Ofelia räknar vuxenpoäng

Den vuxnaste meningen Ofelia någonsin har sagt är denna:

Nej kaffe, det har jag druckit alldeles tillräckligt av idag!

Ja, det finns andra saker som kanske är viktigare på det stora hela än kaffedrickande, även om det praktiskt taget var det enda Ofelia minns att vuxna gjorde när hon var liten. Det är också sant att Ofelia hänger med i sin samtid mycket mer än vad hon brukade göra. Hon kan ibland föra sig riktigt bra i vuxna konversationer. Hon har till och med haft en diskussion där hon fick använda väldigt vuxna ord, som typ ”invandringspolitik” och ”koncentrationssvårigheter” och då känner hon sig väldigt stolt över sig själv. Det är nästan som att hon kommer undan med det! Som om folk faktiskt köper att hon är en riktig vuxen.

Men egentligen är det de små sakerna man märker mycket mer. Som att ha förberett sig ordentligt till möten, eller att ha med sig riskakor på en utflykt ”ifall vi blir hungriga.” Som att lära sig laga mat på riktigt, eller inte ringa mamma när man har feber, eller alltid ha servetter och Alvedon i väskan bara utifallatt. Att barn ser på dig och drar slutsatsen att du är någon som eventuellt kan göra något i en krissituation. Att du räknar åren som gått sen du gick i grundskolan och inser att dina gamla lärare inte skulle känna igen dig idag. Att du står någonstans mitt emellan åsikter om Justin Bieber. (För gammal för att gilla honom på riktigt, gilla honom ironiskt eller hata honom för att det är coolt. För ung för att inte veta vem det är.)

Det finns ändå en del saker kvar som Ofelia inte har sagt än. Hon har aldrig riktigt fått in i huvudet att tacka nej till en extra tårtbit till exempel. Eller sagt att någon kommer förstå varför Ofelia har rätt när hen är lika gammal som Ofelia är nu. Eller sagt ”Utmärkt årgång!” och vetat att det hon dricker är det. Och hon kanske inte automatiskt lyssnar på vad ungdomarna gillar nuförtiden, men hon förstår det åtminstone eftersom det inte är helt avlägset från vad som var populärt när hon själv växte upp. (Hon fick ett gott skratt när hon såg en tonåring sucka över dagens musik. ”Annat var det på 90-talet, då fanns det inte sån här One Direction-skit. Jag skulle ha varit född då.” Aw.)

Ofelia har alltså lite kvar att göra innan hon blir vuxen. Det där med ”utmärkt årgång”… Det har hon ju faktiskt sagt. Men det var om läsk, så det gills nog inte.

Advertisements

Ofelias godnattsaga

Ibland kan Ofelia inte sova. Av olika anledningar. Hon kan bli så uppfylld av stress att samma tankar snurrar i huvudet igen och igen, slitna och trötta tankar som måste springa samma varv tusen gånger utan vila. Kommer hon att hinna göra det imorgon? Kanske är bäst att hon tänder lampan, skriver ner det, hon får absolut inte glömma. Och hur var det med den där detaljen då, det måste hon ju också ha koll på. Hur ska hon hinna? Finns det någon liten bit tid hon har missat? Kanske hon hittar en ficka oanvänd tid om hon går igenom hela veckoschemat igen nu på en gång.

Och så går tiden. Hjärnan måste spinna vidare på något. Så Ofelia ger den något att tänka på. Hon berättar en godnattsaga för sig själv.

Utgångspunkten är alltid hur bekvämt hon ligger och hur sömnig hon är. Det är varmt och skönt under täcket. Hon är helt trygg här. Det finns ingenting som stör. Och sedan börjar sagan.

Havens drottning ska sova. Hon har svept en våg om sig, vattnet är varmt som vid en söderhavsö, hon vilar med huvudet på en gräsklädd kulle. Allt som krävs är att hon inte rör på sig. Att hon somnar.

Varför bestämde de att de skulle ha fest den här helgen? Ofelia har ju inte tid egentligen., med jobb och allt, men hon hinner nog gå till Systemet imorgon efter jobbet och kanske hinner hon plocka upp ett par saker så att de inte behöver kånka hem allt till Fitzwilliam på en gång…

Havens drottning har orkaner i håret. Hon känner hur trött hon är, i hela kroppen. Hon har skapat hela världen idag och alla förväntar sig att hon ska sova.

Så då är det bestämt. Fyra olika typer av pannkakor, eller hur? Vanliga neutrala till matfyllning. Pannkakor gjorda på chokladmjölk för det vore intressant att prova. Sen laktosfria också så klart. Och sen då? Kokosmjölk, det var det det var. Det kommer bli jävligt tungt… Borde hon skriva ner det här? Borde hon kliva upp och tända lampan och skriva ner det här?

Nej. Havens drottning kliver inte upp. En fot sticker upp ur vågen hon har svept om sig. Ett tempel har byggts på ön där foten ligger och marken där är helig. Havens drottning rubbar sig inte. Havens drottning är vis som världen och har svaret på alla frågor. När människor kommer till henne, ser hennes ansikte som hugget i polerad sten, då viskar de för att inte störa. Men ingenting skulle kunna störa henne nu.

Till slut, till slut är det svårt at hålla sagan vid liv. Ofelia glider in på andra tankar, tankar som inte har något att göra med planering och stress. Fördrömsstadiet. Hon sover inte riktigt än, men hjärnan har redan börjat sortera ut drömmarna för kvällen. En slags bioreklam. Och äntligen, äntligen kan Ofelia sova.

Ofelia träffar Petrova

Det är sommaren 2004 och Ofelia är i London för andra gången i sitt liv. Första gången var för tre år sedan. Det Ofelia mest kommer ihåg är hur mycket folk det var. Då var hon liten och satt utanför The London Dungeons och väntade på de andra i ressällskapet för hon var för rädd att följa med in. Men nu känner hon sig faktiskt riktigt stor. Hennes mamma och moster har följt med så att Ofelia har sällskap på själva resan, och för att se till att människorna Ofelia är där för att träffa inte är yxmördare. Det är bra för föräldrar att kolla sånt innan, känner Ofelias mamma spontant. Det är ju trots allt Internet vi pratar om.

Ja, Ofelia är i ett främmande land för att träffa människor hon pratat med online. I brist på särskilt många i hennes närhet som gillar det hon gillar, och som dessutom skriver, har hon dragits in på ett forum för de som gillar fanfiction. Alltså berättelser skrivna av fans som använda sig av etablerade karaktärer i ett verk. Där hänger Ofelia mest hela tiden och lär sig engelska med en rasande fart och lyckas därmed med att vara en ohyggligt irriterande tonåring på två språk samtidigt. Hon träffar kompisar där.

Kompisar som hon alltså ska träffa nu. De är nördiga som hon. De älskar berättelser som hon. Och när de går på The London Dungeons är hon inte ens lite rädd, för hon reser i en stor trygg flock och deras sprudlande glädje över att vara tillsammans gör att hon är starkast i världen.

I kompisflocken finns en kort tjej med mörkt hår. Lite yngre än Ofelia. Hon säger inte så mycket men på bilder efteråt ler hon strålande. Hon har rest i två och en halv timme i bil för att vara där idag. Varenda sekund var värd det. Ofelia har inget minne av att hon pratade så mycket med den tjejen just då, men det gjorde de förmodligen… Hon har ingen aning om hur viktig denna lilla britt ska bli.

Året därpå åker Ofelia till England igen. Samma anledning. Då närmar sig samma tjej henne blygt, håller ut armarna för en kram. Som hon givetvis får. ”Thank you,” säger hon då, lite tyst, liksom uppriktigt tacksam, som om hon nästan inte förväntade sig att Ofelia skulle krama tillbaka.

Det är inte riktigt dags än att bli bästa kompisar. Men snart. Väldigt, väldigt snart. Och det är så Ofelia träffar Petrova.

Ofelia och andra människor

Ofelia går på dagis och leker med sin bästa kompis Bella. De har många lekar som de tycker om. Ibland tar de varsin liten gul skottkärra från förrådet och ställer upp dem med handtagen i backen och själva kärran upplutad mot den soligaste väggen på gården. Där kan de sitta som i solstolar och blunda mot solen, och tycka det är väldigt roligt när de sedan öppnar ögonen och allt ser väldigt blått ut. Det känns som om de är de enda två som någonsin kommit på det. Världen är full av såna konstiga saker som vuxna antingen inte är medvetna om eller anser vara så självklara att de aldrig förklarar dem.

Ofelia och Bella leker Lilla sjöjungfrun. Bella är Ariel. Det har liksom bestämts i förväg och Ofelia har accepterat det. Hon får inte vara prinsessan och det gör lite, lite ont i magen, men inte tillräckligt för att hon ska vilja göra något väsen av sig. Bäst att inte bråka. Ofelia känner inte till begreppet ”dålig stämning” än men hon gör nästan vad som helst för att undvika den, så hon spelar Blunder istället.

”Blunder kan inte prata,” säger Bella.

”Blubb, blubb, ” säger Ofelia plikttroget trots att Blunder visst kan prata i filmen.

Men oftast är det roligt på dagis för att man får lära sig mycket. Ofelia lär sig läsa. Hon lär sig att sjunga ”Ja må han leva” på polska. Hon lär sig också fula ord, som hon inte vet betydelsen av men lär sig att inte säga ändå för hon vill vara snäll alltid.

Ofelia går i luciatåget på dagis. Mamma och pappa står i publiken och ler. Det är väldigt konstigt… Skrattar de åt henne? Ser hon så dum ut? Sjunger hon så fult? Det blir väldigt tjockt i halsen, omöjligt att hindra, och till allas fullständiga förvåning börjar Ofelia gråta.

Så på dagis lär sig Ofelia också att det finns någonting som heter att le stolt. Och det är första gången hon blir förvirrad över andra människors känslor.

Ofelia och natten

Du har ett val här, Ofelia.

Du kan hyvla av dig huden och sätta eld på dig själv. Du kan spika fast handen i golvet innan du gör tusen armhävningar. Du kan kräkas och gråta samtidigt. Eller så kan du skriva. Det är liksom det valet du har. De riktigt bra sakerna är inte lätta. Om du bara ska skriva när det känns rätt, om du bara ska lyssna på inspiration, då ska du inte hitta på saker.

Du ska skriva nu. Det är faktiskt så. Och det är möjligt att du somnar mitt i. Det har hänt förut, mitt i en föreläsning. Men du förde anteckningar ändå, i sömnen, eller hur? Så handen ska röra sig. Det är möjligt att du hellre känner att du vill klösa av dig allt kött på hela vänster hand än att få ord att dyka upp på skärmen, men det spelar heller ingen roll. Du kan få det att hända med ren viljestyrka.

Natten är till för att skriva på. Helt plötsligt är det väldigt, väldigt sent, men dina fingrar kliar och det finns en berättelse någonstans, bara lite utom räckhåll, och då vill du nästan gråta lite eftersom det är så frustrerande och du är nästan för trött för att leka kurragömma med en berättelse du inte ens känner så bra, och du vet att om du börjar så kommer det ta ännu längre tid innan du lyckas sluta leka, och då skiter det sig ännu mer med dygnsrytmen och berättelsen kommer inte ens vara särskilt bra imorgon…

Det finns sju berättelser som berättas om och om igen. Besegra Monstret. Från Nöd Till Rikedom. Sökandet. Den Långa Resan och Återvändandet. Komedi. Tragedi. Återfödelse. Du går igenom listan igen och igen, försöker hitta din berättelse. Letar genre. Letar teman. Du försöker måla i luften och blir förbannad när färgen är för tung.

Så då går du och lägger dig med en vag känsla av bortslösad tystnad och en chans som aldrig kommer igen, och du vet inte ens vad du egentligen föredrar.