i H.C. Andersens original, som inte bara lämnar ifrån sig sin röst till sjöhäxan i utbyte mot ben. Varenda steg hon tar på land skär i hennes fötter som knivar och glas. Det var inte med i Disneyfilmen, inte. Och i originalet dansar sjöjungfrun på prinsens bröllop, när han gifter sig med en annan kvinna. Trots att det gör så ont. Hon gråter inte ens. Men hon förvandlas till vågskum när solen går ner på den tredje dagen, för hon vann inte prinsens hjärta och hon misslyckades. Det är det som händer små sjöjungfrur när de dör, för de har ingen själ och kan inte komma till himlen. Havsandar dyker upp och erbjuder henne en plats hos dem, för att förtjäna en själ till slut.

Sjöjungfrun kanske borde tycka att nästan-liv är bättre än inget liv, och att en möjlighet till personlig utveckling är bättre än en prins som inte ens kände igen kvinnan som räddat hans liv när han såg henne. Men hon var ju bara tonåring, så det kanske hon inte insåg förrän senare.

Det är såna saker Ofelia tänker på ibland, på sin lilla promenad till och från jobbet.

Ofelias bästa historia

Det finns berättelser som Ofelia kan berätta om och om igen. Hon har utvecklat en ordning för alla detaljer. Hon vet vilka ord hon ska lägga vikt vid och var hon ska pausa för bästa möjliga effekt. Även om folk har hört den förut vill de att hon berättar den igen, om det finns någon i sällskapet som inte har hört den.

Det här är Ofelias bästa historia.

Ofelia ska hämta ut sitt första ID-kort på banken. Hon har ingen aning om hur fotot blev, men förväntar sig inga mirakel där. Hon blir sällan bra på kort. Hennes kinder gör någon konstig utstående äppelgrej som Ofelia aldrig gillat, och ibland får hon dubbelhaka. Så nej, det kommer definitivt inte se ut som hon själv på bilden. Inte som hon ser ut på RIKTIGT.

Kassörskan lämnar fram kortet för Ofelias kritiska blick. Och det är precis som Ofelia trott. Väre till och med. På bilden gör hon något väldigt konstigt med halsen, senorna liksom står ut på ett helknäppt sätt. Vad höll hon på med? Spände hon halsmusklerna precis när bilden togs? Varför då? Kan någon svara på det?

Ofelia suckar tungt. ”Åh nej. Jag ser ut som Gollum.”

Det finns vissa likheter, det är allt hon säger. Främst då tidigare nämnda utstående halssenor.

Och det är då kassörskan vänligt lutar sig fram. Betraktar fotot. Betraktar Ofelia. Ler. Och säger, ”Nejdå. Gollum var MYCKET smalare.”

Det är den bästa historien därför att Ofelia är övertygad om att detta inte var menat att tolkas som en förolämpning. För ja, Gollum är ju liksom definitivt en smal karaktär, det kan man ju inte sticka under stol med. Däremot ska det krävas en väldigt specifik fetisch för att tycka att detta utmärglade, fiskätande, refererar-till-sig-själv-i-tredje-personande, sorgliga lilla kreatur är attraktivt.

Så Ofelia älskar denna historia. Den är kort men det finns så mycket att diskutera där och hennes åhörare blir alltid så förtjusta. Men bara om hon lägger till den förklarande lilla detaljen på slutet, annars blir de grovt förolämpade åt Ofelias vägnar och det vill hon undvika.

Ofelia tror andra om gott nästan jämt.