Ofelia är lite tjock

När Ofelia är tolv har familjen en stor studsmatta ute på tomten. (Hon kan så hipsterligt i efterhand nu påpeka att det var innan alla hade det. Och dessutom påpeka hur otroligt försiktiga de var med denna studsmatta, att den plockades ner varje höst och förutom det täcktes med en presenning så fort den inte användes och noga fick vartenda löv bortsopat för att inte nöta på mattan. Så fort hon ser en sådan studsmatta på någon annans tomt nu blir hon lite nervös för att det är november och den fortfarande står ute.) Följden av detta studsande storverk blir att sommaren är full av hopp och massor med stirrande upp i himlen liggande på rygg på vad som egentligen är en jättestor utomhussäng.

Hon minns inte vilka kompisar som är där just den dagen. Det spelar egentligen ingen roll. En av dem nämner något att hon är orolig för sin vikt just nu. Hon väger 55 kilo. Det är för mycket.

Ofelia funderar över det. Hon vägde sig häromdagen, bara av ren nyfikenhet. Barn vill gärna veta hur stor plats de tar upp i världen. Och hon vägde över 60 kilo. Är det för mycket? Hon har aldrig reflekterat över det konceptet. Men hennes kompis verkar orolig över sig själv, så borde Ofelia vara orolig hon också?

Det finns ingen som kallar Ofelia tjock, inte vad hon vet i alla fall. Men Ofelia märker så sällan vad folk säger om henne. Hon är ganska klumpig och otränad, ja. Hon är inte så bra på gympa. Men tjock vet hon inte. Hon har alltid sett sig själv som näpen på något sätt, eterisk och skör, men det verkar inte stämma med verkligheten riktigt. Hon tror hon tar upp mindre plats än hon gör, kanske för att hon så sällan verkar befinna sig i sitt eget huvud.

Det går i vågor, orken att göra något åt det. Ibland blir hon taggad som bara den, bestämmer sig för att nu ska hon köra på, komma i form lite, och så sockerlöfte resten av månaden som hon håller sig till med benhård disciplin. När de skaffar Wii Fit är det hon som gör det, en timme varje dag i flera månaders tid, tills hon en dag måste missa det och då tappar motiveringen att fortsätta. Det trappas ut. Det försvinner. I gymnasiet ersätter hon en måltid med en proteindrink vars lukt gör henne illamående, och hon håller för näsan och får ner den ändå. Det mönstret håller inte heller särskilt länge. Det är för vidrigt.

Ofelia har aldrig en ätstörning. Men det finns små, små tidpunkter som hon nästan önskar sig en. Så att hon inte ska äta så mycket godis, bara. Tänk att tycka att frukt var godare än godis. Så en liten, kontrollerbar ätstörning som kan motivera henne, det vore liksom  perfekt. (Herregud så dumt. Herregud så ofantligt korkat resonerat.)

Det finns saker som är svåra att slänga av sig. Som att inte bli lite, lite ledsen när Fitzwilliam tycker att hennes putande mage är söt. För att han ska liksom inte låtsas som om att den finns, då? De ska båda låtsas att Ofelia ser ut som Scarlett Johanson, eller hur hade hon tänkt där? Hennes mage finns ju, och det är faktiskt en riktigt söt mage. Ofelia är mjuk och kramgo precis överallt. Visst är det bra? Så länge hennes kropp kan röra sig själv, så länge hon kan dansa Zumba tills hon blir svettig eller springa till tunnelbanan utan att andas som en blåsbälg i en kvart efteråt så får magen och låren och rumpan se ut lite som de vill.

Att träna för en siffra på vågen får det verkligen vara slut med.

Ofelia och Micke

Låt oss inte prata om hur han dog. Låt oss istället prata om hur han var när han levde.

Ofelia träffar Micke när de båda är med i en teaterföreställning i mellanstadiet. Han går i Ofelias parallellklass, så de har inte haft några skäl att ses innan dess. Men de kommer bra överens från början, det vet Ofelia även om hon inte kommer ihåg hur den första konversationen började. De hänger med varandra på rasterna. De tittar på film ihop. De är övertygade om att de har magiska krafter och pratar ständigt om det, för de är tonåringar och är frustrerade över hur lite kontroll de har och skulle gärna tro att det finns något de kan göra för att få mer. Världen är full av omen. De får gärna för sig att de räknar ner dagarna till något stort, att de bara måste vara lite tålmodiga innan saker och ting faktiskt börjar hända.

De börjar högstadiet, med nya klasser som de delvis fått vara med och sätta ihop själva. Ofelia väljer Micke som högsta prioritet. Hon behöver honom i sin klass, tänk hur det kommer bli när de när de får samma schema och slipper vänta på varandra hela tiden. Så himla skönt… Det är också så det blir. Hemma hos Micke tittar de på Sabrina tonårshäxan, och Ofelia äter snabbnudlar för första gången. Hemma hos Ofelia lägger de saker till sin allt växande häxsamling, men det är för det mesta rökelse och stearinljus.

De går och ser Sagan om Ringen tillsammans. De har båda förälskat sig handlöst i Legolas men kommer inte riktigt ihåg vad skådespelaren heter. Det är innan en Googlesökning är det första man tänker på för att lösa problemet. Så de stannar till eftertexterna och präntar in namnet i huvudet. Påminner varandra om det när de går därifrån eftersom de inte har penna och papper att skriva ner det med. Inne på McDonalds. På tunnelbanan. Innan de skiljs åt. Vad heter han? Orlando Bloom.

Det här är innan Ofelia vet om att Micke är en kille. Innan någon riktigt vet det, förutom Micke själv då kanske. Ingen kallar honom Micke, alla säger ett annat namn. Det lidandet är något Micke aldrig pratar om, så Ofelia vet ingenting. Hon tror han är det andra namnet. Det är det andra som nervöst säger att det är något Ofelia måste veta, så Ofelia tror först att hennes bästa vän kanske är lesbisk då. Vilket inte låter jättelogiskt eftersom hon vet att de båda var så kära i Orlando Bloom, så hon har verkligen ingen aning. Hennes kunskap om vad T i HBTQ står för är väldigt liten. I vilket fall som helst ska hon såklart vara stödjande oavsett vad grejen är. Hon älskar sin kompis jättemycket. Vad det än är så ska Ofelia stötta.

Och Ofelia har så goda intentioner. Men hon säger aldrig rätt pronomen. Hon säger aldrig rätt namn, det namn Micke själv har valt. Hon är tonåring och tror att hon själv är undantaget, att bara för att hon är van vid det så kan hon fortsätta säga ”hon”. Kanske hon skulle ha fattat förr eller senare. Men snart är det för sent.

På Mickes begravning säger hans styvmamma att Ofelia var hans första riktiga vän.

Ofelia och vännerna i mörkret

Ofelia skulle gärna vilja tro att hon kan hantera mörker. Det är väl något man får ta helt enkelt, när man bor i Sverige och solen i stort sett försvinner halva året. Dessutom har Ofelia alltid tyckt om mörkret, som är förlåtande och tyst. Det döljer resten av världen och lämnar henne ifred. Världen hon kan se blir liten och lättare att kontrollera. Ingen förväntar sig att hon ska klara av något svårt när solen går ner.

Så Ofelia rör sig gärna i mörker. Det är där allt intressant händer. Bra historier finns i mörker, bra historier berättas bättre i mörker. Hon köper inte riktigt att man måste ha ont jämt för att kunna producera något värt att berätta, men man får heller inte vara rädd för att färdas där det gör ont. Även om det är skrämmande att närma sig det.

”Vad är det med dig som gör att folk med problem dras till dig?” frågar Ofelias mamma när Ofelia nämner något om att ytterligare en kompis är deprimerad.

Det är en bra fråga. Ofelia vet ju aldrig vad hon ska säga för att trösta. Hennes ögon tåras av medlidande, men hon vet sällan vad hon kan göra för att något ska kännas bättre. Det kanske är så att sprickorna i Ofelia kallar på de som precis gått i kras. Att spindelvävsmönstret från Ofelias ärr syns som tydligast i ögonen från de med öppna sår, så de finner henne lätt.

Eller så är det bara ett sammanträffande, att Ofelias närmaste vänner är de som är mest skadade… Det kanske är hon själv som söker andra att jämföra ärr med. Med alla hjärtan på bordet kan revorna undersökas och köttet sys ihop. Det blir nästan medicinskt.

”Titta närmare på skavet här, hur ärrvävnaden kan göra nog så ont även om det är helt läkt. Och se här, hur sårkanterna håller på att växa ihop runt det som orsakade skadan? Snart kommer ingen att märka. Men det är klart att gadden kommer sitta kvar ändå. Den blir svår att ta bort. Den får man leva med.”

Mörker kommer och går. Ibland känns det som om ljuset aldrig kommer återvända. Och Ofelia är en ständig optimist som alltid tror att det kommer bli bättre… Det kanske är därför hon väljer vänner som går i mörkret. För att ha någon att hålla i handen.

Första Fitzwilliamboken

1 I begynnelsen kom Fitzwilliam över en dator på jobbet.

Datorn var öde och tom, bakgrundsbilden var täckt av mörker och muspekaren svepte fram över skärmen. Fitzwilliam sade: ”Installera Sims 3!” Och Sims 3 installerades. Fitzwilliam såg att Sims 3 var gott, och han skilde expansioner från stuff packs. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

Fitzwilliam sade: ”Simmar skall ha möjligheten att resa utomlands, och det skall skilja rike från rike med en laddningsskärm.” Och det blev så. Fitzwilliam installerade The Sims 3 World Adventures. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Fitzwilliam sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, såsom Spooky Day (som-inte-alls-är-Halloween) och Snowflake Day (som-inte-alls-är-jul.) Det ska vara ljus på himlavalven och ibland visa att det finns en alien där.” Och det blev så. Fitzwilliam installerade The Sims 3 Seasons, med influensa att härska över vintern och allergier att härska över våren, och han gjorde ständiga blixtnedslag. Och Fitzwilliam såg att det var gott. De blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Fitzwilliam sade: ”Vattnen skall vimla av levande varelser och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” Han installerade The Sims 3 Pets och skapade alla arter av levande varelser. Och Fitzwilliam såg att det var gott. ”Var fruktsamma och föröka er, men det kan bara vara sex djur i en familj samtidigt så att ni vet det.” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. Fitzwilliam sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser, men mest hundar, katter och hästar.” Och det blev så. Fitzwilliam såg hjortar studsa fram som guttaperkabollar över marken. Och Fitzwilliam såg att det såg dumt ut.

Så fullbordades alla installationer av Sims 3 på den nya datorn. Den femte dagen hade Fitzwilliam fullbordat sitt verk, och han ringde sin flickvän Ofelia för att hon skulle ta emot denna gåva han skapat åt henne. Ofelia välsignade den femte dagen. Fitzwilliam bytte ut bakgrundsbilden på datorn med en corgi som hoppar över ett hinder.

2 Det blev kväll och det blev morgon.

Fitzwilliam sade: ”…Fan, nu har jag inte sett Ofelia på arton dagar. Det här kanske var ett stort misstag.”