Ofelia är vilse

Det är 1995 och Ofelia går i lågstadiet. Hon gör en teckning som hamnar på framsidan av skolkatalogen, av hur hon uppfattar skolbyggnaden. En stor rektangel, med en dörr mitt på. Så långt ser det ut som varenda hus hon någonsin har ritat. Men varenda ledig kvadratcentimeter är fylld av fönster. Inte i prydliga rader. Ofelia gör inga undersökningar av hur många våningar skolan faktiskt har. Hon ritar fönster tills hon får ont i handen för i hennes ögon är det så byggnaden ser ut. Hundra fönster, tusentals rum, massor med korridorer och ingen logik.

Ofelia har oro i magen varje dag. Hon har fortfarande inte lärt sig hur man hittar till alla dessa rum, och hon har en känsla av att det nu är för sent att fråga. Hon går i tvåan nu. Och alla tycker att hon är smart som både kan säga och stava till ’Nationalencyklopedin.’ Att erkänna att hon inte kan hitta till gympasalen utan hjälp kan inte ens komma på fråga. Det är bäst att hänga efter någon annan, låtsas att hon vet. Då kommer ingen skratta åt henne. Påföljden av detta blir att hon inte ens berättar för sina föräldrar att hon inte hittar i skolan.

Ibland måste de lämna skolan. Ge sig ut på stan. De pratar om museum, och bio, och Kulturhuset.

”Vet alla var det ligger?” frågar fröken.

Varenda kotte svarar JAAAA.

Okej, tänker Ofelia. Så bra. Då får jag hänga med dem då, och liksom låtsas.

Stockholm är ett osammanhängande gytter av punkter som hon ibland vagt kan känna igen men aldrig riktigt kan forma till en helhet. Att koppla en plats till en annan, som att Kulturhuset ligger vid T-Centralen, det går inte. Hon känner igen båda namnen. Vet att hon säkert har varit där förut. Men hon får ingen bild i huvudet. Det är bara ord.

Ofelia är vilse hela tiden och berättar inte för någon. Hon fortsätter vara vilsen när hon är vuxen också, och går fel hela tiden. Men när hon går åt fel håll på väg till möten och plötsligt inser att hon kommer bli sen, då blir hon fortfarande tårögd precis som när hon var nio år och inte visste var hon skulle ta skolfoto.

Ofelias pappa och evigheten

Ofelias pappa tror på någon form av evigt liv efter döden. Att flyta runt sådär. Följa med i mänsklighetens utveckling. Se hur det går, liksom. Ofelias pappa tar en döende kvinnas brist på rädsla som ett bevis för detta. Om hon inte var rädd, vad finns det då att vara rädd för?

”Evigt liv är inte en belöning,” säger Ofelia. ”Du förstår inte evigheten.”

”Men man kanske når någon form av högre medvetande,” funderar Ofelias pappa. ”Ett med allt…”

”Nej,” säger Ofelia. ”Evigheten är för alltid. Du inser inte hur stort det är. Det är inte tio år. Det är inte hundra år. Inte ens en miljon år.”

Ofelias pappa är tyst en stund.

Hon fortsätter: ”Du lever att se mänskligheten dö ut. I det vakuum som uppstår efter en död planet, miljarder år efter din sista efterlevande dött, där svävar du i mörk och tom rymd. Fortfarande medveten. Du har sett allt som du kan se. Det finns ingenting nytt. Du har ingenstans att ta vägen och all tid i världen. Och vad gör du då?”

”Okej, okej, jag förstår!” kvider Ofelias pappa, då bara några sekunder i denna hypotetiska evighet var alldeles för mycket. ”Så vad vill du ha sagt?”

Det Ofelia vill ha sagt är detta: Människor i allmänhet förstår inte evigheten. Det är bara ett ord vi slänger ur oss då vi sällan greppar långvarig förändring eller att evighet också kommer innebära en tid då det inte finns något kvar som vi värderar.

Att förstå evigheten betyder insikt. Livet är värt något nu. Du har en så liten del av evigheten som bara är din, som varar i denna stund och som aldrig kommer igen. Den tid är på väg då inget av det du gjort spelar någon roll. Men det spelar roll nu, för dig.

Ofelia och Lady&Lufsen

Okej, så det är en grej Ofelia inte fattar, nu när hon tittar tillbaka. I Lady & Lufsen frågar Lady två hundkompisar vad en baby är. De är äldre hanhundar båda två och beter sig som om detta är den jobbigaste frågan de nånsin blivit ställda, men förklarar så obekvämt de bara kan: ”Jo, de liknar människorna… Synnerligen mjuka. Men du får aldrig lov att leka med dem.”

Varför säger de inte bara: ”Mänskliga valpar. Bli inte sur när de drar dig i öronen.”

Okej, att försöka förklara var bebisar kommer ifrån måste ha varit svårt i en Disneyfilm. Ofelia fattar det också. Och det var 50-tal, så det gjorde det hela ännu svårare. Men Lady frågar inte var en bebis kommer ifrån. Hon frågar bara vad en bebis är. Alla går runt och viskar om det, den finaste av alla konstiga hemligheter som människor har för sig, men ingen vill säga vad det är.

Borde inte Lady rimligtvis kunna fatta att det finns äldre och yngre människor, precis som det finns äldre och yngre hundar? Kan ingen förklara detta för henne? Inte som att hennes hundpolare vet det, men Lady kommer ha valpar själv om bara nåt år, så det känns ju liksom som information hon behöver ha asap.

Ofelia vill att Disney ska försvara en pyttedetalj i en film de gjorde 1955. Vi kan ju börja där.

Ofelia och lavan

Det är tidigt nittiotal, och Ofelia går på dagis. Hon tittar i böcker och tror hon vet på ett ungefär hur världen fungerar. Vuxenlivet till exempel, det går ut på att prata högt i telefon och dricka massor med kaffe. Det vet Ofelia. Och ibland tycker hon om att dela andra saker hon vet med sina medmänniskor, även om sånt kan leda till katastrof.

Ofelia är ute vid sandlådan. Det är en avslappnad plats på dagisgården, sandlådan. Man kan sitta och göra sandkakor. Men bredvid Ofelia sitter Jimmy. Som alltid är snorig. Som vill se världen brinna, för vissa huliganer börjar tidigt. Men Ofelia, som förutom att hon besitter intressanta kunskaper också fullständigt saknar omdöme, vill att fler ska veta att hon har läst en spännande sak.

”Det finns lava under marken,” säger Ofelia lite småviktigt. ”Och när det kommer ut blir det en vulkan.”

Det har hon läst i en bilderbok. Med en vulkan mycket pedagogiskt i genomskärning över ett helt mittuppslag, och en massa orange lava under berget.

Först tror inte Jimmy att hon talar sanning. Det är nästan en lättnad. För så fort hon har sagt det inser Ofelia vilket fruktansvärt misstag hon har begått. Hon har givit alldeles för mycket kunskap åt ett destruktivt dagisbarn som brukar torka av snor på andra människors kläder. Vem vet vad han kan göra med det? Så hon säger inget mer, rädd att gör situationen värre.

Det är redan för sent. Jimmy tar sin gula plastspade och förkunnar att han ska gräva ända ner till lavan.

Ofelia blir alldeles kall. Det är det värsta som kan hända. Jimmy kan inte greppa den här verkligheten. Det här kommer direkt orsaka någon form av supervulkan på dagis. Förmodligen kommer allt brinna jättemycket? Det är lite oklart. Men en massa lava överallt, det skulle definitivt förstöra rutchkanan och förrådet med alla hoppstyltor och rockringar. Och det skulle vara hennes fel.

Ofelia ser sig omkring. Hoppas att en fröken kan avbryta. Stoppa honom. Ta plastspaden ifrån honom. Hur många spadtag krävs det innan man ser glöden från smält sten alldeles under sandlådan? Tio? Tolv? Något högre än så?

Han gräver och gräver. Det blir ett jättestort hål. Det största Ofelia sett i sandlådan nånsin. Men ingen fröken stoppar Jimmy eller verkar ens inse faran. De kanske inte har läst i bilderboken att det är jättefarligt? Ofelia vill springa och gömma sig men stannar kvar för att överse situationen. Det är hennes fel, så det är hennes plikt.

Till slut når Jimmy botten på sandlådan. Där ligger en stenplatta, en helt vanlig en. Hon har sett precis likadana på trädgårdsgångar. Ofelia förstår att detta måste markera var lavan börjar, lite som en varning. Och hon ber Jimmy att sluta, men det gör han inte. Han försöker arbeta sig igenom stenen, komma in under, lyfta… Men det klarar han inte. Han kan inte bryta sig igenom! Han är inte tillräckligt stark att lyfta stenen!

Den tunga klumpen i Ofelias mage försvinner helt och hållet och hon slappnar av. Katastrofen är avvärjd.

Sen är det dags för mellis.

Summa summarum

Det är svårt att summera sig själv på tio ord.

Detta gäller oavsett om man är en riktig eller påhittad person. Samtidigt är personer som påpekar hur komplicerade de är asdryga. För ett par år sedan var jag med på en dejtingsida och chattade med en kille som tyckte han måste upplevas för att kunna beskrivas. En alldeles unik och skimrande snöflinga med helt originella tankar och man kunde omöjligt beskriva honom som person utan att skriva ett helt uppslagsverk. Så intrikat var han.

Om jag hade himlat mig hårdare i den stunden hade jag kunnat läsa mina egna tankar.

“Gör ett försök,” skrev jag tillbaka. “Det där är nämligen sant för alla.”

Sen skrev han något i stil med att han var äventyrlig, charmig, karismatisk… Det blev inget av med den dejten.  Just såna ord skrämmer skiten ur mig, för jag tillbringade större delen av min barndom med att hoppas att kompisar som bjöd hem mig skulle lämna mig ifred i deras rum en stund, för då skulle jag kunna läsa deras serietidningar. Jag fick vara med på rasten, förmodligen för att det var svårt att frysa ut någon som egentligen bara ville sitta på biblioteket ändå.

Men det är ändå svårt med summeringar. Någonstans måste man börja. I det personliga brevet som skickas med i mitt CV står det att jag fokuserar på mina uppgifter till hundra procent, och att jag är punktlig och noggrann. Jag är också bra på att avgöra när en avokado är mogen, men det står inte i brevet. Fast det är en otroligt viktig skill att ha.

Men vi säger såhär då.  Jag har en helt riktig kompis som ibland inte fattar vissa saker. Som hur världen fungerar, och att människor kan vara arga och glada samtidigt (komplicerat!), och att det är bra att inte sabba för sig själv. Denna kompis kan vi kalla Ofelia. Hon heter inte det, men hon tycker det passar. Ofelia har saker att säga. Så den här bloggen kommer att diskutera lite olika saker för att hon ska få lite självdistans och bli bättre på att fungera som en någorlunda normalfuntad och helt riktig människa. Som då alltså är min kompis.

Vi kan ju börja där.

Det finns en flod av ord, och en bro som går över floden. Ofelia går dit ibland och sitter på broräcket och tittar ner. Hon plockar ut ord hon gillar då och då, håller upp dem mot ljuset och smakar på dem.

Hon doppar tårna i floden. Hon lutar sig så långt ut hon kan medan hon håller sig i broräcket. Sedan släpper hon taget. Ofelia hoppar ner i floden av ord, som skulle kunna överväldiga henne och slita med henne.

Men Ofelia flyter.