Ofelia och uppdateringar

För ett år sedan skrev Ofelia om hinklistan, som hon hade tänkt göra tre saker från under året 2015.

Hon har inte lyckats med en enda. Och det är lite stressigt nu, för hon hinner nog inte se Stonehenger eller får en bok utgiven under de få dagar av december som återstår. Det är väl möjligt att hon skulle kunna hinna baka macaroner… Faktiskt. Hon skulle kunna försöka med det.

Det kan ju bli en plan. Då är hon ju en tredjedels där i alla fall. Planen med Stonehenge gjordes ju när det var snack om att kanske resa dit under en Englandssemester, men det blev ju inte av och då är det lite klurigt att få det att hända. Det där med boken är ju något hon vill ska hända varje år, och hon har ju faktiskt tagit tag i redigering under 2015 så det har hon inte så dåligt samvete för. Faktiskt. Inte ens lite.

Okej, 2016 hägrar vid horisonten. Inte lång tid kvar alls. Och det kanske är dags för Ofelia att börja tänka på vad som ska hända sen. Hon har ju faktiskt planer, ganska storslagna planer, för vad som ska hända nästa år. Men hinklistan får hon nog ta och skriva om, för hennes kopia på den försvann när laptopen Crimefighter blev stulen i maj. Hon kanske har någon variant av den sparad på någon annan dator, men den verkar inte ha inkluderats bland de dokument som flyttats över innan inbrottet. Men det är okej. Det hade kunnat vara värre. Om Ofelia hade fått välja något dokument som absolut inte fick komma bort så låg hinklistan faktiskt rätt långt ner i prioriteringen.

Så nu får hon skriva om! Det är hon bra på. Hon vet ju faktiskt lite mer om sig själv just nu än vad hon gjorde innan, så listan skulle nog inte fara illa av en uppdatering. De grundläggande kommer väl alltid stå där. (Publicera en bok, skriv manus till en film, skriv manus till en TV-serie.) Det kommer aldrig försvinna. Men sen är det Plan B som börjat mejslas ut under 2015, och det är verkligen skönt att kunna säga det.

För 2016 ser listan ut såhär.

  1. Börja plugga till bibliotekarie (åh Ofelia, visste inte du att det är det du ska bli, varför tog det så lång tid?) (visst är det härligt att studier nu känns spännande och inte som ett nederlag?)
  2. Få Boken förlagsklar och skicka in den
  3. Börja med en superspännande kurs i manusskrivning i januari, herregud hur taggad är du inte?

Ettan och trean är redan bestämda, så hon är på god väg. Sedan lovar Ofelia att bli bättre på att dammsuga, att börja träna mera och att aldrig gå med i ISIS.

Nåt ska ju vara lätt också.

Advertisements

Ofelia julstressar

Ofelia räknar ner dagarna. Inte till julafton, som hon gjorde när hon var liten, utan till mellandagarna. Då har hon väldigt få saker inplanerade. Hon kan få sova ut. Detta innebär givetvis att något fruktansvärt har hänt: Ofelia har blivit vuxen.

Ofelia tycker hemskt mycket om julen. Hon gillar estetiken, med ljus i alla fönster och stilla nätter, hon gillar den naturliga pausen i vardagen, hon gillar att köpa presenter till folk och knepa ut vad andra skulle kunna gilla. Det är inte så mycket det. Eller okej, det är ganska mycket det.

AAAAHHHH, panikskriver hon åt sig själv. DET ÄR SÅ FRUSTRERANDE. Problemet med den här jävla prompten är att det inte är hans fel! Varför ska han be om ursäkt när det är hon som har skitit till situationen? Berättelsen handlade aldrig om att han skulle kräla i stoftet, det handlade om att hon skulle inse…

Paus. Andetag. Koncentrera sig på texten. Inte på den där lilla taggen i bröstet som dunkar ut stress i varje hjärtslag. Skulle ha börjat tidigare. Borde ha vetat att det skulle bli såhär. Men det är okej, hon har tid. Några timmar kvar. Andas in och andas ut. Hon var alltid bra på att klara en deadline.

Ofelia hamrar ut en grundläggande intrig som skulle kunna fungera och känner ett visst lugn. Men det blir inte långvarigt. Hon har fortfarande berättelsen att skriva ner och det känns som att dra ut tänder. Om det var det enda hon behövde göra innan jul så hade det nästan varit okej. Då hade hon åtmisntone kunnat barikadera sig inne på rummet och inte komma ut förrän Eländet* var klart. Men nu finns det då andra saker hon måste göra också, och hon delar in sina dagar i vad hon rimligtvis kan klara av. Så hon kan inte hantera plötsliga ändringar i den planen särskilt väl, vilket får stresstaggen att växa.

Det känns så fånigt också. Som om hon så lätt borde kunna klämma in ett besök hos mormor, som om det inte ens vore en fråga om saken. Jovisst. Men hon har redan varit på möte hos Arbetsförmedlingen och hon har ett blogginlägg och en berättelse att skriva, och hon måste baka till morgondagen och packa till en övernattning hos Fitzwilliams mamma så hon får ont i magen av att skjuta upp det. Och sen får hon dåligt samvete över att hon inte följer med ändå.

Det är en ständig kamp, det där med julstress. Ofelia har blivit vuxen och kan köpa egna julklappar, så gud vad hon längtar till juldagen.

*Ofelia kallar alla texter hon någonsin arbetat med för ‘Eländet’. Hon blir nämligen nästan aldrig färdig med Eländet och sen ligger Eländet bara där och väntar.

Ofelias mardröm

Folk säger att det inte finns något mer ointressant än vad någon annan drömde häromnatten. Även om drömmaren påverkades av denna dröm och tyckte något riktigt djupt och fascinerande hände så finns det liksom någon slags övre gräns för hur många gånger man kan höra ”alltså det var som i vårt förra hus, men samtidigt INTE liksom!” innan man vill smälla till drömmaren i ansiktet jättehårt. Ofelia är medveten om att denna åsikt existerar, okej? Men häng med nu. Det finns drömmar som är jätteroliga och drömmar som skräms på riktigt. Och det är faktiskt ganska kul att höra om dem. Man kan få uppslag till berättelser eller bara få skratta lite.

I Ofelias familj ber man om ursäkt ifall någon kommer och säger ”åh vad elak du var mot mig i drömmen!” Det är inte ens något snack om saken. Även om man är medveten om att det var en dröm (och det är man ju, sen när man vaknar) kan känslorna vara väldigt starka och Ofelia har vaknat med tårar i ögonen av frustration och sorg på grund av att någon var dum i hennes dröm. Så det kostar inget att be om ursäkt om en spegelbild av henne själv har gjort något utanför Ofelias kontroll i någon annans undermedvetna. ”Gjorde jag?” säger hon om till exempel Alice klagar en morgon. ”Usch, förlåt mig. Jag menade det inte. Det var jättedumt.”

För det mesta är drömmar ofantligt dumma. Alltså inte ondskefulla eller så, bara rent puckade i huvudet. Som barn drömde Ofelia mardrömmar ganska ofta, att hon blev jagad, att de fanns ett monster utanför huset, att hon behövde gömma sig för något… Det händer inte lika ofta som vuxen. Drömmarna nu är stressfyllda eller obehagliga, men aldrig direkt skrämmande. Hon hastar igenom flygplatser med en dåligt packad väska. Hennes tänder splittras i skärvor och faller ur hennes mun. Hon befinner sig i ett annat land utan något minne av hur hon kom dit.

Men det finns en mardröm hon minns.

I drömmen fanns det information som var skadlig. Namnet på en demon, eller en satanisk formel, vars blotta existens var ett hot mot hela mänskligheten. Om någon fick reda på namnet så eliminerades den personen. Helt och fullt. Varje minne av personen suddades ut, varje bevis på dess existens raderades. Även om det var ett misstag. Det fanns inget sätt att skydda sig eller glömma bort vad man sett. Visste man så visste man. Det var annalkande och ofrånkomlig icke-existens. I drömmens sista scen såg Ofelia informationen nerskriven på flygblad, som dansade i en frisk vind på ett välbefolkat torg. Hon såg hur människor sneglade ner på det, såg hur de läste, såg hur de försvann från ett andetag till ett annat. Såg hur det spred sig.

Ofelia vred sig plågsamt ur drömmen. Hon vacklade upp ur sängen för att lägga så mycket avstånd mellan sig själv och den som möjligt. Hon gick ut i vardagsrummet där Alice precis stängde av TV:n för att gå till jobbet.

”Vad är det med dig?” frågade Alice förvånat.

”Kan du sätta på TV:n igen?” sa Ofelia. ”Jag måste se på lite riktiga människor.”

För att försäkra sig om att de fanns. Att hon fanns. Att livet pågick och att alla låtsades som om döden inte var på väg, ständigt en dag närmare.

Detta var väl inte helt tydligt för Alice just i det ögonblicket. Och Ofelia kunde väl inte riktigt förklara på bara några sekunder heller. Hon kunde inte sätta ord på den djupt existentiella ångest hon kände just då och Alice var väl egentligen inte på humör för ett samtal av typen “alltså det var som information bara, som man antingen visste eller inte visste, fattaru?” sådär på morgonkvisten, så Ofelia var tvungen att hantera det själv trots att det tog flera minuter för henne att släppa taget om mardrömmen. Den låg som tjära insmetat i varenda skrymsle och vrå i huset.

Hon har fortfarande inte glömt. Hon kan fortfarande minnas känslan av att både acceptera och känna panik inför slutet.

Det krävs ju inte direkt Freud för att tolka den drömmen, om man säger så.

Tre personer som Ofelia vill ska vara hennes kompisar

OBS. Denna lista är baserad endast på magkänsla. Ofelia känner inte dessa människor på riktigt. Men det känns liksom rätt, bara, att tro att de är kul personer att ha i sin bekantskapskrets.

Adele
Jobb: Sångerska

Okej, så Ofelia kommer aldrig någonsin vara bäst på karaoke om hon är kompis med Adele. Men å andra sidan var Ofelia aldrig särskilt bra på det, plus att hon redan är kompis med Petrova, som har en röst som en ängel. Så det känns inte som en jättestor uppoffring, faktiskt. Adele verkar väldigt charmig i intervjuer. Det är Cockney-dialekten som gör det. Adeles pratröst är precis så ”’Ello guv’nor, fancy a shoe-shoine for tuppence?!” som man inte förväntar sig att den ska vara och Ofelia skulle kunna lyssna på den jättejättelänge. Hon och Adele skulle falla ihop av skratt när Adele berättar någon knasig anekdot från sitt liv. Ofelia skulle vara ett kritiskt öra inför alla Adeles nya sångtexter och önska att hon kunde hitta någon som gjorde henne riktigt lycklig. Men det här skulle vara en ömsesidig relation, och Adele skulle lyssna på Ofelias texter också, även om hon mest skulle stötta och vara bra med kramar. ”You alright, love?” skulle hon säga med huvudet på sned när Ofelia sliter med ett nytt kapitel. ”Shall we go get pissed?”

I det här universumet är Ofelia en sån som dricker öl och skrattar högt och trivs i stora sällskap, för hon är kompis med Adele.

tumblr_nd8padmtsu1qa3emao1_500Dan Radcliffe
Jobb: Skådespelare

Att vara kompis med Daniel Radcliffe skulle innebära att Ofelia i förlängning blev kompis med Emma Watson också, och de tre skulle vara bästisar och prata feminism och böcker och filmatiseringar till långt in på småtimmarna. Dan Radcliffe skulle presentera Ofelia för J.K. Rowling och behöva lugna ner henne innan, men J.K. Rowling skulle vara världens snällaste och insistera att Ofelia kallade henne ”Jo” och Ofelia skulle behöva ursäkta sig för att hyperventilera inne i badrummet i femton sekunder. Dan Radcliffe skulle ta med sig Ofelia på Hollywoodpremiärer (men som kompisar så klart) och han skulle aldrig ha problem med att få tag i biljetter till olika pjäser och musikaler. ”Oh yeah, Hamilton sounds brilliant!” skulle han säga. ”We could make a night of it!” Sen skulle de samla ihop en liten grupp som också var intresserade och de kunde äta middag tillsammans innan.

I det här universumet skulle Ofelia ibland ha en åsikt i sportfrågor och gilla rödvin, för hon är kompis med Dan Radcliffe.

kvangsness480Kirsten Vangsness
Jobb: Skådespelerska

Det finns ingen så färgglad som Kirsten Vangsness, så Ofelia skulle försöka hinna med och faktiskt våga färga håret i någon spektakulär färgnyans och inte tycka det vore nån big deal ifall det inte blev så bra. Hon och Kristen skulle hänga tillsammans och dricka mer och mer komplicerade cocktails (mest baserade på supersöta likörer) och något berusat matcha varandra till drinkar och Tweeta om det. Hashtag drinkme skulle vara en grej i typ 48 timmar. Ofelia skulle vara något chokladbaserat och tjura för det är det enklaste svaret och hon vill gärna vara något mer intressant, men då skulle Kristen Vangsness krama henne och ta en ”cheer-up selfie” och Ofelia skulle inte ha något annat val än att skratta. Kristen Vangsness skulle vara någon form av regnbågscocktail med massor av tropisk frukt och ett glittrigt paraply. ”Oh my god, you should try purple hair,” skulle Kristen Vangsness säga till Ofelia. ”You would rock it.” Och Ofelia skulle tro henne. Kristen Vangsness skulle aldrig ljuga om nåt sånt. Deras vänskap är för viktig för det.

I det här universumet skulle Ofelia alltid gå klädd i lätta sommarklänningar och hennes lår skulle inte skava mot varandra, för hon är kompis med Kristen Vangsness.

Ofelia och den första regeln

Det är den första regeln man får. Skriv om vad du vet. Utgå ifrån dig själv. Gräv där du står. Problemet med att göra det är att det slutar i en berättelse om en själv i botten av ett djupt hål, vilket inte alltid är så intressant att läsa om. Sedan står man där, med lerigt vatten upp över fotknölarna, och man har inga vettiga skor på sig, och det finns ingen väg ut. Man står i ett hål med svaga kanter. Man har bara en spade. Om man inte är försiktig så kan allt rasa runt en och man begravs i resterna av allt man vet.

Ofelia är inte jätteintressant. Hon vet ganska många saker och kan prata länge om dem (alltså väldigt länge) men hon är också medveten om att alla inte är superfokuserade på allt hon säger hela tiden. Det gäller att veta när man ska sluta. Detta kommer inte alltid naturligt för Ofelia, som gärna skulle vilja fortsätta med långa monologer om allt hon vet trots att ingen lyssnar längre. Hon måste bara få in det i huvudet, att leta efter den avlägsna blicken, efter det artiga leendet, och byta samtalsämne.

Så varför skulle hon vilja skriva om vad hon vet? När hon vet att det finns en gräns för hur mycket andra människor accepterar av det hon älskar mest? Ja det är klart att hennes närmaste är intresserade, men hur skulle hon kunna nå en större publik om hon bara utgår från sig själv hela tiden? Om allt hon skriver är en självbiografi av ett ytterst privilegiat liv?

Det är spännande att lära sig nya saker. Ofelia är väldigt bra på det. Hon köper böcker om det nya och gör upp listor och Googlar och tar sig in i nya ämnen tills hela världen rör sig i takt till en fräsch rytm. Det är okej att skriva om saker man inte vet, eller att skriva medans man lär sig. Ofelia måste få tro det.

Det är så hon tar sig ur de djupa groparna och förvandlar dem till tunnlar.