Ofelia råkar spela teater

Ofelia går i femman, och en dag skriver fröken upp några engelska ord på tavlan i klassrummet som de ska lära sig utantill. Detta är inte märkligt i sig. Ibland sjunger de sånger på engelska för att få större ordförråd, så Ofelia förväntar sig att de snart kommer få höra musik på bandspelare så att orden kan få falla på plats i sin rätta rytm och bli logiska. De är inte så svåra, även om ingen i klassrummet har sett dem i den här ordningen eller använda på det här viset förut. Det här är orden:

Where should this music be? In the air or in the earth? It sounds no more, and sure, it waits upon some god of the island.

De repeteras. Och repeteras. Ofelia blir rätt bra på att säga dem, men hon förstår fortfarande inte varför de ska sägas. Förklaras det någonsin? Det minns hon inte riktigt. Hon apar lydigt vidare. Det kommer ingen musik på bandspelaren. Det blir ingen allsång.

Sedan är allt lite, lite suddigt, som det mesta under Ofelias barndom. I vuxen ålder tänker hon ofta att hon inte riktigt var medveten eller hade kontroll över någonting på riktigt förrän hon kom upp i högstadiet, och det är också där hennes skolminnen är som tydligast. Innan dess är allt otydlig förvirring.

Hursomhelst säger fröken något i stil med, ”Nästa lektion, glöm inte, ni ska vara i det här klassrummet vid den här tiden.” Hon måste ha sagt något mer än det, något om att det inte var obligatoriskt, att det bara är ifall man ville, men Ofelia missade den biten helt och hållet. Hon var i det klassrummet på den utsatta tiden, för hon trodde att hon var tvungen. Det var bara hon och ett par andra tysta ungar från klassen.

Så det som händer är att hon då repeterar orden igen och igen, fast i ett nytt klassrum och med människor hon aldrig träffat förut. Teatermänniskor. Varför är de där? Hur hände detta? Hörde en teatergrupp av sig till olika skolor och frågade ifall ett par ungar kunde tänka sig att repa några repliker och dra dem framför en publik? Hur blev det på det här viset? Ofelia minns bara en förvirring, men också som en stilla acceptans av det hela. Gilla läget. Fanns inte så mycket annat att göra. Nu var det ju såhär.

Det går några veckor. Ofelia upprepar sina repliker. De är, givetvis, fortfarande desamma som skrevs av fröken på tavlan för vad som känns som evigheter sedan. Det är faktiskt troligt att dessa ord inte har ändrats mycket sen typ 1610, då William Shakespeare skrev Stormen. Vilket då den här pjäsen visar sig vara.

Så kommer premiären. Kulturhuset. Det hela är en parodi av Shakespeare, gamle Ville skulle inte ha känt igen det här pretantiösa dravlet med svartklädda tioåringar som har lärt sig några rader utantill. Ofelia minns en upplyst scen, minimalistisk design, med svarta pelare som hon måste huka bakom när hon inte ska synas. Hon ska oftast inte synas. Det finns väldigt lite att göra när man sitter hukad bakom en pelare, så Ofelia tittar ut genom fönstret och tycker kristallpelaren i mitten av Sergels torg är det vackraste hon någonsin har sett. Den glittrar så trevligt åt henne, tycker hon, och hon bestämmer sig för att den är hennes vän och hejar på henne. Hennes replik är över på ett par sekunder. Sen hukar hon sig igen.

Så det är så det gick till när Ofelia spelade Shakespeare på Kulturhuset, helt utan att veta varför eller hur i helvete hon hamnade där.

Advertisements

Ofelia spänner sig

”Varför gör du sådär? Viftar med händerna?”

Ofelia kommer av sig och sänker armarna. Låter dem falla ner i knät, där de känns tunga och tråkiga. Hon har ingenting att göra med dem. För trettio sekunder sen var de uppe i luften med fingrarna spretande och varenda muskel på helspänn, men nu har hon blivit tillfrågad om varför hon gör sådär igen, och hon har ingen aning. Det känns konstigt att inte spänna sig, som om hon aktivt måste anstränga sig för att inte göra det.

”Jag vet inte,” svarar hon ärligt, för hon är nio år. ”Jag bara gör det ibland när jag är glad.”

Hennes händer känns som antenner för kosmisk energi. Det kittlar i dem. Att spänna sig så hårt att hela kroppen skakar gör så att kittlandet försvinner, och när hon är väldigt glad eller stolt så kittlar det ännu mer. Hon lägger inte märke till att hon gör det, men andra gör ju det.

När hon är tonåring är hon övertygad om att det är magi som hon kan kanalisera, men hon lär sig aldrig tricket riktigt. Det börjar störa henne lite att hon viftar med händerna ovanför huvudet och grimaserar medan hon spänner sig. Det ser konstigt ut. Klasskompisarna är väl vana kanske, men Ofelia arbetar bort att vifta medan hon spänner sig i alla fall. Eller så växer hon ifrån just det. Hon har inget minne av att vifta i högstadiet.

Hon blir äldre och äldre. Hon vet fortfarande inte varför hon spänner sig. Hon utvecklar lite olika varianter för olika typer av glädje. I sociala sammanhang, när hon sitter tyst och känner kärlek och frid, då har hon armarna korsade och axlarna något uppdragna. Spänningen syns som darrningar, mest i händerna som formar vibrerande knytnävar mot armvecken.

”Det ser lite trevligt ut,” säger Ofelias kusin. ”Man vet liksom att du trivs. Man behöver inte fråga.”

”Som en katt som spinner,” ler Ofelia. ”Så kan man tänka på det.”

När hon sitter framför datorn och arbetar med en text som hon känner går bra sitter hon ofta med händerna ihopflätade som i intensiv bön. De trycker så hårt om varandra att hon lämnar tydliga märken mellan knogarna av andra handens fingrar.

Hon är ute ur gymnasiet när hon diagnosticeras, till slut, med Aspergers syndrom och andas ut lite grand eftersom det känns väldigt skönt att kunna sätta ord på det där obestämda som inte riktigt stämmer med henne. Ofelia kan inte riktigt hantera det ännu, men det kommer.

Och sen en dag när hon småsurfar kommer hon på, shit hon stimmar ju! Det är ju det hon gör! Det är ju det hon alltid har gjort! Hon ger sig själv en high-five i rena förtjusningen. Och spänner sig lite också, bara för att.

Ofelia är lite tjock

När Ofelia är tolv har familjen en stor studsmatta ute på tomten. (Hon kan så hipsterligt i efterhand nu påpeka att det var innan alla hade det. Och dessutom påpeka hur otroligt försiktiga de var med denna studsmatta, att den plockades ner varje höst och förutom det täcktes med en presenning så fort den inte användes och noga fick vartenda löv bortsopat för att inte nöta på mattan. Så fort hon ser en sådan studsmatta på någon annans tomt nu blir hon lite nervös för att det är november och den fortfarande står ute.) Följden av detta studsande storverk blir att sommaren är full av hopp och massor med stirrande upp i himlen liggande på rygg på vad som egentligen är en jättestor utomhussäng.

Hon minns inte vilka kompisar som är där just den dagen. Det spelar egentligen ingen roll. En av dem nämner något att hon är orolig för sin vikt just nu. Hon väger 55 kilo. Det är för mycket.

Ofelia funderar över det. Hon vägde sig häromdagen, bara av ren nyfikenhet. Barn vill gärna veta hur stor plats de tar upp i världen. Och hon vägde över 60 kilo. Är det för mycket? Hon har aldrig reflekterat över det konceptet. Men hennes kompis verkar orolig över sig själv, så borde Ofelia vara orolig hon också?

Det finns ingen som kallar Ofelia tjock, inte vad hon vet i alla fall. Men Ofelia märker så sällan vad folk säger om henne. Hon är ganska klumpig och otränad, ja. Hon är inte så bra på gympa. Men tjock vet hon inte. Hon har alltid sett sig själv som näpen på något sätt, eterisk och skör, men det verkar inte stämma med verkligheten riktigt. Hon tror hon tar upp mindre plats än hon gör, kanske för att hon så sällan verkar befinna sig i sitt eget huvud.

Det går i vågor, orken att göra något åt det. Ibland blir hon taggad som bara den, bestämmer sig för att nu ska hon köra på, komma i form lite, och så sockerlöfte resten av månaden som hon håller sig till med benhård disciplin. När de skaffar Wii Fit är det hon som gör det, en timme varje dag i flera månaders tid, tills hon en dag måste missa det och då tappar motiveringen att fortsätta. Det trappas ut. Det försvinner. I gymnasiet ersätter hon en måltid med en proteindrink vars lukt gör henne illamående, och hon håller för näsan och får ner den ändå. Det mönstret håller inte heller särskilt länge. Det är för vidrigt.

Ofelia har aldrig en ätstörning. Men det finns små, små tidpunkter som hon nästan önskar sig en. Så att hon inte ska äta så mycket godis, bara. Tänk att tycka att frukt var godare än godis. Så en liten, kontrollerbar ätstörning som kan motivera henne, det vore liksom  perfekt. (Herregud så dumt. Herregud så ofantligt korkat resonerat.)

Det finns saker som är svåra att slänga av sig. Som att inte bli lite, lite ledsen när Fitzwilliam tycker att hennes putande mage är söt. För att han ska liksom inte låtsas som om att den finns, då? De ska båda låtsas att Ofelia ser ut som Scarlett Johanson, eller hur hade hon tänkt där? Hennes mage finns ju, och det är faktiskt en riktigt söt mage. Ofelia är mjuk och kramgo precis överallt. Visst är det bra? Så länge hennes kropp kan röra sig själv, så länge hon kan dansa Zumba tills hon blir svettig eller springa till tunnelbanan utan att andas som en blåsbälg i en kvart efteråt så får magen och låren och rumpan se ut lite som de vill.

Att träna för en siffra på vågen får det verkligen vara slut med.

Ofelia och Micke

Låt oss inte prata om hur han dog. Låt oss istället prata om hur han var när han levde.

Ofelia träffar Micke när de båda är med i en teaterföreställning i mellanstadiet. Han går i Ofelias parallellklass, så de har inte haft några skäl att ses innan dess. Men de kommer bra överens från början, det vet Ofelia även om hon inte kommer ihåg hur den första konversationen började. De hänger med varandra på rasterna. De tittar på film ihop. De är övertygade om att de har magiska krafter och pratar ständigt om det, för de är tonåringar och är frustrerade över hur lite kontroll de har och skulle gärna tro att det finns något de kan göra för att få mer. Världen är full av omen. De får gärna för sig att de räknar ner dagarna till något stort, att de bara måste vara lite tålmodiga innan saker och ting faktiskt börjar hända.

De börjar högstadiet, med nya klasser som de delvis fått vara med och sätta ihop själva. Ofelia väljer Micke som högsta prioritet. Hon behöver honom i sin klass, tänk hur det kommer bli när de när de får samma schema och slipper vänta på varandra hela tiden. Så himla skönt… Det är också så det blir. Hemma hos Micke tittar de på Sabrina tonårshäxan, och Ofelia äter snabbnudlar för första gången. Hemma hos Ofelia lägger de saker till sin allt växande häxsamling, men det är för det mesta rökelse och stearinljus.

De går och ser Sagan om Ringen tillsammans. De har båda förälskat sig handlöst i Legolas men kommer inte riktigt ihåg vad skådespelaren heter. Det är innan en Googlesökning är det första man tänker på för att lösa problemet. Så de stannar till eftertexterna och präntar in namnet i huvudet. Påminner varandra om det när de går därifrån eftersom de inte har penna och papper att skriva ner det med. Inne på McDonalds. På tunnelbanan. Innan de skiljs åt. Vad heter han? Orlando Bloom.

Det här är innan Ofelia vet om att Micke är en kille. Innan någon riktigt vet det, förutom Micke själv då kanske. Ingen kallar honom Micke, alla säger ett annat namn. Det lidandet är något Micke aldrig pratar om, så Ofelia vet ingenting. Hon tror han är det andra namnet. Det är det andra som nervöst säger att det är något Ofelia måste veta, så Ofelia tror först att hennes bästa vän kanske är lesbisk då. Vilket inte låter jättelogiskt eftersom hon vet att de båda var så kära i Orlando Bloom, så hon har verkligen ingen aning. Hennes kunskap om vad T i HBTQ står för är väldigt liten. I vilket fall som helst ska hon såklart vara stödjande oavsett vad grejen är. Hon älskar sin kompis jättemycket. Vad det än är så ska Ofelia stötta.

Och Ofelia har så goda intentioner. Men hon säger aldrig rätt pronomen. Hon säger aldrig rätt namn, det namn Micke själv har valt. Hon är tonåring och tror att hon själv är undantaget, att bara för att hon är van vid det så kan hon fortsätta säga ”hon”. Kanske hon skulle ha fattat förr eller senare. Men snart är det för sent.

På Mickes begravning säger hans styvmamma att Ofelia var hans första riktiga vän.