Ofelia tar en paus

Låt tiden sluta snurra så pass fort. Låt allting stanna. Låt fokus ligga på det som är viktigt, istället för att dra ur sig någonting en gång i veckan som blod ur en sten. Det är svårt att ens föreställa sig hur texten skulle kunna födas ur någon slags glädje. Hur kan det här bli något annat än tvång?

Det finns saker hon skulle kunna prata om. Men hon orkar inte. Hon vill inte ge sig in i någon långdragen diskussion om livet just nu, om hur hon verkar kunna övertyga alla om att hon är vuxen förutom sina föräldrar. Det kommer bara leda till tårar, och hon har inte tid. Hon känner hur allting hon borde göra skriker i bakhuvudet. Det svider i strupen av skrik. Inget fokus, inget fokus. Inte bra nog.

Världen bryr sig om vad man producerar. Vad man erbjuder. Det ger ingenting för hur man är som person, inte egentligen. Det man måste göra, det är att producera. För olika saker, hela tiden. Så då spelar det ingen roll egentligen att onsdagar börjar kännas tyngre än vad de behöver bli. Hon satte upp de här reglerna för sig själv. Hon kan ändra dem.

Det spelar ingen roll att tanken på att göra det här får henne att tänka på knivar genom händerna, alltid den bilden hon får, knivar, dolkar, rakt igenom handflatan. En sak till, en sak till.

Ingenting av det här är viktigt.

För några år sedan, innan det här, hade hon konto på 750words.com. Och hon skrev 750 ord om dagen under en lång tid, ord som bara var för henne. Ingen annan kunde se dem. Det var bara för att få igång tankarna. Hon satte skrivarutmaningar för sig själv. Ett tag kändes det bra. Men sedan blev det en jakt. Orden förföljde henne, tvingade henne, drog ut hennes naglar med roten. Producera, producera. Räkna orden. Hur mycket blev det? Inte tillräckligt, skriv mer, skriv på. Kvantitet.

Hon har inte tid med det här. Hon har ett kreativt outlet i det nya skrivprojektet och hon orkar inte gräva djupt och komma på slagkraftiga, insiktsfulla inlägg om sig själv en gång i veckan vareviga vecka. Och det känns skönt att erkänna detta.

Så nu har hon alltså bäddat för det här. Att det kanske inte skulle vara jordens undergång om blogginläggen blev kortare, eller färre. Det är faktiskt inte svårare än så.

Ofelia dansar på en nål

Det är på denna lilla punkt i universum som ångesten och stressen frodas. Men Ofelia kan hålla denna nål i handen och betrakta den yttersta spetsen, den trådtunna syl som har så mycket makt över henne, och hon kan vara lugn i sitt betraktande. Det är som det är. Vad kan man göra? Det här är beslutet hon tog, och resultatet hon får leva med.

Det hon kan göra är att ta ett djupt andetag och låta nålspetsen bli centret i hela hennes sinnesvärld. Hålla upp den framför sig och vara säker på att hon ser den. Kanske till och med beskriva den för sig själv, detaljerat.

“Det är så här det känns,” säger hon och nickar. “Japp. Hur hanterar jag att det känns såhär?”

Hur känns det då? Det känns som ett beslut. Hon är lugn i sitt agerande för att hon vet hur hon kommer lösa det. Få det gjort bara. Vad som än krävs för att nålen av stress ska upplösas i dimma och regn. Och i och med det beslutet så försvinner nålen nästan helt, för då har hon ju faktiskt en lösning. Lösningen är att det inte är ett stressmoment, inte ens ett problem. Att slungas rakt mot nålspetsen resulterar i ett leende av stillsam acceptans.

Och då böjs nålen som ett hårstrå mot hennes bröst. Sticker inte. Dödar inte.

Ofelia står på tåspetsen som en ballerina, och hon dansar på den allra vassaste av nålar, och hennes fötter blöder inte, de blöder inte alls.

Ofelias osäkerhetsprincip (Del I)

Det är en bevisad sanning att Ofelia på semester har potential att befinna sig i två stadier, antingen i tusen bitar av stress eller fullständigt avslappnad. Innan hon är observerad finns alltså möjligheten att hon är endera. Och hon är inte observerad just nu. Hon existerar så att säga, in potentia.

Det är möjligt att Ofelia just nu är ett nervöst vrak, att hon drar djupa andetag för att ta sig igenom situationen, sakta men säkert, tills den är över. Det är också möjligt att hon ligger vid en pool och har en enorm cocktail och glider runt i en strandponcho utan något som helst problem i världen. Hon är ju så att säga inte ensam på den här semestern. Det ligger inte hos henne. Hon tänker slappna av, är poängen.

Det är också helt inom rimlighetens gränser att anta att Ofelia kan känna ett visst mått av stress inför ofärdiga skoluppgifter. Det är ju så att säga en lite knölig tid att åka på kryssning på. Men detta är inget hon kan göra något åt, så förhoppningsvis kan man även anta att hon njuter av situationen och möjligtvis tar en cocktail till. Kanske med färska jordgubbar i den här gången. Bara för att hon kan.

Ofelias pappa, som alltid oroar sig lite, lite att Ofelia i själva verket är nio år och kommer att tillbringa hela resan med näsan i en bok och inte vilja uppleva något, har sagt åt henne att leva i stunden. Vi får leva med kunskapen att han åtminstone har sagt detta till Ofelia, så att hon kan ta ställning till det nu. Men vi kan inte med säkerhet säga hur hon ställer sig till det. Ofelia är fortfarande icke-observerad. Hon kan ha regresserat tillbaka till ungdomens år och kan möjligtvis stå handfallen vid beslut som endast förväntas tas av en vuxen, vilket hon då inte längre är.

Förmodligen är allt bra. Förmodligen lutar sig Ofelia tillbaka i solstolen och tänker inte på läxor, väntande jobb eller negligerade uppgifter, utan hon suckar djupt och vänder sig mot Fitzwilliam och frågar om han möjligtvis skulle kunna smörja in hennes rygg med solskyddsfaktor.

Men detta är ju trots allt helt hypotetiskt.

Ofelia, Nicholas och Johanna

Ofelia åker tunnelbana och reser med Johanna och Nicholas. Det är inte viktigt vart de är på väg. Skogsrået är blond och vacker, med stora, onaturligt mörka ögon och bred mun. Hennes kappa är lång och grön, hon har en svart och vitrandig halsduk och rävsvansen sticker fram under kappan. Näcken har uppkavlade skjortärmar och reser med sin fiol, håller den mjukt som ett spädbarn i famnen. Ingen av dem ser ut som de borde.

”Du måste släppa taget om oss förr eller senare,” säger Nicholas och tittar ut i mörkret. De kan se trollen där, snabbt glidande genom tunnlarna. ”Vi trivs inte i det här mellanläget.”

Jag vet,” svarar Ofelia, men tyst.

Johanna lutar sig tillbaka i sätet, korsar benen elegant. ”Du sa att du skulle vara färdig till sommaren. Det är juli nu. Det blir inte mer sommar än så här. Hur länge hade du tänkt hålla på?”

Jag vet inte.” Ofelia suckar i frustration. ”Saker kommer i vägen. Verkliga livet.”

Men det är inte som att du inte har lediga dagar. Du har så mycket tid.” Johanna himlar sig. ”Och du har det fortfarande. Du skulle kunna hålla på med det nu, istället för att bara ha dokumentet uppe och ibland kolla på det. Du skulle kunna göra det istället för att skriva det här, till exempel.”

Jag sitter på tunnelbanan just nu,” säger Ofelia förnumstigt. ”Inte den bästa platsen att hålla på med korrläsning, när datorn står hemma.”

Jaharrö. Men i själva verket sitter du ju hemma just nu och skriver den här dialogen som nån slags bajsnödig metafor för dina skuldkänslor.” Johanna ger Nicholas en liten spark. ”Och du då? Sitter du där och är djup nu igen?”

Jag tänker,” säger Nicholas irriterat och glider med fingret över en fiolsträng.

”Eller är det bara svårt för hon där att hitta din röst? Jag är så mycket enklare. Jag är bara lite, lite av en annan känsla hela tiden. Just nu verkar jag vara arg.”

Du är ett utlopp för Ofelias frustration med sig själv,” säger Nicholas med en axelryckning.

Tack, jag fattar det.” Johanna gör en grimas och korsar benen åt andra hållet. ”Gud, hela den här konversationen är så pretentiös att jag mår illa. Den är inte ens smart eller fyndig eller nånting. Ibland tror jag hon bara skriver såna här saker för att klandra sig själv i bloggen.”

”Jag sitter fortfarande här,” muttrar Ofelia. ”Tunnelbanan eller vid datorn spelar ingen roll. Jag har liksom andra åtaganden.”

Som att skriva helt onödiga saker bara för att du då och då ska få känna att du avslutat något. Du skulle kunna ta tag i det här istället. Göra ett försök till att bli en riktigt författare.”

Jag vet inte. Jag har läst lite av kapitlen igen och…” Ofelia rycker på axlarna, följer Nicholas blick ut genom fönstret. ”Det är inte så bra.”

Skriv om det då! Tills du blir nöjd! Ska det vara så jävla svårt?”

Innan du vet ordet av kommer det vara november igen,” säger Nicholas. ”Det kommer att bli november och andra kommer börja nya skrivprojekt, men du kommer att vara låst vid oss. Och ytterligare ett år kommer ha passerat utan att vi blev färdiga.”

Ofelia sluter ögonen och lutar pannan mot det svala glaset. ”Jag vet. Men det kommer nya saker hela tiden. Nya idéer.”

Skiter väl jag i,” fräser Johanna. ”Vi var här först. Vi har varit här längre än någon annan. Vi är en del av dig.”

Är det därför det är svårt att släppa taget?” frågar Nicholas mjukt.

Ofelia suckar. ”Nej. Eller kanske. Det vore en sån enkel och trevlig förklaring, som om jag bara behöver komma förbi det hindret för att bli klar. Men det är aldrig så okomplicerat.”

”Det är bara lathet alltså,” muttrar Johanna och reser sig häftigt upp. ”Jag drar. Nicky, hänger du med?”

Men han gör inte det. Han sitter kvar, mittemot Ofelia, och till slut sjunker Johanna ner bredvid honom istället, med armarna korsade över bröstet.

Jag kommer bli färdig,” säger Ofelia. ”Förr eller senare.”

Johanna himlar sig. ”Avsluta den här dialogen nu så du får gå och lägga dig.”

”Okej. Du har bara en replik kvar.”

Hela det här inlägget var ett stort slöseri med tid.”

”Tack för den. Nicholas?”

Vi väntar. Men inte för alltid.”

Ofelia nickar. ”Jag förstår. Okej.” Hon reser sig upp. ”Här ska vi av.”

Ofelias många säten

Resande är egentligen bara jakten på olika stolar att sitta i, tänker Ofelia medan England segar sig fram utanför ett smutsigt tågfönster.

Hon räknar på fingrarna för att fördriva tiden. Låt se… Det var skjutsen hon fick i morse till tunnelbanan. Sedan tunnelbana. Sedan flygbuss. Flygplan, sen Gatwick Expresståg, sedan tunnelbana, sedan ett till tåg, sedan bil. Åtta olika stolar på ungefär lika många timmar, med olika tidsperioder för varje etapp. Sedan ganska mycket tid emellanåt för att hitta till nästa stol att sitta i, så att ingen ska tro att hon är vilse.

Det är bra märkligt hur hon kan vara så hopplöst borta hemma i Stockholm, och så fullständigt självsäker i London. Northbound train till Seven Sisters, det kan hon ta, det stannar på London St Pancras. Det kan väl inte ta 45 minuter att åka fem stationer? Nej, Ofelia kan till sin lättnad konstatera att hennes tidtabell bara är lite överdriven. Hon anländer till rätt perrong med god marginal och passar på att köpa en wrap i kiosken. Klockan är två och hon har inte ätit lunch ännu. Lite illamående fortfarande, och hon blir sällan riktigt hungrig i England ändå. Maten verkar liksom mätta längre, eventuellt är det för att den helt enkelt inte är lika god som hemma. De säljer frallor med ost och Marmite inbakade i plast. Nog sagt.

Resan från London till Nottingham är den längsta etappen, möjligtvis med undantag för flyget. Ofelia läser och äter en liten påse med Quavers. Nu kan hon slappna av. Så fort hon kommer till stationen kommer Petrova vara där; de har haft lite SMS-kontakt under dagen så de vet att allt går enligt planen. Sedan kommer de gå till Starbucks och babbla lite. Petrova kommer direkt från jobbet. Imorgon är det Eurovision och de ska ha fest. En ganska liten fest med bara fyra personer, men likaväl en fest. Ofelia ska baka svensk nationalbakelse och har tagit med sig 400 gram mandelmassa att använda sig av. Naturligt glutenfritt, så att Petrova kan äta en bakelse utan att inflammera tarmluddet och förgifta sig själv.

Ofelia ser Petrova skymta till på perrongen innan tåget hinner stanna. Bra, då vet hon vilket håll hon ska gå. De skyndar fram till varandra och kramas hårt.

De frågade om mandelmassan i tullen,” rapporterar Ofelia. ”I Sverige alltså. De såg det på röntgen och bad att jag skulle visa om jag hade någon kräm eller nåt i väskan. Jag sa nej, bara mandelmassa, jag var inte säker på ifall det räknades som en vätska eller ej.”

Fick du ta den med dig då?” frågar Petrova.

Jadå! Men han frågade varför jag skulle baka på semestern. Han fick det att låta konstigt.”

De skrattar. De köper varsin varm choklad att ta med sig från Starbucks, för det är kallare ute än vad Ofelia trott. Ofelia ler brett åt det faktum att Nottingham har ett parkeringshus uppkallat efter Maid Marion. Håhåjaja.

De går och köper böcker.

Ofelia och influensan

Det här är grejen med influensa, tänker Ofelia med slutna ögon. Det liksom ger sig inte. Den är inte helt nöjd med att göra en sjuk, den måste också vara irriterande och opraktisk. Efter en vecka med feber så är du uttråkad nog för att vilja göra saker, och frisk nog för att lämna huset. En liten hosta då och då är inte tillräckligt för att hålla dig till sängs längre. Du är redo. Du är taggad. Du har en lista lång som din arm att ta itu med och du känner dig redan sådär härligt skyldig för att du skjuter upp sånt. Det är dags.

Kom igen!” säger Ofelias huvud, som hoppar jämfota av otålighet.

Aa fast nä,” säger Ofelias kropp, som känns som en ansamling kokt pasta i olika former.

Fast vadå? Jo! Vi har en plan här. Vi måste hålla oss till planen och det har tagit alldeles för lång tid redan.” Ofelias huvud, som i den här liknelsen på något vis också har en kropp att gestikulera med, håller upp en lång lista på saker och hamrar med pekfingret på första punkten.

Aa fast nä,” säger Ofelias kropp och smälter rakt igenom sängen. ”Jag är jättetrött.”

Men du kan inte vara jättetrött! Du har sovit ordentligt! Det borde räcka!”

Alltså jag håller med dig rent teoretiskt, men nä.” Ofelias kropp är gjort av sån där metall som blir flytande bara av att ligga i en rumsvarm handflata. ”Jag har varit vaken och gjort saker hela dagen. Det är alldeles för mycket.”

Du har suttit i ett bibliotek i fem timmar och haft tid att bläddra i bilderböcker för nioåringar, hur upptagen har du varit?” Ofelias huvud fräser av frustration. ”Det här är viktigt! Hela ditt liv påverkas av det här!”

Jag hör dig, absolut. Och jag håller med! Det är jätte, jätteviktigt. Verkligen. Men att göra de här grejerna, det känns ärligt talat som om jag hellre sover en stund. Typ en natt. Det känns verkligen som om det är den bästa taktiken för att hantera det här.”

Jag håller respektfullt inte med!”

Aa fast nä.”

Kroppen!”

Aa fast nä.”

!”

Nä.”

Ofelia får inte panik

Ofelia sträcker ut sig, svävande i ett hav av tid.

Jag gör det imorgon, tänker hon och ler, för hon har evigheter på sig tills deadlinen ens börjar bli ett stressmoment och det känns så skönt att tänka så. Flera veckor! I december är det så svårt att ens tänka sig en tid efteråt, en tid längre fram, en tid i februari eller ens januari. Nästa år känns så väldigt långt borta. Som om det kommer hända någon annan.

Sen händer det massor med trevliga saker, jul, nyår, hon är ledig utan att känna skuld över det och älskar hur hon ändå har en plan för hur det kommer bli senare. Allt kommer lösa sig! Hon behöver inte känna någon skuld över det. Hon kan ta det nästa vecka! Då kan det börja på riktigt.

Ofelia är dum i huvudet.

JAG ÄR SÅ JÄVLA DUM I HUVUDET,” tjuter hon och panikskriver. ”NEJ JAG KAN INTE GÖRA NÅGOT KUL. ÄR DU GALEN? JAG HAR EN DEADLINE.”

En plan! Hon sträcker sig efter ett block. Borde hon köpa ett nytt block? Nej, nu får hon skärpa sig; hon har tusen anteckningsböcker som är helt tomma. Hon behöver inget jävla block. Ett schema! Hon behöver göra upp ett schema. Hon hade en plan för det här, varför har hon kladdat ner den här sidan med planer för sin Sims-familj? VARFÖR TÄNKER HON ALDRIG PÅ DET HÄR.

Det här händer med några veckors mellanrum och hon kan aldrig visa någon form av framförhållning. Det är Framtidsofelias problem. Framtidsofelia får ta väldigt mycket skit från Förutofelia. Hon får lösa alla Förutofelias problem. Framtidsofelia är bitter och hämndlysten, men har ingen att ta ut detta på förutom Ännulängreiniframtidenofelia, som inget ont gjort.

Helvete också.

För övrigt är det såhär Ofelia hanterar blogginlägg.