Ofelias mode

Det tog lång tid innan Ofelia vågade sig på att ha en egen stil överhuvudtaget. Eftersom hon inte litar på sig själv så finns det ingen anledning att hon skulle våga klä sig i vad hon tycker är fint. Tänk om folk skrattar? Då skulle hon känna sig dum. Det är bättre att inte ha någon stil alls, att inte bry sig, att låta andra bestämma. Om Ofelia inte litar på sig själv så kan hon välja att ha osmickrande mysbyxor på sig hela tiden, och se ner på andra litegrann, för att de bryr sig mer. Ofelia tror inte att det är värt något, att tänka på kläder och mode. Hon tänker sig att hennes intressen är mer värda. Hon tänker sig att hon inte är ytlig, men hon är fördomsfull och snobbig istället, och det är värre.

Ofelia hatar att shoppa långt innan hon börjar tänka i storlekar och hur det gör lite ont i magen att tänka att hon nog behöver ännu större jeans. Hon hatar att shoppa för att hon inte vet vad som är snyggt, och det tar så lång tid att bestämma sig när man inte vet vad man letar efter. När det shoppas åt Ofelia är det mamma som får släpa med henne. Ofelia skulle mycket hellre sitta i bilen och läsa tills det är över.

Så det här är vad Ofelia tycker om, nu när hon har skaffat en stil. Hon säger inte att hon har stil. Men hon har en egen still. Man kan vara i en klass för sig utan att ha den minsta klass, trots allt.

Halterneck
Trots att Ofelia aldrig kommer ihåg att det är halterneck det heter. Hennes hjärna vägrar fortfarande att ta in det ordet omedelbart och kallar det alltid för omlott först, trots att hon vet att det är en annan sak. En helt annan sak. I vilket fall som helst tittar Ofelia alltid en extra gång om hon ser något med halterneck. Hon har ingenting emot urringningen, men banden runt halsen brukar alltid skära in bak i nacken. Det är ett problem. Men när Ofelia dansar så gör hon det gärna i halterneckklänningar.

Billigt glitter
Ofelia älskar juveler, gärna stora halsband med färgglada stenar i metall. Det är trevligt att bara plocka med halsbanden, lägga dem i ordning och se hur de blänker. Hon gillar att ha dem i en liten trälåda och leka att hon är en drake med en skattkista.

En riktigt snygg väst
Håller in midjan och formar överkroppen. Ser proffsigt och elegant ut. Ofelia får ha västen på sig när hon jobbar nu, och det är väldigt trevligt. Egentligen skulle hon vilja lägga till sig med hatt också. Hon kan rocka hattar riktigt bra, trots att hon har ett väldigt stort huvud och det är svårt att hitta något som passar.

I verkligheten har Ofelia dock mest på sig mörka byxor och en schysst t-shirt. Hon har inte smink på sig till vardags av ren lathet, men också av viss oro för att hon skulle bli utskrattad om hon dök upp med klarrött läppstift… Och så kan hon inte hantera det. Hon skulle kladda ner allt omkring sig.

Det är viktigt att känna sig bekväm i sin kropp. Det är viktigt att själv kunna avgöra vad som känns bra. Ofelias självförtroende är fortfarande skört och det finns saker i hennes garderob som hon aldrig haft på sig.

Men en dag kommer hon göra det.

Ofelia, Nicholas och Johanna

Ofelia åker tunnelbana och reser med Johanna och Nicholas. Det är inte viktigt vart de är på väg. Skogsrået är blond och vacker, med stora, onaturligt mörka ögon och bred mun. Hennes kappa är lång och grön, hon har en svart och vitrandig halsduk och rävsvansen sticker fram under kappan. Näcken har uppkavlade skjortärmar och reser med sin fiol, håller den mjukt som ett spädbarn i famnen. Ingen av dem ser ut som de borde.

”Du måste släppa taget om oss förr eller senare,” säger Nicholas och tittar ut i mörkret. De kan se trollen där, snabbt glidande genom tunnlarna. ”Vi trivs inte i det här mellanläget.”

Jag vet,” svarar Ofelia, men tyst.

Johanna lutar sig tillbaka i sätet, korsar benen elegant. ”Du sa att du skulle vara färdig till sommaren. Det är juli nu. Det blir inte mer sommar än så här. Hur länge hade du tänkt hålla på?”

Jag vet inte.” Ofelia suckar i frustration. ”Saker kommer i vägen. Verkliga livet.”

Men det är inte som att du inte har lediga dagar. Du har så mycket tid.” Johanna himlar sig. ”Och du har det fortfarande. Du skulle kunna hålla på med det nu, istället för att bara ha dokumentet uppe och ibland kolla på det. Du skulle kunna göra det istället för att skriva det här, till exempel.”

Jag sitter på tunnelbanan just nu,” säger Ofelia förnumstigt. ”Inte den bästa platsen att hålla på med korrläsning, när datorn står hemma.”

Jaharrö. Men i själva verket sitter du ju hemma just nu och skriver den här dialogen som nån slags bajsnödig metafor för dina skuldkänslor.” Johanna ger Nicholas en liten spark. ”Och du då? Sitter du där och är djup nu igen?”

Jag tänker,” säger Nicholas irriterat och glider med fingret över en fiolsträng.

”Eller är det bara svårt för hon där att hitta din röst? Jag är så mycket enklare. Jag är bara lite, lite av en annan känsla hela tiden. Just nu verkar jag vara arg.”

Du är ett utlopp för Ofelias frustration med sig själv,” säger Nicholas med en axelryckning.

Tack, jag fattar det.” Johanna gör en grimas och korsar benen åt andra hållet. ”Gud, hela den här konversationen är så pretentiös att jag mår illa. Den är inte ens smart eller fyndig eller nånting. Ibland tror jag hon bara skriver såna här saker för att klandra sig själv i bloggen.”

”Jag sitter fortfarande här,” muttrar Ofelia. ”Tunnelbanan eller vid datorn spelar ingen roll. Jag har liksom andra åtaganden.”

Som att skriva helt onödiga saker bara för att du då och då ska få känna att du avslutat något. Du skulle kunna ta tag i det här istället. Göra ett försök till att bli en riktigt författare.”

Jag vet inte. Jag har läst lite av kapitlen igen och…” Ofelia rycker på axlarna, följer Nicholas blick ut genom fönstret. ”Det är inte så bra.”

Skriv om det då! Tills du blir nöjd! Ska det vara så jävla svårt?”

Innan du vet ordet av kommer det vara november igen,” säger Nicholas. ”Det kommer att bli november och andra kommer börja nya skrivprojekt, men du kommer att vara låst vid oss. Och ytterligare ett år kommer ha passerat utan att vi blev färdiga.”

Ofelia sluter ögonen och lutar pannan mot det svala glaset. ”Jag vet. Men det kommer nya saker hela tiden. Nya idéer.”

Skiter väl jag i,” fräser Johanna. ”Vi var här först. Vi har varit här längre än någon annan. Vi är en del av dig.”

Är det därför det är svårt att släppa taget?” frågar Nicholas mjukt.

Ofelia suckar. ”Nej. Eller kanske. Det vore en sån enkel och trevlig förklaring, som om jag bara behöver komma förbi det hindret för att bli klar. Men det är aldrig så okomplicerat.”

”Det är bara lathet alltså,” muttrar Johanna och reser sig häftigt upp. ”Jag drar. Nicky, hänger du med?”

Men han gör inte det. Han sitter kvar, mittemot Ofelia, och till slut sjunker Johanna ner bredvid honom istället, med armarna korsade över bröstet.

Jag kommer bli färdig,” säger Ofelia. ”Förr eller senare.”

Johanna himlar sig. ”Avsluta den här dialogen nu så du får gå och lägga dig.”

”Okej. Du har bara en replik kvar.”

Hela det här inlägget var ett stort slöseri med tid.”

”Tack för den. Nicholas?”

Vi väntar. Men inte för alltid.”

Ofelia nickar. ”Jag förstår. Okej.” Hon reser sig upp. ”Här ska vi av.”

Ofelia och mördarspökena

När mamma och pappa är på semester är Ofelia ensam i huset. Detta är inte ett problem. Hon kan hantera allting, se till att krukväxterna är vattnade, att det finns mjölk hemma och att det ser snyggt ut överallt. Men hon kan inte riktigt göra något åt spökena.

Hon vet att de finns där. Det spelar ingen roll riktigt hur gammal hon blir, hon kommer aldrig riktigt att växa ur det. Ofelia är vuxen nu. Detta innebär att hon borde lägga vikt vid faktiska hot mot hennes personliga säkerhet, och sluta vara rädd för till exempel japanska flickspöken. Istället borde hon vara rädd för mördare. Visst, det är inte särskilt sannolikt att Ofelia kommer bli mördad, men det är väldigt mycket mer troligt än att spöken kommer ha ihjäl henne och man måste jobba efter statistiken. (Ofelia försöker lösa detta genom att titta på Criminal Minds och lära sig att frukta det mörka som skymtar i en människas psyke, men det hela resulterar bara i att hon blir väldigt paranoid och nervös runt praktiskt taget alla vita män mellan 30 och 40 bast på tunnelbanan.)

Spökena kommer ut när det börjar bli mörkt. Som tur är blir det inte särskilt mörkt i juli, morgonen är aldrig långt borta, men det har ju den nackdelen att spökena blir fler under vintermånaderna för att kompensera. Det är en sanning att spöken har möten i alla rum där Ofelia inte för tillfället befinner sig, och att de föredrar källaren. De gillar också att samlas alldeles utanför huset och kika in genom fönstret, så att Ofelia teoretiskt skulle kunna se dem om hon stirrar ut i natten och bli skrämd.

Med dessa ofrånkomliga faktum skulle Ofelia kunna vara nervös vid tanken på att vara ensam i huset. (Gud, hon kan inte säga ”ensam hemma”, hon är inte nio år gammal.) Men det är hon inte. Hon har nämligen bestämt sig.

Dessa spöken är extremt ohyfsade. De tog sig in objudna, de är inte välkomna, de gör olaga intrång och Ofelia tillåter det inte. Sådan oförskämdhet kan bara hanteras genom att bli arg. Så Ofelia tvekar aldrig innan hon öppnar dörren från sitt trygga sovrum och beger sig ut i det spökfyllda huset för att gå på toaletten. Hon har inte tid. De får flyttta på sig! Och om de vågar stirra på henne utifrån så tänker hon blänga tillbaka och ge dem fingret. Om de kommer krälande bakom henne när hon står i tvättstugan tänker hon svära åt dem och jaga bort dem, för herregud, hon har väl ett liv!

LÄGG AV,” kommer hon säga, och stampa på deras långa knotiga fingrar när de försöker greppa hennes fötter i trappan. Hallå. Hur gamla är de egentligen? Har de inget bättre för sig?

Ofelia sprejar dem med blomsprutan som olydiga hundar och säger åt spökena att växa upp.

Ofelia på solsemester

Det är första dagen på semestern. Ofelia och Alice åker från Stockholm tillsammans på fredagseftermiddagen. Det känns inte riktigt som om de ska flyga någonstans. Lite som om de bara drar till flygplatsen för att hänga lite, men sen är det faktiskt dags att gå på planet, så då blir det på riktigt. Ofelia känner sig lite skyldig över att det är Alice som fått planera hela grejen, boka resor och så, men Alice har bott i Barcelona och kan göra sig förstådd på spanska, så det är lättare för henne. Tänker sig Ofelia. Hon lovar att ta allt ansvar om de någonsin åker till England tillsammans. Inte ens bara till London alltså, utan England. Hon slänger in Skottland och Wales också. Och Irland, även om hon aldrig varit där.

Alice gillar inte att flyga.

”Nu kommer det bli lite skakigt eftersom vi flyger igenom molnen,” säger Ofelia lugnt. ”Det är helt normalt, det brukar vara så.”

Hon kan åtminstone bidra med en stadig röst och ett milt sinnelag. Under flygresan, och den följande sträckan från flygplatsen till Blanes via tåg, läser Ofelia ut en bok.

Det är andra dagen på semestern. Det här är en strand och Ofelia ligger på den. Eller ja, sitter i skuggan. Hon låg på mage och läste i solen först, men det blåser svalt i skuggan. Hon kan svalka sig med ett dopp då och då. Medelhavet gillar att ha folk i sig. Vågorna drar en med sig ner, i den grovkorniga sanden sjunker man ner över fotknölarna och glider ner djupare.

Det är närmare lunchtid nu. Ofelia har läst ut tre böcker till.

Det är tredje dagen på semestern. Tidigt uppe. Solen ar inte nått balkongen än, de äter frukost inomhus. Svalorna skriker och skriker. Sedan tar alla fyra bussen till tågstationen i Blanes, och tåg in till centrala Barcelona. Det hela tar en och en halv timme, men tåget är luftkonditionerat. Allt är luftkonditionerat. De skulle förmodligen förlora solsvultna turister annars, som kvävts i hettan.

De börjar med att försöka ta sig in på Park Guel, parken Gaudi designade, men den är full fram till klockan tre och klockan är nu bara elva. Pappa är nöjd ändå. De tar kort på mosaiken över muren och traskar tills de hittar en Gaudiföreställning i 4D som de går in på. Och går ut ur tio minuter senare, helförtjusta. Tunnelbana till La Segrada Familia. Det är tjockt med turister, bussar står i kö. Alice räknar ut att det kommer en ny buss varje sekund. Tre familjemedlemmar tar en öl i parken. Ofelia väljer en jordgubbsslushie och dricker den så snabbt att kylan ger henne huvudvärk.

De ser ett annat av Gaudis designade hus, det med balkonger som ser ut som kranium. Ofelia håller sig till skuggorna om hon kan. Tre familjemedlemmar tar en öl på en bar. Ofelia dricker en för söt mojito med smak av passionsfrukt. De tittar in och ut ur affärer. Mamma hittar en klänning. Alice hittar en väska. Ofelia hittar ingenting, men hon tittar på mycket. Tre familjemedlemmar tar en öl på en annan bar. Ofelia tar en Cola Zero. De skiljs från pappa som går iväg  på egen hand, och det ska shoppas mer. Ofelia hittar en turistig tekopp åt sig själv och ett par presenter åt Fitzwillliam och blir på bättre humör. Hon börjar få värk i fötter och korsrygg och låren skaver svettigt mot varandra i shortsen. Men hon är ingen gnällspik. De hittar pappa i en park och går och käkar tapas. Tre familjemedlemmar tar en öl. Ofelia tar två Cola Light och känner sig lyxig. Sen tar de tåg och tunnelbana tillbaka till Blanes.

Det är fjärde dagen på semestern. De lever strandliv. Och hämtar sig från gårdagen, som var lång. De äter glass, kokosnötsglass i kokosnötsskal och citronglass i citronskal, och kan inte bestämma sig för vilken som är godast. Eftersom Alice och Ofelia har löst sitt största problem, med hur de ska ta sig till flygplatsen tidigtsombaraden om två dagar, helst utan att behöva övernatta på hostel i Barcelona, så är glassen det största debattämnet. De är så belåtna att problemet är löst med direktbuss till flygplatsen från Blanes att de säger det igen och igen till varandra. Lättnad. En extra dag i solen. Ofelia läser ut en bok till på stranden. På kvällen äter de middag på en mexikansk restaurang och blir proppmätta. När maten är slut hör de musik och följer den mellan husen tills de når ett stort torg med en scen. Festival Folklóristic. Människor i olika folkdräkter dansar i den spanska kvällen, stenplattorna är fortfarande solvarma under fotsulorna och på den nu övergivna stranden står några få och fiskar bläckfisk.

Det är sista dagen på semestern. Ofelia och Alice sover ut en timme extra på morgonen. De kommer inte få chansen imorgon bitti då bussen går klockan fem. Idag är sista dagen på stranden, sista dagen med Medelhavet och dess tårsalta vatten.

Ofelia borrar ner fötterna i sanden och känner jordens hjärtslag. Eller så är det bara vågorna.