Ofelia i det vita rummet

Ofelia sitter och försöker dra ord ur luften. Hon försöker skapa något som inte fanns förut och det är precis så komplicerat och enkelt som man tror att det är.

Det första hon skapar är ett helt vitt rum där hennes karaktärer sitter. Det går bra en liten stund men sedan måste de flytta på sig, börja undersöka sina omgivningar lite, få saker förklarat för sig. Och då fastnar hon.

Det förra projektet hon arbetade med utspelade sig i Stockholm, i modern tid. Det enda hon behövde göra för att beskriva en plats var att åka dit och titta hur det såg ut. En icke-existerande plats kunde beskrivas i ett par meningar och sedan var det inte mycket mer med det.

Men här är det en hel värld, och Ofelia kan inte se den.

“Då kan du ju upptäcka den tillsammans med mig,” säger Tanja och drar med sig Ofelia i halslinningen. “Kom igen. Nu kör vi. Jag har folk att träffa och saker att hitta.”

Ofelia bromsar. Varför bromsar hon? Det här är inte ett tillfälle då hon bör bromsa handlingen, hon bör bara försöka åka med. Ge sig hän. Falla ner i njutningen av att skriva något nyttt och absolut inte börja redigera. Herregud, redigera nu? I skaparfasen? Hon är ju knäpp i huvudet. Men hon kan inte låta bli att märka saker som inte funkar redan nu, och så blir hon så trött inför tanken på att hon kommer behöva skriva om.

Varför kan det inte bara vara lätt, frågar hon sig. Varför måste det vara så oerhört komplicerat precis hela tiden?

“För att det är det det är,” säger Tanja och rycker på axlarna. “Vad vet jag? Jag är praktiskt taget helt ny. Men du skulle inte tänka så mycket på det om det inte var viktigt för dig, så sätt igång. Du har en deadline och inget val.”

Och det är ju liksom så. Ofelia suckar, gör en To Do-List (hon gör många såna) och så sätter hon igång.

Hon har ju faktiskt inget val.