Ofelia dricker kaffe

”Jag brukade vara mer av en tedrickare,” säger Ofelia och häller mjölk i kaffet. ”Men sedan började jag jobba på kontor, hahaha, och då blir det liksom ofrånkomligt!”

Hon dricker kaffe med mjölk i, som mamma och pappa gör. Inget socker. Ofelia slutade med socker i varma drycker så fort hon la märke till hur mycket te hon faktiskt drack och hur ofantligt mycket socker det skulle leda till att hon fick i sig varje dag. Förvånansvärt insiktsfullt av Ofelia, faktiskt. Ett av hennes smartare drag.

Kaffe. Denna omisskännligt vuxna dryck. När Ofelia var tolv skrev hon en novell som hette Äkta lycka får man av kärlek (herregud, var hon någonsin nöjd med den titeln?) som hon blygt tog med sig till skolan för genomläsning, och det var det första hon lät någon läsa, och det gick som ett sus genom klassen. Ofelia var en hjälte, en superstjärna, i ett par dagar. Hon hade skrivit något så genomdrivande äkta, något som alla tyckte var bra.

Det var en ganska grundläggande romantisk historia. Huvudpersonen jobbade på ett kontor och var kär i en kille, men han var ihop med någon annan. I slutet kom huvudpersonen på att det hela var ett missförstånd på något vis och killen kom hem till henne, erkände sin kärlek med blommor, och sedan var sagan slut. Genompepprad i berättelsen är förekomsten av kaffe. Huvudpersonen dricker det på jobbet, hon och killen dricker det tillsammans. Det enda Ofelia faktiskt minns av berättelsen (den gick förlorad för många år sedan i övergången mellan två datorer) är att de vid något tillfälle drack kaffe och åt kokosbollar. Det sistnämnda helt taget ur Ofelias liv då det var det enda hon visste hur man bakade. Hon minns också känslan av att hon tyckte det kändes lite barnsligt med kokosbollar. Var det något vuxna gjorde? Hon kanske borde välja något annat… Men hon bestämde sig för att nej, hennes huvudperson skulle äta kokosbollar. Det är till och med möjligt att hon frågade sina föräldrar om det var trovärdigt, men det kan också vara en efterkonstruktion. Research var viktigt. Det var första gången hon gjorde det.

Kaffet var grejen. Kaffe var så urbota äckligt att bara vuxna kunde få i sig det. Det gick i och för sig ett rykte om att en kille, en av de längsta i klassen, han drack kaffe ibland, men det var ingenting Ofelia hade sett med egna ögon. Det dröjde flera år tills hon försökte sig på en liten kaffedrink, med chokladsås och kanel, på Coffeehouse by George. Sedan följde en liten acklimatiseringsperiod, och så jobbet på kontor.

”Ha ha ha,” brukar folk skratta när Ofelia kör sin standarddisclaimer vid kaffedrickande. ”Ja, det är ju en sån social grej på kontor, man måste liksom dricka kaffe då!”

Såhär i efterhand är det inte helt svårt för Ofelia att se att hon periodvis var ganska olycklig på denna arbetsplats och att kaffe var ett sätt för henne att få ut något av sin dag. Det fanns så många frågetecken på den arbetsplatsen som aldrig rätades ut, men en kopp kaffe kunde man lita på. En kopp kaffe har stort symboliskt värde. En kopp kaffe dricks av kompetenta vuxna som behöver koffein för att klara av sina dagar; en kopp kaffe är en universell kod för ”hoho, måndagar, eller hur, prata inte ens med mig förrän jag fått min kick!” Ett sätt att säga hur lika varandra vi är. Vi har det här gemensamt och vi är lika mycket värda här.

En kopp te är liksom inte riktigt samma sak.

Advertisements

Ofelia dansar på en nål

Det är på denna lilla punkt i universum som ångesten och stressen frodas. Men Ofelia kan hålla denna nål i handen och betrakta den yttersta spetsen, den trådtunna syl som har så mycket makt över henne, och hon kan vara lugn i sitt betraktande. Det är som det är. Vad kan man göra? Det här är beslutet hon tog, och resultatet hon får leva med.

Det hon kan göra är att ta ett djupt andetag och låta nålspetsen bli centret i hela hennes sinnesvärld. Hålla upp den framför sig och vara säker på att hon ser den. Kanske till och med beskriva den för sig själv, detaljerat.

“Det är så här det känns,” säger hon och nickar. “Japp. Hur hanterar jag att det känns såhär?”

Hur känns det då? Det känns som ett beslut. Hon är lugn i sitt agerande för att hon vet hur hon kommer lösa det. Få det gjort bara. Vad som än krävs för att nålen av stress ska upplösas i dimma och regn. Och i och med det beslutet så försvinner nålen nästan helt, för då har hon ju faktiskt en lösning. Lösningen är att det inte är ett stressmoment, inte ens ett problem. Att slungas rakt mot nålspetsen resulterar i ett leende av stillsam acceptans.

Och då böjs nålen som ett hårstrå mot hennes bröst. Sticker inte. Dödar inte.

Ofelia står på tåspetsen som en ballerina, och hon dansar på den allra vassaste av nålar, och hennes fötter blöder inte, de blöder inte alls.

Ofelia om kvällen och morgonen

Kvällsofelia: Okej, jag har en lista på grejer här som du måste göra.

Morgonofelia: Mm…

Kvällssofelia: Hallå? Hörs jag?

Morgonofelia: Jaaaa. Jag lyssnar.

Kvällsofelia: Bra! Jag lämnar listan här så du kan se den direkt och bli påmind. Snällt av mig! Kan man tycka!

Morgonofelia: Kan inte du ta hand om det?

Kvällsofelia: Nej, jag måste gå och lägga mig nu. Så att du kan vakna imorgon och ta itu med saker.

Morgonofelia: Eller så kan du göra sakerna innan du går och lägger dig! Så slipper jag och kan sova längre.

Kvällsofelia: Det kommer noll procent att hända. Släpa dig upp innan tio och gör det du ska, så kan jag gå och lägga mig efter en lång dags arbete. Klockan är redan sent, Fitzwilliam vill gå och lägga sig, det vill jag med. Jag ställer klockan så att du kan göra det du ska.

Morgonofelia: Men jag hatar att gå upp tidigt!

Kvällsofelia: Gnäll inte, jag hatar när du gnäller. Du har gott om tid. Ingen stress.

Morgonofelia: Du känner inte mig ALLS. Jag kan gå från noll till hundra i stressnivå på 0.2 sekunder, jag har tajmat det.

Kvällsofelia: Skärpning hörrö. Jag går och lägger mig nu. Jag har ställt klockan och förberett åt dig. Det enda jag begär är att du ska komma upp i tid och göra det du ska, så ta dig samman och bara gör det.

Morgonofelia: Men det är så ORÄTTVIST!

Kvällsofelia: ¯\_(ツ)_/¯ Godnatt!

Ofelia behöver inte

En halvtimme kvar på tåget och Ofelia har precis avslutat en stor latte. Vid närmare eftertanke var nog detta en urbota dum idé. Hon tar ett djupt andetag och ignorerar hur byxknappen trycker mot blåsan. Nej nej. Hon behöver inte. Det här klarar hon. Hon fokuserar på sin bok. Resan till Uppsala har blivit mycket längre nu när hon tar pendeln istället för regionaltåget. Betydligt billigare, men längre, och det finns ingen toalett här.
Hon räknar minuterna. Trettio minuter på tåget och sedan ytterligare tjugo för att komma till skolan. Inga problem. Det är ju bara… att läsa. Få tiden att gå. Då och då dra djupa andetag, kanske byta sittställning lite, för att göra det bekvämare för sig. Men det här har hon under kontroll.

Varför i helvete köpte hon en stor latte för? Det har ju aldrig slutat bra för henne. FRAMFÖRHÅLLNING OFELIA. Lär dig.

Hon måste absolut inte. Det går alldeles utmärkt att bara läsa och tänka på något annat. Inte hosta. Inte nysa. Inte tänka på den där scenen i Simpsons när Homer måste vakta sin felparkerade bil och drömmer om en äng full av toaletter. För som sagt, Ofelia behöver. Inte. Alls. Gå.

En kvart kvar på tåget. Det är som om en knytnäve sitter permanent och spänner i hennes mage. Det går att glömma flera sekunder i taget, faktiskt. Man kan ställa sig frågan om det skulle vara värt att glida in någonstans på stationen, men Ofelia har inga småpengar på sig och det känns så onödigt liksom när det finns toaletter i överflöd och gratis på skolan. Även om tjugo extra minuter känns som tortyr i mellangärdet.

De sista fem minuterna går mycket långsamt. Men så är det då dags att ställa sig upp och börja promenera. Ofelia drar in syre och släpper långsamt ut koldioxid. Låt benen röra sig konstant. Varje steg hon tar blir en slags seger. Hon intalar sig det, för att det ska bli lättare att ta sig framåt. Det hände åtminstone ingen olycka på tåget, tänker hon med viss tillfredsställelse. Och det kommer inte hända någon på vägen till skolan heller. Vad är straffet för offentlig urinering i Sverige? Inte värt det, i vilket fall. Och det är inte som att hon skulle klara av att bara huka sig någonstans i vilket fall som helst. Rent teoretiskt.

Nej, hon ska bara gå. Hon ska inte stanna, inte pausa. Hon ska gå med taktfasta steg. Och hon ska inte tänka på den där scenen igen.

När toaletten är inom synhåll stöter hon på en klasskompis på väg därifrån, som glatt hälsar och undrar om seminariet ska hållas i klassrummet hon tror det är. Ofelia har ingen aning. Ofelia har mycket, mycket bråttom. Hon kastar sig in på toaletten och under 38 sekunder nästan smälter hon av lättnad.

Hon skippar latten nästa gång.