Ofelia lovade

Hon har lovat sig själv. Lovat sina föräldrar. Skriva varje vecka, även om det kanske inte alltid blir bra. Så här är hon nu, med ännu ett blinkande streck, och ännu ett mest vitt papper.

Det finns alltid något att skriva på, och allt kommer med mer eller mindre dåligt samvete. Hon skulle så gärna vilja bli ivägburen på någon riktigt dansande idé, men det finns så lite tid. Så lite ork. Det finns alltid ett skolarbete, en utlovad textpresent, en deadline till skrivarkursen. Hon har fortfarande inte gett Petrova en julklapp. Så där kniper det till i skamnerven. Och snart fyller Petrova år. Tiden kastar sig obönhörligen framåt och bryr sig inte om att Ofelia knappt hinner med.

Vad är det som gör att hon hinner med bloggen? Egentligen? Varför bryr hon sig om den, när det finns så mycket annat hon borde lägga krut på?

För att hon lovade. Det är viktigt att hålla vad man lovar. För utan det löftet, ja då kanske hon inte skulle skriva något alls. Tänk, då skulle det vara så himla lätt att låta bli, att titta på Youtubeklipp och skjuta upp saker, för hon har ju inte lovat något och det finns ingenting som tvingar henne. Men såhär är det. Att göra sina skoluppgifter är ett löfte. Att skicka in något för andra att hinna läsa till ett specifikt datum, det är ett löfte. Det är ju också något hon brukar hinna leverera, även om det blir ganska lite eller ganska dåligt eller ganska sent.

Hon måste bara bli bättre på att lova överallt.

För det är viktigt, det är det. Och Ofelia måste hålla sina löften.

Ofelia och fixaren

Ofelia läser Harry Potter and the Cursed Child. Den donerades till biblioteket där hon jobbar. Hon hade inte tänkt läsa den annars, eftersom hon hört blandade recensioner och ett ganska ljummet mottagande rent generellt, men nu är boken här i hennes händer helt gratis och hon tänker varför inte.

När hon sedermera lägger ner boken (för hon har läst ut den, så klart hon har läst ut den, det är Harry Potter så den måste ju läsas ut) är hon så grymt förvirrad att hon måste skriva om det på Facebook. Hela situationen är nämligen så fullständigt oförklarlig att det enda denna lilla tekanna full med ångestånga kan göra är att föra oväsen tills trycket släpper.

Hon har så många frågor om hur detta gick till att det enda som kommer ut är en mer allmän fråga om “varfööööööör”. Vilket givetvis ingen kan svara på, men Petrova skriver och undrar om de kan fixa det på något sätt.

“Jag mailar dig,” skriver Ofelia tillbaka. “Men det korta svaret är nej.”

De brukar dock kunna fixa saker. De har kunnat fixa saker i tio års tid genom att skriva om och göra rätt, vilket de då delar med varandra och typ inte visar för någon annan. Det behövs liksom inte. Så länge de diskuterar saken och pekar ut vad de skulle göra annorlunda så känns det lite bättre. De har avlägsnat sunkiga stereotyper och problematiska relationer. De har tillrundat yxiga karaktärer och givit bifigurer en historia och motivation och förhållanden. De har snidat och tillbyggt och dekorerat i redan existerande världar tills de känner sig bekväma i dem. Det hela är ett kärleksarbete. De älskar berättelser så mycket.

Det är lätt att ändra i berättelser. Men Ofelia och Petrova kan inte ändra sina egna liv. De har gått igenom mycket tillsammans. Dödsfall och brustna hjärtan och förlorade jobb. Det hjälper att skriva berättelser tillsammans, en replik i taget, och ta kontroll över ett universum som inte är deras eget. Då kan de arbeta igenom det jobbiga, fördriva tiden, låta det göra ont någon annanstans en liten stund.

Det kanske inte alltid är det bästa sättet, men det finns inget som säger att det måste vara det enda sättet.

Ofelia i det vita rummet

Ofelia sitter och försöker dra ord ur luften. Hon försöker skapa något som inte fanns förut och det är precis så komplicerat och enkelt som man tror att det är.

Det första hon skapar är ett helt vitt rum där hennes karaktärer sitter. Det går bra en liten stund men sedan måste de flytta på sig, börja undersöka sina omgivningar lite, få saker förklarat för sig. Och då fastnar hon.

Det förra projektet hon arbetade med utspelade sig i Stockholm, i modern tid. Det enda hon behövde göra för att beskriva en plats var att åka dit och titta hur det såg ut. En icke-existerande plats kunde beskrivas i ett par meningar och sedan var det inte mycket mer med det.

Men här är det en hel värld, och Ofelia kan inte se den.

“Då kan du ju upptäcka den tillsammans med mig,” säger Tanja och drar med sig Ofelia i halslinningen. “Kom igen. Nu kör vi. Jag har folk att träffa och saker att hitta.”

Ofelia bromsar. Varför bromsar hon? Det här är inte ett tillfälle då hon bör bromsa handlingen, hon bör bara försöka åka med. Ge sig hän. Falla ner i njutningen av att skriva något nyttt och absolut inte börja redigera. Herregud, redigera nu? I skaparfasen? Hon är ju knäpp i huvudet. Men hon kan inte låta bli att märka saker som inte funkar redan nu, och så blir hon så trött inför tanken på att hon kommer behöva skriva om.

Varför kan det inte bara vara lätt, frågar hon sig. Varför måste det vara så oerhört komplicerat precis hela tiden?

“För att det är det det är,” säger Tanja och rycker på axlarna. “Vad vet jag? Jag är praktiskt taget helt ny. Men du skulle inte tänka så mycket på det om det inte var viktigt för dig, så sätt igång. Du har en deadline och inget val.”

Och det är ju liksom så. Ofelia suckar, gör en To Do-List (hon gör många såna) och så sätter hon igång.

Hon har ju faktiskt inget val.

Ofelia och Sigge på äventyr

Det här är berättelsen: En busig liten säl vid namn Sigge bestämmer sig för att hoppa ner i mamma Ofelias handväska och följa med på upptäcksfärd. Han har inte lämnat lägenheten på mycket länge och mamma är oresonligt orolig för att han ska komma bort.

“Du lovar väl att du stannar hos mig?” förmanar hon. “Du försvinner inte så långt bort att jag inte ser dig?”

Sigge lovar. Men nyfiken är han. Glatt hälsar han på mammas kurskamrater med vinkningar och nickningar, och mamma Ofelia får förkalra varför hon har en så sälformad son. Sigge lägger huvudet på sned.

Det är tråkigt på tåget. Han skulle gärna vilja undersöka vagnen lite mer, men det är mycket folk och mamma Ofelia tittade för mycket på Rädda Joppe – Död eller levande som barn och har traumatiska minnen. Sigge stannar i väskan han. Mamma bestämmer för hon är mamma, punkt slut.

Sigge har aldrig varit i Uppsala förut. Han hänger ut med hela huvudet ur väskan och tycker inte ens att det gör något att det skumpar, för så är det på äventyr. Men snart blir mamma Ofelia orolig för att han ska trilla ut och hamna i Fyrisån, så hon sätter honom bekvämt i halsduken, alldeles under hakan.

“Så kan jag hålla ett öga på dig,” säger hon och andas varmt över honom.

Det gör hon, men det är ganska okej. Man ser bra härifrån. Helt plötsligt kommer två jättestora hästar som drar en vagn med två gubbar i självlysande västar på! Sigge har aldrig sett så stora djur. Han vill gärna hälsa på dem, men de springer alldeles för snabbt. Inte ens mamma hinner ikapp. Sigge blir lite ledsen, så för att trösta honom låter mamma honom leka i snön i Engelska parken. Det är roligt. Men de kan inte stanna så länge, för de måste hinna till skolan.

Det är jättetråkigt i skolan. Sigge tycker lite synd om mamma som måste vara där så mycket. Hon och hennes grupp sitter bara och scannar bilder och babblar tråkigt. Sigge somnar på mammas mössa. När han vaknar måste de till tåget igen, och han är ganska sur och trött. Men då får han åka i mammas hand så det känns som att han flyger. Och på vägen till stationen stannar de vid fönstret till en godisaffär, där det finns tre pingviner av marsipan. Det tänker Sigge berätta för sin kompis Mummel när han kommer hem.

På tåget får Sigge sitta i mammas knä och titta ut genom fönstret. Det är lite roligare än att sitta i en väska i alla fall. Det känns inte alls som att den resan är lika lång som resan TILL Uppsala.

Nu åker de till Stockholm igen. Mamma ska på skrivarkurs. Då får Sigge följa med, för mamma har pratat mycket om Sigge och Todd och vill gärna att de på kursen ska få träffa dem. Sigge är fortfarande lite trött. Det börjar bli sent. Ibland pratar de högt på kursen och väcker honom, men oftast sover han ändå. I pausen blir han kelad med. Det tycker han i och för sig är ganska mysigt.

“Han ser busig ut,” hålls det med om i gruppen. “Busig och lite elak.”

Men Sigge är snäll. Han försöker hjälpa mamma att tycka till om texterna hon ska läsa, men han förstår inte så bra. Mamma säger att de kanske ska börja med något lite lättare. Kanske kan Todd hjälpa honom? Todd kan redan läsa lite, för han tycker det är kul.

Kursen tar slut. Sigge är otålig på vägen hem. Han vill vara hemma NU, så han kan berätta allt spännande. De räknar stegen den sista biten. Är det fler eller färre än hundra fram till porten? Sigge tror mer. Sigge har rätt.

Sen är de äntligen hemma. Pappa Fitzwilliam sitter och spelar spel. Sigge sätter sig på hans axel och pratar om hästar och snö och marsipanpingviner, jättesnabbt för det var så spännande, och sedan skyndar han in för att berätta för Todd och Mummel, men han hinner inte så långt för sedan råkar han somna nästan helt mitt i en mening och måste bli buren till tekoppen i bokhyllan Billy där han sover.

Det är berättelsen om Sigges och mamma Ofelias äventyr.

Ofelia och kladdkakan: En dramatisering

[SCEN:INT – DAG. Vi befinner oss i ett ganska litet kök. Där hittar vi vår huvudperson, OFELIA, en allmänt vimsig snart 30-årig kvinna som ska laga något gott. Hon har tagit av sig en strumpa. Högst oklart var den nu befinner sig..]

OFELIA:
Hej och hjärtligt välkomna till dagens program. Idag ska vi försöka laga en kladdkaka, för det är Fitzwilliams absoluta favorit. Och vi tycker hemskt mycket om honom, så vi tänker oss att en sådan kan tillagas relativt enkelt.

[OFELIAS sambo FITZWILLIAM sticker in huvudet i köket. Han är en stilig man med skägg. Han har också hår som en hob och inga byxor.]

FITZWILLIAM: Vad gör du, gose?

OFELIA: En kladdkaka.

FITZWILLIAM: Mys! Säg till om du vill ha hjälp.

[Han försvinner ut igen. Ofelia tar fram Studenthandboken, som hon köpte för cirka fem år sedan och egentligen bara använder för kladdkakereceptet. Hon är vagt medveten om att det borde finnas fler användbara recept i den, men orkar liksom inte. Hon tar sedan fram följande: smör, ägg, kakao, mjöl, socker och vaniljpulver. Sedan tappar hon smöret på golvet med en DUNS.]

FITZWILLIAM: [ropar från off-stage] Vad gör du?

OFELIA: [tar upp smöret från golvet och lägger det åt sidan] Inget! Det är fixat! Smörfingrar! Det är roligt för jag tappade SMÖRET.

[Detta finner hon så oresonligt sköj att hon smiter in till FITZWILLIAM vid datorn och kramar hans huvud.]

OFELIA: SMÖRET. Ha!

FITZWILLIAM: [tar en paus från spelet enbart för att ge henne en trött men likväl kärleksfull blick]

OFELIA: SMÖRET!

[Hon studsar ut i köket igen och sätter på ugnen. Den måste stå och värma upp sig. Medan OFELIA väntar på det skär hon upp så mycket smör som behövs, lägger det i en gul kaffemugg (alltid samma när hon smälter smör i mikron, alltid den gula) och drar igång mikron i typ en minut. Sedan blandar hon torra ingredienser för sig och skvätter ut kakao över hela den rentorkade träskivan. Den är vit, så det syns jättebra.]

FITZWILLIAM: På tal om ingenting så gjorde jag rent i köket idag!

OFELIA: [medan hon torkar upp kakaon och tänker att hon är ju ändå inte färdig, varför inte vänta tills hon är klar och sen torka av] Snyggt jobbat, älskling!

[Smöret är nu smält. Ofelia tar alla sina nu förberedda ingredienser. Sedan tappar hon den lilla glasburken med vaniljpulver och hälften spills ut på golvet.]

FITZWILLIAM: Älskling…

OFELIA: Ingenting gick sönder!

[Hon vispar ihop allt som behövs i en stor glasskål och lyckas låta bli att av misstag tillaga äggen i för varmt smör. Hon är ju faktiskt nästan proffs på det här. Och ugnen är nu varm också! Kunde inte bli bättre. Men sedan märker hon att ugnsformen hon ville använda inte är diskad sedan gårdagens (faktiskt mycket lyckade) ugnsbakade pestokyckling och fortfarande ligger i blöt i diskhon.]

OFELIA: Sablar…

FITZWILLIAM: Sa du nåt?

OFELIA: Nääääj.

[Hon diskar formen. Lite oklart om det fortfarande finns pestorester kvar på den, men Ofelia lever liksom farligt. I triumf återvänder hon till bänken, smörar formen lite snabbt och slänger i chokladsmeten. Skjuts in i ugnen!]

OFELIA: [till kakan innan hon stänger ugnsluckan] Gör mig stolt nu, hejdå!

[OFELIA städar upp efter sig. Allt tillbaka där det ska vara, alla ytor avtorkade! Hon går in till FITZWILLIAM.]

FITZWILLIAM: Jag har bränt ner hela Indien och ska bygga upp det igen i min avbild. Länge leve mongolerna!

OFELIA: [ger honom en puss] Bra jobbat! Kunde de gott ha.

FITZWILLIAM: Är kakan klar?

OFELIA: Snart. Helt orelaterat, men jag tänkte dammsuga lite.

FITZWILLIAM: Vad duktig du är. Har du stängt alla köksluckor efter dig?

OFELIA: Jag har minsann aldrig lämnat en kökslucka öppen i hela mitt liv.

FITZWILLIAM: Hela din familj gör det. Jag har varit hos dina föräldrar.

OFELIA: …Okej, jag går och stänger dem.

SLUT.