Ofelia och fixaren

Ofelia läser Harry Potter and the Cursed Child. Den donerades till biblioteket där hon jobbar. Hon hade inte tänkt läsa den annars, eftersom hon hört blandade recensioner och ett ganska ljummet mottagande rent generellt, men nu är boken här i hennes händer helt gratis och hon tänker varför inte.

När hon sedermera lägger ner boken (för hon har läst ut den, så klart hon har läst ut den, det är Harry Potter så den måste ju läsas ut) är hon så grymt förvirrad att hon måste skriva om det på Facebook. Hela situationen är nämligen så fullständigt oförklarlig att det enda denna lilla tekanna full med ångestånga kan göra är att föra oväsen tills trycket släpper.

Hon har så många frågor om hur detta gick till att det enda som kommer ut är en mer allmän fråga om “varfööööööör”. Vilket givetvis ingen kan svara på, men Petrova skriver och undrar om de kan fixa det på något sätt.

“Jag mailar dig,” skriver Ofelia tillbaka. “Men det korta svaret är nej.”

De brukar dock kunna fixa saker. De har kunnat fixa saker i tio års tid genom att skriva om och göra rätt, vilket de då delar med varandra och typ inte visar för någon annan. Det behövs liksom inte. Så länge de diskuterar saken och pekar ut vad de skulle göra annorlunda så känns det lite bättre. De har avlägsnat sunkiga stereotyper och problematiska relationer. De har tillrundat yxiga karaktärer och givit bifigurer en historia och motivation och förhållanden. De har snidat och tillbyggt och dekorerat i redan existerande världar tills de känner sig bekväma i dem. Det hela är ett kärleksarbete. De älskar berättelser så mycket.

Det är lätt att ändra i berättelser. Men Ofelia och Petrova kan inte ändra sina egna liv. De har gått igenom mycket tillsammans. Dödsfall och brustna hjärtan och förlorade jobb. Det hjälper att skriva berättelser tillsammans, en replik i taget, och ta kontroll över ett universum som inte är deras eget. Då kan de arbeta igenom det jobbiga, fördriva tiden, låta det göra ont någon annanstans en liten stund.

Det kanske inte alltid är det bästa sättet, men det finns inget som säger att det måste vara det enda sättet.