Saker som gör Ofelia lugn

Att spela Sushi Go Round samtidigt som hon lyssnar på avsnitt efter avsnitt av Criminal Minds i bakgrunden. Ofelia är jättebra på Sushi Go Round. Hon kan alla recept utantill och är snabb som vinden. Om Liemannen någon gång skulle utmana henne på ett spel, vilket som helst, och spela om hennes liv, så skulle Ofelia välja Sushi Go Round.

Doften av jasmine och Earl Grey-te.

Att mumla ”det kommer gå bra” för sig själv, tiotusen gånger.

Att lägga huvudet mellan två kuddar för att somna. Det betyder inte nödvändigtvis att hon störs av något ljud eller så (typ en snarkande Fitzwilliam, för han snarkar faktiskt ganska högt, men det stör henne inte särskilt mycket) utan bara att hon känner sig trygg av att huvudet är helt isolerat. Det var så redan som bebis, säger Ofelias mamma.

Tomma anteckningsböcker.

När hon hör dörren slå igen och vet att Alice är hemma i tryggt förvar,

Tillgång till en toalett.

Att vara i närheten av böcker, av text, av berättelser som är ekon av röster som skulle kunnat vara försvunna men inte är det, människor som har andats och förblött på en sida text, som har skrivit i tårar och mörker, som har fått ner det på papper ändå, som lyckats få ner det på papper.

Att bli kramad av Fitzwilliam.

Tanken på att döden är benådande och det spelar ingen roll vad som sker idag, inte riktigt, förr eller senare kommer ingenting spela roll. (Fast det är en hal väg, om hon inte är försiktig kan det glida över i att bli rädd för döden och känna sig stressad över allt hon inte gjort ännu.)

Att veta exakt var hon är på väg, hur hon ska gå, hur lång tid det kommer ta. Det kommer aldrig vara helt tydligt, men hon kan försöka. Hon kan försöka veta.

 

Ofelias brister: Nagelbitning

Ofelia är egentligen inte en nervös person. Hon bara ser sjukt nervös ut nästan hela tiden. Hon har bitit på naglarna så länge hon kan minnas. Det måste ju ha funnits en tid då hon inte gjorde det, men den tiden ligger så långt tillbaka att det känns som om den hände någon annan.

Mamma brukade försöka få henne att sluta. Men Ofelias mamma bet ju också på naglarna så det var väl därifrån Ofelia själv fick det. Det penslades illasmakande lack på naglarna som fick Ofelia att grimasera medan hon bet, men hon slutade inte bita. Hon ville egentligen inte sluta heller, så då är det svårt att göra det. Första steget är att inse att man har ett problem.

Det brukade vara värre. Ofelia brukade peta under naglarna tills de kunde skalas av, tills det försvarslösa köttet under blottades och svullnade och infekterades. Det lämnade spår i utväxande, utbuktande nagel som tog månader att försvinna helt. Det brukade bulta av smärta i fingrarna och Ofelia kunde ändå inte sluta. Hon började vänja sig vid att aldrig någonsin visa sina händer för någon.

Hon vill inte tro att hon är en nervös person. Men man kanske blir det automatiskt av att bita på naglarna. Hon kanske inbjuder stress, med fingrarna i munnen och glasartad blick. Man får gärna en panik i ögonen om man biter på naglarna, en barnslig, avlägsen fokus som om man inte kan kontrollera sina egna impulser.

Hon kanske skulle vilja vara den typ av person som glider runt i väldigt, väldigt rött läppstift och väldigt, väldigt röda naglar. Det skulle kännas fint. Men om naglarna inte är utsökt skulpterade så fallerar ju den planen och det är bara så det är. Hon borde sluta. Mamma slutade ju. Det gick ju bra. Det är bara en vanesak och det kan man sluta med.

Men det måste vara för hennes egen skull. Ofelia är envis som en åsna (det är ju också en brist) och måste komma fram till saker själv för att de ska bli gjorda. Det funkade inte förut eftersom det inte var hon som ville lägga av med nagelbitningen. Men det skulle kunna funka nu.

Ofelia kan göra allt hon vill.

Ofelia kan göra två saker samtidigt

Ofelia kan sitta i åtta timmar och skriva en lång, lång lista på gymnasieskolor som har öppet hus i november. Detta kan hon göra medan hon lyssnar på spellistan med låtar som får henne att tänka på Boken, och hon ser för sin inre syn hur karaktärerna dansar runt. Sjunger om att rätta till saker, om att prata lite, om att vara radioaktiv, om att vara ett monster. Men detta är något hon gör samtidigt som hon jobbar, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande på ett kontor, framför en skärm, och knappar in datum och tider och skolor.

Ofelia kan planera framtiden och fundera över yrken hon skulle vilja ha, rent realistiskt. Sådant hon skulle klara av och kanske tjäna pengar på, så att hon kan ta kloka beslut och investera och satsa. Detta kan hon göra medan hon drömmer om framgång, att sitta i en TV-soffa och svara på frågor, att bli tillfrågad av BBC om att skriva en pilot till en serie, att slippa oroa sig för småsaker som hyra och mat och bara fokusera på en kreativ process. Men detta är något hon gör samtidigt som hon planerar, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande på Arbetsförmedlingens hemsida och spanar på annonser, och undrar om hennes chef kommer ta beslutet om vidareanställning idag eller imorgon.

Ofelia kan betala sina räkningar och städa ibland och ta sitt ansvar som en vuxen människa. Detta kan hon göra medan hon funderar på resor och stora inköp, som en ny laptop som väl kommer komma till användning när hon börjar plugga igen till nästa höst. Hon borde väl egentligen fokusera på ett ordentligt skrivprogram till den stationära som första steg, så att det som hon använder datorn mest till har det bästa som hon kan få tag i. Samtidigt saknar hon känslan av att sitta med en laptop och låta fingrarna löpa. Men detta är något hon gör samtidigt som hon är förståndig, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande och sparar på sina pengar, tills det faktiskt blir kris på allvar.

Ofelia kan oroa sig för framtiden och se fram emot den. Ofelia kan ta risker utan att vara vårdslös. Ofelia kan sköta sitt jobb och drömma om något större.

För Ofelia kan göra två saker samtidigt.

Ofelia i november

Det är något särskilt med november. Det verkar som om det är då Ofelia börjar med nya projekt, då förändring börjar hända oavsett om hon planerar det eller ej. Boken hon arbetar på började i november för flera år sedan. Jobbet hon har nu började i november förra året, och det verkar ta slut i november detta år. Det känns okej. Hon är redo att gå vidare. Så länge hon planerar i förväg och inte hamnar i någon slags koma bara för att hon inte har något att göra så kommer hon att klara sig bra. Hon har en plan och tänker hålla sig till den, för om hon halkar till och missar så kommer skulder gnaga i magen tills hon mår illa. Men nu är hon hoppfull.

Hon trivs alltid bäst när mörkret återkommer. Det är enkelt att sitta vid datorn och skriva då, när alla distraktioner utanför fönstret täcks av svart sammet. Sommaren är varm och svettig och obekväm, men november är sval och behaglig, och höstlöven är förunderligt vackra. Tänk att hon glömmer det varje år. Hur vackert det är.

November var alltid en nedräkning när Ofelia var liten. En nedräkning till en nedräkning, skulle man kunna säga, då första december innebar första luckan i julkalendern och den ljuva väntan på julafton verkligen kunde börja på allvar. November innebär att hela världen tar ett djupt andetag och börjar tända ljus. Visst att affärer redan har börjat sälja julpynt och lussebullar och julmust, men det är affärer och inte riktiga människor. Snart kommer julpyntet komma upp på riktigt, med alla ljusslingor.

Och så är det Micke. Som dog i november. Det blir en månad av att komma ihåg också, att det var såhär det var dagen då hon fick veta. Var det november sista gången hon träffade honom? Ja, det var bara ett par veckor innan han dog, så det var nog det. Han låg på sjukhus då. Ofelia köpte cigaretter åt honom, första och enda gången hon köpt cigaretter. Han hade bett henne, och eftersom det var Micke så gjorde hon det även om hon kände sig lite smutsig. Men han var tacksam. De satt och pratade på avdelningen. Hon kommer inte ihåg vad de pratade om. Hon kommer inte ihåg om han var glad eller ledsen. Hon minns nästan ingenting av det sista mötet, förutom cigaretterna och att tändaren i mötesrummet var fastkedjad med en väldigt kort kedja, för att ingen skulle kunna hänga sig i den. Hela mötet är i en förseglad bubbla någonstans i historien, där de två sitter och pratar om något, vad som helst. Det kanske inte är så viktigt. Ofelia har fler minnen.

Det är meningen att man ska tända ljus och minnas de döda. Allhelgona var ju alldeles nyss, men Ofelia åkte inte till graven. Det borde hon göra. Hon borde försöka ha någon form av rutin där, hälsa på, men hon var alltid dålig på att höra av sig. Dessutom behöver hon inte stå vid en gravsten för att komma ihåg Micke.

Det behöver inte ens vara november.