Ofelia och smärta

På söndagen börjar det ila i Ofelias tänder. Först så försöker hon strunta i det, tänker att det säkert går över av sig själv. Hon tröttnar på den approachen inom bara några dagar. Allt känns konstigt och strävt, allt skär liksom mot sig själv och får henne att rysa praktiskt taget hela tiden. Att stryka med en fingertopp över en helt slät yta får gåshuden att spridas över hela kroppen. Allt som vidrörs känns ända in i skallbenen.

Okej. På tisdagen kollar Ofelia tandläkartider. Det är ju något som är fel. Är det den där jävla tandtråden som spökar? Hon har alltid haft helt okej tänder, men tandköttet vårdar hon inte som hon borde. Så hon skulle väl teoretiskt förtjäna detta. Det har nu faktiskt börjat göra ont också, inte så att hon hålls vaken på nätterna eller så, men tillräckligt för att kännas.

På torsdagen går Ofelia till tandläkaren. Hon är tvungen att gå bara några minuter efter att hennes chef kommer in och ber henne närvara på ett informationsmöte om något som är på väg att hända i företaget, men Ofelia ursäktar sig med tandläkaren och att det är en nödsituation. Chefen blir väldigt osäker, detta var oväntat och hon kommer åka på semester imorgon. Detta är ett viktigt möte. Ofelia måste gå. Hon kommer få veta vad det mötet betyder om bara någon timme, när hon återvänder till kontoret.

You’ll be a deeeeeeentist, sjunger Steve Martin i hennes huvud på väg till tandläkarmottagningen. You have a talent for causing things PAIN. Son, be a deeeentist! People will pay you to be INHUMANE!

Refrängen går på repeat. Ofelia mår lite illa. Gud, så hon hatar tandläkaren. Han kommer skälla på henne för att hon inte använder tandtråd och om alla hennes tänder faller ut så är det hennes eget fel. Är det lagningar som fallit ut också? Hon har inte varit hos tandläkaren på vad är det nu, två år? Typ två år. Har hon ens några tänder kvar? Hon har drömt mardrömmar om att tänderna trillar ut och tror att det är på riktigt varje gång. Är det på riktigt den här gången?

Tandläkaren bryter lite på engelska. Omedelbart tycker hon om honom. Han tar två sekunder och tittar på hennes tänder, innan han bedömer att hon gnisslar dem mot varandra under natter och förmodligen behöver bettskena.

Detta var ju också en teori som lades fram i paniken som har växt och sjunkit under de senaste dagarna. Aha! Så enkelt då. Ofelia tar tandavtryck och får sedan lite lack på tänderna, vilket smakar vidrigt med hon tycker ändå att hon mår lite bättre.

Hennes hörntänder är lite skavda. Hon skämtar med tandsköterskan att det var ju synd, då kan hon aldrig bli vampyr. Det kommer inget skratt på den och Ofelia vill dö, fast bara lite.

Nästa dag kan hon hämta ut bettskenan, och dagen därpå börjar en visdomstand växa.

Anledningar till att Spike (BtVS) hade varit en dålig pojkvän

spikeSerien om Buffy vampyrdödaren var en stor favorit för Ofelia och håller fortfarande, trots vissa starka 90-talsvibbar. Såsom en serie riktad till ungdomar har för vana var den full av attraktiva människor som gjorde spännande saker, och serien behandlade typiska ungdomsproblem med en övernaturlig twist. So far so good. Och sen så var det ju vampyrerna…

Så! Ofelia. Du var aldrig särskilt förtjust i Angel. Visst att han var lite mörk och mystisk, trevlig att se på, men ändå, det stack inte till ordentligt. Han var lite för allvarlig. Lite för dyster. Hans kärlek var torterad och hans förflutet fläckat med oskyldigt blod och han led varenda sekund av tillvaron på grund av vad han hade gjort. Efter ett tag blir det lite trist att stå ut med.

Men sen dök Spike upp, och du var helt bortkollrad, Ofelia. För här fanns en vampyr som älskade att vara vampyr, som inte bad om ursäkt eller kände dåligt samvete. Han var sarkastisk och rolig. Och han var upp över öronen kär i sin flickvän som hade uppenbara mentala problem och han var så öm och kärleksfull och tålmodig med henne att du blev alldeles till dig. Mycket handlade om smeknamnen de hade för varandra. Du var en fullständigt sucker för det.

Men Spike hade många problem. Det är viktigt att komma ihåg det. Låt oss gå igenom några av dessa problem och komma överens om att det nog är bäst för alla involverade att du aldrig dejtade honom.

  1. HAN MÖRDADE ASMÅNGA MÄNNISKOR OCH VAR INTE DET MINSTA LEDSEN. HAN TORTERADE DEM MED RÄLSSPIKAR. ENOUGH SAID.
  2. Han har en tendens att bli lite… besatt av sina flickvänner. Lite klängig och needy sådär. Detta i kombination med själlös vampyr kan orsaka väldigt jobbiga situationer.
  3. Han röker. Skitäckligt ju.
  4. Han gillar att slåss. Du skulle inte kunna hantera det. Han skulle komma hem täckt av blåmärken och skrapsår och demonslime och du skulle inte kunna dela den världen alls eftersom du inte har några superkrafter.
  5. Hans arbetsdag (okej, arbetsnatt) skulle vara mycket mer händelserik än din. Han skulle fråga vad du har gjort idag, och du skulle säga typ ”jag har skickat kallelser till arbetsintervjuer och skrivit en artikel om hur det är att vara barnmorska” och han skulle svara ”coolt, själv har jag offrat mig i ett eldhav för att rädda hela mänskligheten och världen har bokstavligt talat kollapsat runt mig, men ditt jobb är lika viktigt som mitt.” Typ så.
  6. Du skulle alltid, alltid vara svartsjuk på alla vackra kvinnor han hänger med. Det är givetvis inte hans fel att hans arbetskamrater är atletiska, slanka och undersköna kvinnor med superkrafter, men det skulle inte få dig att må bättre.
  7. Han skulle inte vilja äta dina bakverk. Om du ville göra en fin födelsedagstårta till honom skulle den behöva vara gjord av blodpudding. Det är inte så kul att sätta glasyr på en sån.
  8. Han skulle säkert vilja bita dig nån gång och du är rätt hundra på att du skulle svimma. Det skulle inte vara kul.

På det stora hela är väl de många, många morden det största problemet här, med rökningen som en tätt påföljande tvåa. Det är svårt när man kommer från skiljda världar, liksom. Och du skulle väl ha tappat intresset relativt snabbt på grund av detta, och sen hade du haft en gnällig, efterhängsen vampyr efter dig, för det är så Spikes förhållanden brukar sluta. Nej, du hade tur att du aldrig dejtade honom.

Saker som får Ofelia att bli alldeles glad

Blommande syrener.

Dog of Wisdom.

När hon har lyckats med något och faktiskt klarat av att dölja bristerna i resultatet tillräckligt väl för att det ska se ut som att hon menade det så och att det var planen från början men hon bara improviserade och det här är egentligen bara en ren olyckshändelse och hon var skiträdd precis hela tiden.

När hon får ett skratt.

Musikalavsnitt av vilken serie som helst.

Att vi som samhälle bara bestämmer oss en dag att nu, nu har vi fått nog av det här jävla mörkret, nu är det dags att hänga upp julgransbelysningen, vi ska täcka precis allt i lampor och göra bara träd till konstverk som får en att längta tills det blir mörkt för då kan man se det ordentligt.

Att se hur en skatas stjärtfjädrar skiftar i grönt och blått.

När Fitzwilliam skickar kärleksfulla SMS på grund av lätt onykterhet.

När hon sitter och skriver och det liksom bara flyter på och hon känner sig som att hon bara beskriver vad hon ser eller hör, hon är inte ens en person utan bara ett sätt för den här berättelsen att existera, för den skulle inte göra det om hon inte lyssnade.

Sången Almost Human av Voltaire.

Ett mail från Petrova.

Ljudet av en talgoxe när våren håller på att bryta ut och solen inte riktigt värmer trots att den försöker och man kan låtsas att man kan ha kortärmat på sig trots att det egentligen bara är varmt längst vissa väggar där solen ligger på.

När moln spricker upp och man kan se stjärnorna.

Känslan av att hon kanske, kanske klarar av vissa saker ändå, kanske hon kan balansera, kanske hon kan lägga tid på allting och ändå känna sig avslappnad, för det har ju gått bra hittills.

Kaffe med lättvispad grädde.

Att låset på jobbtoaletten ser ut som ett litet ansikte som verkar glad att se henne varje gång hon är därinne.

Den lätta dunsen av flygplanshjul på asfalt och vetskapen det får med sig att nu är hon Någon Annanstans, nu måste hon prata engelska och snart får hon träffa Petrova och det kommer bli askul.

Den här bilden.

Morticia Addams. Laverne Cox. Penelope Garcia. Sadie Doyle. Nicki Minaj. Mallory Ortberg. Hannah Hart. Ofelia är medveten om att många av dessa kvinnor är påhittade. Det spelar ingen roll. Hon vill vara som dem när hon blir stor ändå. (Men kanske inte dricka lika mycket sprit som Sadie Doyle.)

Det där som katter gör ibland, när de kommer fram till en på gatan och hälsar och Ofelia känner sig så utvald och speciell för att de vill säga hej till henne och hon skärper till sig och beter sig som om hon typ blev inbjuden till Nobelfesten eller nåt, det är en sån stor grej.

Biblioteket i Skönheten och Odjuret.

Att titta på Fitzwilliam ibland och tänka hur söt han är och att hon vill bita honom i näsan.

Att bita Fitzwilliam i näsan.

Berättelsen om Ofelia

Det bästa Ofelia vet är berättelser. Berättelser följer regler, de vet vad de håller på med.  Det här är den kortaste och enklaste berättelsen.

Någon klättrar upp i ett träd. Andra kastar saker på hen och gör hen illa. Personen kommer ner igen, nu en annan person än hen var från början.

Ofelia skulle vilja rama in det och sätta upp det på väggen.

Det är den klassiska hjältesagan. Lämna den trygga omvärlden och flytta till en ny miljö. Gå igenom ett visst mått av lidande. Kom hem igen. Mycket i berättelsen ligger i hemkomsten och att finna att man är en annan person nu. Att ingenting riktigt kan bli detsamma.

Och det finns tusen varianter. Man kan bli jagad upp i trädet, man kan välja att klättra själv, man kan tvingas eller önska se världen eller hoppas på att en skatt är gömd där eller tycka att frukten verkar frestande. Det kanske är något man själv hoppas på att göra eller något någon annan förväntar sig av en. Lidandet i trädet kan bero på själva klättrandet, hur mycket packning man bär på, vad för varelser man träffar. Det kan vara ens egna tvivel på vad man gör. Det kan vara folk som fortfarande står nere på marken och deras reaktioner på att någon vågar sig upp i trädet. Man kan skada sig i trädet. Man kan falla ner. Man kan välja att klättra ner. Man kan till och med göra ett snyggt hopp och hamna i en ascool three-point landing på marken, för lidandet man gick igenom har transformerat en till en person som är kapabel till såna saker. Man har lärt sig saker i trädet. Man är inte längre naiv eller okunnig.

Ofelia sitter fortfarande i trädet. Hon är inte ens särskilt högt upp. Hon klättrar långsammare än andra eftersom hon ständigt blir distraherad, och sen drömmer hon om att sitta högst upp i kronan och blicka ut över världen. Hon inbillar sig att utsikten kommer innebära någon slags tillfredsställelse. Hon jämför sig nervöst med andra i hennes ålder som började resan tidigare och försöker lista ut var någonstans i trädet de befinner sig, trots att hon vet vilken dålig idé det är.

Men hur gammal var den där personen när de hade nått den grenen? undrar hon osäkert. Borde jag vara högre upp? Är det så att jag sitter fast, eller är jag där jag borde vara?

Om hon inte passar sig kanske hon råkar såga av grenen hon sitter på. Eller så sträcker hon sig efter något hon inte riktigt når och tappar greppet. Skulle det ens vara en så stor grej om hon föll? Har hon kommit så långt att landningen skulle skada henne eller skulle hon kunna resa sig direkt? Hur länge skulle det göra ont?

Har hon lidit i trädet? Visst att saker har hänt. Visst har hon sett andra falla. Men kan hon tillräckligt för att känna att hon mognat? Är hon bättre än hon var? Hon är inte särskilt högt upp, det är knappt att hon har lämnat marken. Om hon dinglar med benen och sträcker ut tårna ordentligt kan hon nästan nudda vid den. Är hon feg som inte vågar sträcka sig längre eller är det bäst att vara försiktig?

Kan hon inte bara sitta och gunga istället?