Ofelia och Sigge på äventyr

Det här är berättelsen: En busig liten säl vid namn Sigge bestämmer sig för att hoppa ner i mamma Ofelias handväska och följa med på upptäcksfärd. Han har inte lämnat lägenheten på mycket länge och mamma är oresonligt orolig för att han ska komma bort.

“Du lovar väl att du stannar hos mig?” förmanar hon. “Du försvinner inte så långt bort att jag inte ser dig?”

Sigge lovar. Men nyfiken är han. Glatt hälsar han på mammas kurskamrater med vinkningar och nickningar, och mamma Ofelia får förkalra varför hon har en så sälformad son. Sigge lägger huvudet på sned.

Det är tråkigt på tåget. Han skulle gärna vilja undersöka vagnen lite mer, men det är mycket folk och mamma Ofelia tittade för mycket på Rädda Joppe – Död eller levande som barn och har traumatiska minnen. Sigge stannar i väskan han. Mamma bestämmer för hon är mamma, punkt slut.

Sigge har aldrig varit i Uppsala förut. Han hänger ut med hela huvudet ur väskan och tycker inte ens att det gör något att det skumpar, för så är det på äventyr. Men snart blir mamma Ofelia orolig för att han ska trilla ut och hamna i Fyrisån, så hon sätter honom bekvämt i halsduken, alldeles under hakan.

“Så kan jag hålla ett öga på dig,” säger hon och andas varmt över honom.

Det gör hon, men det är ganska okej. Man ser bra härifrån. Helt plötsligt kommer två jättestora hästar som drar en vagn med två gubbar i självlysande västar på! Sigge har aldrig sett så stora djur. Han vill gärna hälsa på dem, men de springer alldeles för snabbt. Inte ens mamma hinner ikapp. Sigge blir lite ledsen, så för att trösta honom låter mamma honom leka i snön i Engelska parken. Det är roligt. Men de kan inte stanna så länge, för de måste hinna till skolan.

Det är jättetråkigt i skolan. Sigge tycker lite synd om mamma som måste vara där så mycket. Hon och hennes grupp sitter bara och scannar bilder och babblar tråkigt. Sigge somnar på mammas mössa. När han vaknar måste de till tåget igen, och han är ganska sur och trött. Men då får han åka i mammas hand så det känns som att han flyger. Och på vägen till stationen stannar de vid fönstret till en godisaffär, där det finns tre pingviner av marsipan. Det tänker Sigge berätta för sin kompis Mummel när han kommer hem.

På tåget får Sigge sitta i mammas knä och titta ut genom fönstret. Det är lite roligare än att sitta i en väska i alla fall. Det känns inte alls som att den resan är lika lång som resan TILL Uppsala.

Nu åker de till Stockholm igen. Mamma ska på skrivarkurs. Då får Sigge följa med, för mamma har pratat mycket om Sigge och Todd och vill gärna att de på kursen ska få träffa dem. Sigge är fortfarande lite trött. Det börjar bli sent. Ibland pratar de högt på kursen och väcker honom, men oftast sover han ändå. I pausen blir han kelad med. Det tycker han i och för sig är ganska mysigt.

“Han ser busig ut,” hålls det med om i gruppen. “Busig och lite elak.”

Men Sigge är snäll. Han försöker hjälpa mamma att tycka till om texterna hon ska läsa, men han förstår inte så bra. Mamma säger att de kanske ska börja med något lite lättare. Kanske kan Todd hjälpa honom? Todd kan redan läsa lite, för han tycker det är kul.

Kursen tar slut. Sigge är otålig på vägen hem. Han vill vara hemma NU, så han kan berätta allt spännande. De räknar stegen den sista biten. Är det fler eller färre än hundra fram till porten? Sigge tror mer. Sigge har rätt.

Sen är de äntligen hemma. Pappa Fitzwilliam sitter och spelar spel. Sigge sätter sig på hans axel och pratar om hästar och snö och marsipanpingviner, jättesnabbt för det var så spännande, och sedan skyndar han in för att berätta för Todd och Mummel, men han hinner inte så långt för sedan råkar han somna nästan helt mitt i en mening och måste bli buren till tekoppen i bokhyllan Billy där han sover.

Det är berättelsen om Sigges och mamma Ofelias äventyr.

Ofelia behöver inte

En halvtimme kvar på tåget och Ofelia har precis avslutat en stor latte. Vid närmare eftertanke var nog detta en urbota dum idé. Hon tar ett djupt andetag och ignorerar hur byxknappen trycker mot blåsan. Nej nej. Hon behöver inte. Det här klarar hon. Hon fokuserar på sin bok. Resan till Uppsala har blivit mycket längre nu när hon tar pendeln istället för regionaltåget. Betydligt billigare, men längre, och det finns ingen toalett här.
Hon räknar minuterna. Trettio minuter på tåget och sedan ytterligare tjugo för att komma till skolan. Inga problem. Det är ju bara… att läsa. Få tiden att gå. Då och då dra djupa andetag, kanske byta sittställning lite, för att göra det bekvämare för sig. Men det här har hon under kontroll.

Varför i helvete köpte hon en stor latte för? Det har ju aldrig slutat bra för henne. FRAMFÖRHÅLLNING OFELIA. Lär dig.

Hon måste absolut inte. Det går alldeles utmärkt att bara läsa och tänka på något annat. Inte hosta. Inte nysa. Inte tänka på den där scenen i Simpsons när Homer måste vakta sin felparkerade bil och drömmer om en äng full av toaletter. För som sagt, Ofelia behöver. Inte. Alls. Gå.

En kvart kvar på tåget. Det är som om en knytnäve sitter permanent och spänner i hennes mage. Det går att glömma flera sekunder i taget, faktiskt. Man kan ställa sig frågan om det skulle vara värt att glida in någonstans på stationen, men Ofelia har inga småpengar på sig och det känns så onödigt liksom när det finns toaletter i överflöd och gratis på skolan. Även om tjugo extra minuter känns som tortyr i mellangärdet.

De sista fem minuterna går mycket långsamt. Men så är det då dags att ställa sig upp och börja promenera. Ofelia drar in syre och släpper långsamt ut koldioxid. Låt benen röra sig konstant. Varje steg hon tar blir en slags seger. Hon intalar sig det, för att det ska bli lättare att ta sig framåt. Det hände åtminstone ingen olycka på tåget, tänker hon med viss tillfredsställelse. Och det kommer inte hända någon på vägen till skolan heller. Vad är straffet för offentlig urinering i Sverige? Inte värt det, i vilket fall. Och det är inte som att hon skulle klara av att bara huka sig någonstans i vilket fall som helst. Rent teoretiskt.

Nej, hon ska bara gå. Hon ska inte stanna, inte pausa. Hon ska gå med taktfasta steg. Och hon ska inte tänka på den där scenen igen.

När toaletten är inom synhåll stöter hon på en klasskompis på väg därifrån, som glatt hälsar och undrar om seminariet ska hållas i klassrummet hon tror det är. Ofelia har ingen aning. Ofelia har mycket, mycket bråttom. Hon kastar sig in på toaletten och under 38 sekunder nästan smälter hon av lättnad.

Hon skippar latten nästa gång.

Ofelia kommer tillbaka till verkligheten

Det är märkligt att det varenda gång känns som om framtiden är någon annans problem. Ofelia har nu haft ledigt från ett av sina jobb, samt skolan, i ett par veckors tid. Hon har sovit mycket. Det har varit magiskt. Givetvis har hon haft en uppgift att skriva över denna ledighet, men hon har inte känt sig väldigt stressad över den. Det har ju trots allt varit förberett ett tag nu. Den där eviga planen hon försöker hålla sig till… Hon börjar undra så smått om hon inte börjar bli allergisk mot planer. Hon har överanvänt det ordet så mycket under hösten att det börjar värka i leder och klia under huden närhelst det nämns.

Men nu är det alltså dags att bli färdig! 2016 är slut och det kan trampas mot nya mål. Ofelia hör plogbilen skrapa mot asfalten. Snön kom tillbaka ändå, ett par dagar efter nyår. Så dags nu. Jullovet är snart slut.

Plogbilen utgör en bas till hennes pluggsoundtrack. Hennes egna fingrars knappande på tangentbordet är någon slags melodi, och i bakgrunden hör hon Fitzwilliams spel, skjutanden och samma fem repliker igen och igen.

“Nerf this!”
“Time to raise my APM!”
“Is this easy mode?”

Hypnotiskt nästan, och lätt att ignorera.

En av hennes texter som hon hade tänkt använda finns inte där hon trodde att den skulle finnas. Ofelia svär lite tyst för sig själv. Googlar. Klickar. Helvete, betaltjänst. Hon har inte tid med det här. Hon undersöker litteraturlistan och hittar något annat. Ändrar sina egna källhänvisningar, ändrar notiserna. Börjar om, tänker nytt.

En kopp kaffe till kanske… Nej, det är nog en dum idé. Hon vill kunna sova inatt. Te då. Eller en cider. “Skriv full, redigera nykter.” Citatet ges ofta till Hemingway, men han tog sitt skrivande seriöst. Låter som en faktoid.

Hon gnuggar tinningarna. Det här är inte omöjligt. Och tanken på omtenta, på ytterligare några veckor i ovisshet, driver henne vidare. I helvete heller. Det här ska hon klara.

Djupa andetag, och så nästa mening. Det är det som är hemligheten.

Saker Ofelia har lyckats med i år

  1. Hon har börjat plugga igen. Det var exakt vad hon planerade att göra, och hon gjorde det. Det har varit en tuff höst, men hon är redo att komma igång igen, och hon känner att hon klarar det. För det finns ingenting som Ofelia inte klarar, så det så.
  2. Hon fick jobb, helt på egen hand! Förra året vid den här tiden var Ofelia tekniskt sett arbetslös. Fast hon var inte det på riktigt samma sätt som hon var tidigare. Förut när Ofelia varit arbetslös har hon krupit in i en liten bubbla av förnekelse och förtvivlan, vilket inte är ett jättebra sätt att hantera den situationen. Nu tänkte hon till lite innan hon ens blev arbetslös, och gjorde upp en plan för det, och frågade folk om smarta grejer att göra. Sen gjorde det inte jättemycket när hon befann sig i den situationen, för hon hade fixat saker åt sig. Och hon kände sig kalasmycket som en riktig vuxen! En bra känsla.
  3. Nejmen vi kan ta det här igen, för Ofelia är så nöjd. Alltså hon fick JOBB. SJÄLV. På EGNA meriter. Det fanns en annons i Platsbanken, hon skickade in sitt CV, hon klarade intervjun, påbörjade sin inlärning och fick jobbet. Och hon klarade det utan att säga till någon att hon har Aspergers och att de tekniskt sett har rätt till bidrag för att anställa henne. Men det behövde hon inte göra! Och de anställde henne! Och Ofelia kände sig inte som ett charity case. Också en bra känsla.
  4. Ofelia flyttade ihop med Fitzwilliam. Hon har med andra ord någon som är villig att springa ut ur sovrummet som en lycklig golden retriever för att hälsa på henne när hon kommer hem, ge henne en snabb kram och sen springa tillbaka in igen för han spelar ett spel på tid och måste hinna tillbaka till nästa runda. Så det är trevligt. Och han gömmer även små gosesälar lite överallt för att det får henne att skratta.
  5. Hon började med ett nytt skrivprojekt somär väldigt roligt att hålla på med och som fyller henne med lust att skriva. Även om hon fortfarande har lite kvar att göra på det gamla projektet så känns det kul att påbörja något nytt och fräscht. Och detta dessutom utan jättemycket skuld för att hon egentligen borde jobba med annat!

Så 2016 var ett småtrist år världen över, det är det många som sagt. Men Ofelia är nöjd med sin version, och det enda hon hoppas på för 2017 är färre sjukdomar och bättre planering för sitt eget välbefinnandes skull. Leve nya tider och good nytt år!

Ofelia är trött

Det finns alltid nåt hon borde göra. Det är lite det. Det finns alltid nån liten uppgift, nåt hon borde läsa eller skriva eller kommentera. Om det inte är något sånt så är det en tid hon måste passa, en deadline hon kanske missar eller någonstans hon måste vara.

Så då blir Ofelia väldigt trött ibland. Så trött att hon mår illa, så trött att hela kroppen gör ont som om hon är på väg att bli sjuk. Hon fryser så hon skakar och det finns inget ställe i världen som kan få henne varm igen.

Hon lägger den vetefyllda värmekudden i mikron i fyra minuter och tar den med sig till sängen.

Fitwilliam somnar strax så gott. Ofelia känner sig fortfarande som en isklump trots att vissa delar av henne svettas.

Jag ska inte bli sjuk, tänker hon. Jag har inte tid. Jag ska kämpa emot. Jag får inte bli sjuk igen.

Hon blir inte sjuk igen. Inte än. Inte just den här dagen. Men hon svettas i lakanen och vaknar sent, och tar det lugnt nästa dag. Dricker C-vitamin och te. Andas in och ut.

Gör något alldeles oviktigt som ändå spelar all roll i världen, och försöker vara lugn.

Ofelia pluggar

En stor studentlatte, tack. Nejingenbulle. Åtta på morgonen. Perrong. Tåg inne. Hitta fönsterplats. Läsa. Seminarieuppgift. Artikelsök. Instuderingsfrågor.

Djupt andetag. Behöver öppna munnen några gånger och säga saker, så slipper man en restuppgift på det här seminariet. Åtminstone det. Man har redan varit sjuk, har redan missat tillräckligt mycket.

Små marginaler. Akademisk kvart. Starka, långa steg. Dyk in på toaletten innan det börjar och räkna långsamt nerfrån sextio. En minut kan man unna sig. För att komma i form. För att varva ner.

Två minuter till start. Rätt klassrum. Alltid alltid en stressfaktor. Men vuxen nu, så kan hantera det. Seminariestart. Kolla närvaro. Gästföreläsare håller seminarie.

Ofelia tycker det behövs mer forskning om ämnet. Det är intressant att diskutera och väcker många tankar. Vi måste öppna för diskussion. Vi kommer inte lösa det idag. Vi kommer kanske aldrig lösa det. Men vi måste prata, vi måste vara open-minded, vi måste kunna kompromissa. Ofelia anser. Ofelia hävdar. Ofelia drar slutsatser. Med andra ord. Teori. Kan vi veta? Kan vi bestämma? Ofelia citerar artikelförfattaren. Perspektiv. I dagens samhälle. Andra erfarenheter. System. Vinklat. Jävigt. Genus! Masteruppsats.

För-och nackdelar. Studentkaffe. Fundera på det. Ses om en kvart.

Diskursanalys. Relevant. Slutsatser. En sak till. Tvärvetenskaplighet. Innan ni går. Intressanta paralleller. Viktiga frågor. Kurslitteratur. Artikelsök. Lösa det lösa det lösa det.

Även detta passerar. Även detta är ett minne. Även detta är igår.

Det vore trevligt ifall det någonsin kom ett ämne som kunde bli slutdiskuterat, som vi kunde säga att nu behövs inte mer forskning eller debatt, men det funkar inte så, det funkar aldrig så.