Ofelia på solsemester

Det är första dagen på semestern. Ofelia och Alice åker från Stockholm tillsammans på fredagseftermiddagen. Det känns inte riktigt som om de ska flyga någonstans. Lite som om de bara drar till flygplatsen för att hänga lite, men sen är det faktiskt dags att gå på planet, så då blir det på riktigt. Ofelia känner sig lite skyldig över att det är Alice som fått planera hela grejen, boka resor och så, men Alice har bott i Barcelona och kan göra sig förstådd på spanska, så det är lättare för henne. Tänker sig Ofelia. Hon lovar att ta allt ansvar om de någonsin åker till England tillsammans. Inte ens bara till London alltså, utan England. Hon slänger in Skottland och Wales också. Och Irland, även om hon aldrig varit där.

Alice gillar inte att flyga.

”Nu kommer det bli lite skakigt eftersom vi flyger igenom molnen,” säger Ofelia lugnt. ”Det är helt normalt, det brukar vara så.”

Hon kan åtminstone bidra med en stadig röst och ett milt sinnelag. Under flygresan, och den följande sträckan från flygplatsen till Blanes via tåg, läser Ofelia ut en bok.

Det är andra dagen på semestern. Det här är en strand och Ofelia ligger på den. Eller ja, sitter i skuggan. Hon låg på mage och läste i solen först, men det blåser svalt i skuggan. Hon kan svalka sig med ett dopp då och då. Medelhavet gillar att ha folk i sig. Vågorna drar en med sig ner, i den grovkorniga sanden sjunker man ner över fotknölarna och glider ner djupare.

Det är närmare lunchtid nu. Ofelia har läst ut tre böcker till.

Det är tredje dagen på semestern. Tidigt uppe. Solen ar inte nått balkongen än, de äter frukost inomhus. Svalorna skriker och skriker. Sedan tar alla fyra bussen till tågstationen i Blanes, och tåg in till centrala Barcelona. Det hela tar en och en halv timme, men tåget är luftkonditionerat. Allt är luftkonditionerat. De skulle förmodligen förlora solsvultna turister annars, som kvävts i hettan.

De börjar med att försöka ta sig in på Park Guel, parken Gaudi designade, men den är full fram till klockan tre och klockan är nu bara elva. Pappa är nöjd ändå. De tar kort på mosaiken över muren och traskar tills de hittar en Gaudiföreställning i 4D som de går in på. Och går ut ur tio minuter senare, helförtjusta. Tunnelbana till La Segrada Familia. Det är tjockt med turister, bussar står i kö. Alice räknar ut att det kommer en ny buss varje sekund. Tre familjemedlemmar tar en öl i parken. Ofelia väljer en jordgubbsslushie och dricker den så snabbt att kylan ger henne huvudvärk.

De ser ett annat av Gaudis designade hus, det med balkonger som ser ut som kranium. Ofelia håller sig till skuggorna om hon kan. Tre familjemedlemmar tar en öl på en bar. Ofelia dricker en för söt mojito med smak av passionsfrukt. De tittar in och ut ur affärer. Mamma hittar en klänning. Alice hittar en väska. Ofelia hittar ingenting, men hon tittar på mycket. Tre familjemedlemmar tar en öl på en annan bar. Ofelia tar en Cola Zero. De skiljs från pappa som går iväg  på egen hand, och det ska shoppas mer. Ofelia hittar en turistig tekopp åt sig själv och ett par presenter åt Fitzwillliam och blir på bättre humör. Hon börjar få värk i fötter och korsrygg och låren skaver svettigt mot varandra i shortsen. Men hon är ingen gnällspik. De hittar pappa i en park och går och käkar tapas. Tre familjemedlemmar tar en öl. Ofelia tar två Cola Light och känner sig lyxig. Sen tar de tåg och tunnelbana tillbaka till Blanes.

Det är fjärde dagen på semestern. De lever strandliv. Och hämtar sig från gårdagen, som var lång. De äter glass, kokosnötsglass i kokosnötsskal och citronglass i citronskal, och kan inte bestämma sig för vilken som är godast. Eftersom Alice och Ofelia har löst sitt största problem, med hur de ska ta sig till flygplatsen tidigtsombaraden om två dagar, helst utan att behöva övernatta på hostel i Barcelona, så är glassen det största debattämnet. De är så belåtna att problemet är löst med direktbuss till flygplatsen från Blanes att de säger det igen och igen till varandra. Lättnad. En extra dag i solen. Ofelia läser ut en bok till på stranden. På kvällen äter de middag på en mexikansk restaurang och blir proppmätta. När maten är slut hör de musik och följer den mellan husen tills de når ett stort torg med en scen. Festival Folklóristic. Människor i olika folkdräkter dansar i den spanska kvällen, stenplattorna är fortfarande solvarma under fotsulorna och på den nu övergivna stranden står några få och fiskar bläckfisk.

Det är sista dagen på semestern. Ofelia och Alice sover ut en timme extra på morgonen. De kommer inte få chansen imorgon bitti då bussen går klockan fem. Idag är sista dagen på stranden, sista dagen med Medelhavet och dess tårsalta vatten.

Ofelia borrar ner fötterna i sanden och känner jordens hjärtslag. Eller så är det bara vågorna.

Ofelias många säten

Resande är egentligen bara jakten på olika stolar att sitta i, tänker Ofelia medan England segar sig fram utanför ett smutsigt tågfönster.

Hon räknar på fingrarna för att fördriva tiden. Låt se… Det var skjutsen hon fick i morse till tunnelbanan. Sedan tunnelbana. Sedan flygbuss. Flygplan, sen Gatwick Expresståg, sedan tunnelbana, sedan ett till tåg, sedan bil. Åtta olika stolar på ungefär lika många timmar, med olika tidsperioder för varje etapp. Sedan ganska mycket tid emellanåt för att hitta till nästa stol att sitta i, så att ingen ska tro att hon är vilse.

Det är bra märkligt hur hon kan vara så hopplöst borta hemma i Stockholm, och så fullständigt självsäker i London. Northbound train till Seven Sisters, det kan hon ta, det stannar på London St Pancras. Det kan väl inte ta 45 minuter att åka fem stationer? Nej, Ofelia kan till sin lättnad konstatera att hennes tidtabell bara är lite överdriven. Hon anländer till rätt perrong med god marginal och passar på att köpa en wrap i kiosken. Klockan är två och hon har inte ätit lunch ännu. Lite illamående fortfarande, och hon blir sällan riktigt hungrig i England ändå. Maten verkar liksom mätta längre, eventuellt är det för att den helt enkelt inte är lika god som hemma. De säljer frallor med ost och Marmite inbakade i plast. Nog sagt.

Resan från London till Nottingham är den längsta etappen, möjligtvis med undantag för flyget. Ofelia läser och äter en liten påse med Quavers. Nu kan hon slappna av. Så fort hon kommer till stationen kommer Petrova vara där; de har haft lite SMS-kontakt under dagen så de vet att allt går enligt planen. Sedan kommer de gå till Starbucks och babbla lite. Petrova kommer direkt från jobbet. Imorgon är det Eurovision och de ska ha fest. En ganska liten fest med bara fyra personer, men likaväl en fest. Ofelia ska baka svensk nationalbakelse och har tagit med sig 400 gram mandelmassa att använda sig av. Naturligt glutenfritt, så att Petrova kan äta en bakelse utan att inflammera tarmluddet och förgifta sig själv.

Ofelia ser Petrova skymta till på perrongen innan tåget hinner stanna. Bra, då vet hon vilket håll hon ska gå. De skyndar fram till varandra och kramas hårt.

”De frågade om mandelmassan i tullen,” rapporterar Ofelia. ”I Sverige alltså. De såg det på röntgen och bad att jag skulle visa om jag hade någon kräm eller nåt i väskan. Jag sa nej, bara mandelmassa, jag var inte säker på ifall det räknades som en vätska eller ej.”

”Fick du ta den med dig då?” frågar Petrova.

”Jadå! Men han frågade varför jag skulle baka på semestern. Han fick det att låta konstigt.”

De skrattar. De köper varsin varm choklad att ta med sig från Starbucks, för det är kallare ute än vad Ofelia trott. Ofelia ler brett åt det faktum att Nottingham har ett parkeringshus uppkallat efter Maid Marion. Håhåjaja.

De går och köper böcker.

Ofelia och saker som är annorlunda

Skillnaden känns i hela kroppen. Det ser inte rätt ut ens från ovan. Det skiftande ovanför Arlanda, det som bara går i olika nyanser av grönt, med större tovor av träddungar här och där och färre hus med större trädgårdar, det har nu förvandlats till mil efter mil av odlade fält. Ett lapptäcke i gult, grönt och brunt. Här och där ett litet födelsemärke av en större ansamling hus. Inte alls särskilt många träd.

Inte mitt. Gräset är inte mitt. Träden är annorlunda. Jag hör inte hit.

När hon landar känns det fortfarande i kroppen. Vartenda grässtrå känns på något sätt som en främling. Detta är inte hennes land, det är för platt och format av människor. Träden är för ljusa. Hon saknar mörka barr, men i Sherwoodskogen står inte en gran att finna. Det finns få öppna ytor på något vis. Ingenting har lämnats åt naturen. Med så många munnar att mätta har varenda kvadratcentimeter odlats upp och stängslats in.

Byggnaderna är annorlunda. Husen står för nära gatan. Inte som hemma, där stora tomter hör till, där vi gärna har lite avstånd mellan bostaden och vägen. Men städerna här är byggda efter häst-och-vagnvägar. Det finns utrymme för både omätlig skönhet och påträngande fulhet. Så många hus är byggda av rött tegel; det känns som om en hel stad är ett matchande lekset där alla byggnader ser lite likadana ut. Om det finns trädgårdar alls är de små och förkrympta, kanske med en ledsen blomkruka eller förkastade leksaker i färgglad plast.

Brittiska hus är dåligt isolerade, så många har heltäckningsmattor för att det inte ska vina in kallt över golven. Det finns så många berömda hus också; runt varje krök ligger herrgårdar som tillhört poeter, forskare, upptäcktsresande, författare. Så många är upprustade museum nu, värda att vara stolta över och ivrigt runtvisade av lokala experter med särskilda ljus i ögonen. Här är Lord Byrons sovkammare. Här spelades en version av Stolthet och fördom in. Här föddes Isaac Newton. De har gjort så mycket, britterna.

Maten är förkastlig, ofta smaklös. Jamie Oliver och Nigella kan inte rädda den allmänna uppfattningen av brittisk matlagning. Men pajerna är väldigt goda, där blir Ofelia nästan lyrisk av lycka. Chokladen är fin men det finns för mycket godis. Godishylla i varje affär, till och med bokhandlar och apotek. Ofelia köper Cadburys som smälter i väskan.

Tunnelbanan i London snirklar sig så djupt ner under jorden att luften står stilla och blir kvav. Det finns stora industriella fläktar utplacerade här och var, men brisen kan inte ta sig runt alla krökar och hörn. Upp för en trappa, sedan genom en tunnel, nerför en trappa, följ skyltarna till en annan linje. Tågen kommer ofta, för det måste de göra. Hur är det att resa här om man har klaustrofobi? Det är värre än något flygplan. Bäst att inte tänka på det. Bäst att låtsas som att man snart kommer vara ute.

Det är så mycket folk. Överallt finns det folk. Första gången Ofelia gick på Oxford Street kunde hon inte ens tro att det fanns så mycket folk i världen. Alla trängs. Alla sängar är lite för korta. Båsdörrarna in till toaletter går inåt (inåt!) så att man måste krångla sig förbi en kantig dörr för att ta sig ut igen. Allting handlar om att spara in på plats. Effektivisera. De smörjer vartenda ord med ”please” och ”thank you” så till och med kommunikationen går snabbare.

I elva dagar får Ofelia snitsla ut en plats åt sig själv. Öva på att hantera en kultur som inte borde vara så annorlunda men där detaljerna kan kännas enormt främmande. De har samma befolkningsmängd i sin huvudstad som vi har i hela vårt land. Den lilla ön bågnar under trycket. Det känns inte som om det finns någon plätt man kan stå på utan att se ett spår av mänskligheten.

När hon kommer hem känns det som hon kan andas ut ordentligt för första gången på evigheter.

Ofelias stressdröm

Det är morgon. Sömndrucken och desperat letande efter en kopp te med mjölk tar sig Ofelia in i köket, där hon finner sin högt älskade mor.

”God morgon! Vad du ser pigg ut.”

”Jag hade stressdrömmen,” svarar Ofelia och lägger huvudet på köksbordet.

”Redan?”

Ofelia ska ut och resa. Det är inte ens en resa hon inte har gått igenom förut. Den är enkel. Flygbuss till flygplatsen, sen flyg Stockholm – London, sen tåg vidare till Birmingham och där träffa Petrova för elva dagars semester. Hon har gjort den resan förut. Ingen anledning att vara nervös eller stressad. Allting är förberett och planerat. Ofelia lämnar inget utrymme för improvisering.

Drömmen kommer ändå, alltid åtminstone en gång innan avresan. En gång flera veckor i förväg, så fort flyget var bokat. Den vet.

Drömmen bryr sig inte om planering. Den struntar i eftertänksamhet och organisation. Den är en slags simulering av det värsta tänkbara scenariot och den måste gå igenom några olika innan den är helt tillfreds. Ofelia är relativt säker på att det är något hon gör mot sig själv. Hon tar helt enkelt planeringen ett steg längre i huvudet för att se hur hon skulle reagera i denna eventuella verklighet.

I drömmen går allting fel med resan. Hon vaknar och märker att hon försovit sig. Att planet går om en kvart och att hon aldrig kommer hinna. Att hon inte har packat. Att hennes väska försvinner. Att hon glömmer att packa vissa viktiga saker. Att hon inte har några pengar. Att hon inte har sitt pass. Det finns massor med små variationer av stressdrömmen och Ofelia har haft precis alla. Hon vaknar alltid tröttare än hon var när hon gick och la sig, samtidigt är det ändå en viss lättnad bakom. Nu har hon haft den, så nu slipper hon den förhoppningsvis igen. Hon hoppas också att stressdrömmen verkar som någon slags vaccination mot att det verkligen ska hända något oförutsägbart under resans gång. Eftersom hon är förberedd så kommer det inte ske.

Inte sant, för övrigt. Sist hon var ute och reste, med Fitzwilliam, så hade hon stressdrömmen flera veckor i förväg och flygplatsen slarvade bort hennes bagage. Första gången det hänt! Men nu vet Ofelia om att sådant kan hända, så hon tänker packa smart. Man kan faktiskt förbereda för praktiskt taget allt.

Så, kvällen innan resan sluter Ofelia ögonen med lättnad.

Om allting går åt skogen nu är det åtminstone inte hennes fel.