Ofelia dricker kaffe

”Jag brukade vara mer av en tedrickare,” säger Ofelia och häller mjölk i kaffet. ”Men sedan började jag jobba på kontor, hahaha, och då blir det liksom ofrånkomligt!”

Hon dricker kaffe med mjölk i, som mamma och pappa gör. Inget socker. Ofelia slutade med socker i varma drycker så fort hon la märke till hur mycket te hon faktiskt drack och hur ofantligt mycket socker det skulle leda till att hon fick i sig varje dag. Förvånansvärt insiktsfullt av Ofelia, faktiskt. Ett av hennes smartare drag.

Kaffe. Denna omisskännligt vuxna dryck. När Ofelia var tolv skrev hon en novell som hette Äkta lycka får man av kärlek (herregud, var hon någonsin nöjd med den titeln?) som hon blygt tog med sig till skolan för genomläsning, och det var det första hon lät någon läsa, och det gick som ett sus genom klassen. Ofelia var en hjälte, en superstjärna, i ett par dagar. Hon hade skrivit något så genomdrivande äkta, något som alla tyckte var bra.

Det var en ganska grundläggande romantisk historia. Huvudpersonen jobbade på ett kontor och var kär i en kille, men han var ihop med någon annan. I slutet kom huvudpersonen på att det hela var ett missförstånd på något vis och killen kom hem till henne, erkände sin kärlek med blommor, och sedan var sagan slut. Genompepprad i berättelsen är förekomsten av kaffe. Huvudpersonen dricker det på jobbet, hon och killen dricker det tillsammans. Det enda Ofelia faktiskt minns av berättelsen (den gick förlorad för många år sedan i övergången mellan två datorer) är att de vid något tillfälle drack kaffe och åt kokosbollar. Det sistnämnda helt taget ur Ofelias liv då det var det enda hon visste hur man bakade. Hon minns också känslan av att hon tyckte det kändes lite barnsligt med kokosbollar. Var det något vuxna gjorde? Hon kanske borde välja något annat… Men hon bestämde sig för att nej, hennes huvudperson skulle äta kokosbollar. Det är till och med möjligt att hon frågade sina föräldrar om det var trovärdigt, men det kan också vara en efterkonstruktion. Research var viktigt. Det var första gången hon gjorde det.

Kaffet var grejen. Kaffe var så urbota äckligt att bara vuxna kunde få i sig det. Det gick i och för sig ett rykte om att en kille, en av de längsta i klassen, han drack kaffe ibland, men det var ingenting Ofelia hade sett med egna ögon. Det dröjde flera år tills hon försökte sig på en liten kaffedrink, med chokladsås och kanel, på Coffeehouse by George. Sedan följde en liten acklimatiseringsperiod, och så jobbet på kontor.

”Ha ha ha,” brukar folk skratta när Ofelia kör sin standarddisclaimer vid kaffedrickande. ”Ja, det är ju en sån social grej på kontor, man måste liksom dricka kaffe då!”

Såhär i efterhand är det inte helt svårt för Ofelia att se att hon periodvis var ganska olycklig på denna arbetsplats och att kaffe var ett sätt för henne att få ut något av sin dag. Det fanns så många frågetecken på den arbetsplatsen som aldrig rätades ut, men en kopp kaffe kunde man lita på. En kopp kaffe har stort symboliskt värde. En kopp kaffe dricks av kompetenta vuxna som behöver koffein för att klara av sina dagar; en kopp kaffe är en universell kod för ”hoho, måndagar, eller hur, prata inte ens med mig förrän jag fått min kick!” Ett sätt att säga hur lika varandra vi är. Vi har det här gemensamt och vi är lika mycket värda här.

En kopp te är liksom inte riktigt samma sak.

Advertisements

Ofelia är supertaggad

Det här skulle kunna vara en följeslagare till förra veckans inlägg. Ofelia tycker i alla fall mycket om att hålla upp dem bredvid varandra och jämföra dem, och njuta av att en av dem var hennes liv då, men den andra är hennes liv nu.

Ofelia dansar fram och tillbaka framför spegeln. Lite foundation kanske… Bara en aning, för att hon inte ska se så rödflammig ut. Kanske en liten smula mascara…. Nej, hon får inte överdriva och smeta på sig läppglans också, det räcker såhär i sminkväg. Hon vill inte att de ska vänja sig vid att jobba med någon som är för olik henne, men hon vill samtidigt att de ska få se henne från hennes bästa sida. Synd att hon inte kunde få klipptid förren i helgen… Men det här duger också. Hon kunde inte sova så bra inatt. Vaknade vid minsta ljud som om det var väckarklockan. Lite för taggad. Hon hoppas att det inte är för desperat? Alltså, det är ju kul ifall någon ser fram emot jobbet, men det kanske är lite sorgligt om det är såhär pass… sömnlöst? Bara en tanke. Ofelia måste försöka komma ihåg att vara lite cool. Avslappnad, bara. Hon är ju så himla cool och avslappnad precis just nu.

Så hur ser hon ut bakifrån? Helt okej. Kommer hon behöva dra upp byxorna och ner toppen hela tiden? …Kanske. Men om de fortsätter gilla henne, om de väljer att gå vidare, då kommer de gå ut och shoppa efter en riktig arbetsoutfit till henne. Då kommer hon nog också få en sån där tjusig namnbricka. Och definitivt en ordentlig blus. Den som hon redan hade hemma är lite… spetsknasig. Lite mycket. Men den duger för inlärning.

När är det dags att åka? Tjugo minuter kvar. Ofelia gör en liten studsdans på stället.

Hon har gjort det här helt själv. Jovisst, hon medger att Fitzwilliam satt med henne när de tittade på Arbetsförmedlingens Platsbank för tjänster som söktes, och att det kanske var han som först såg annonsen. Det var hon som sökte, hon som arbetade om CV:t sådär en smula och klippte och klistrade lite i det personliga brevet, för att skräddarsy en ansökan som passade just för det här. Det har hon faktiskt blivit ganska bra på på sistone. Det var hon som fick en intervju, det var hon som blev anställd på prov. Det var hon som passade in med de blivande arbetskamraterna från början. Det är hon som är ganska säker, inte hundra procent säker men ganska säker, på att det här blir arbetsplatsen hon kommer tillbringa mycket tid på i sommar. Och i höst också, om hon nu kommer in på bibliotekarieutbildningen som hon hoppas.

För en gångs skull känns det faktiskt som saker och ting går som Ofelia önskar att de kunde gå.

Ofelias anställningsintervju

Det är inte Ofelias första anställningsintervju. Den har hon 2007, för en position i ett grillkök. Hon sitter och undrar vad i helvete hon gör där, medan hon med darrande röst svarar att nej, hon har ingen direkt erfarenhet av att stå vid en grill, men att hon lär sig snabbt. Det jobbet hör hon till sin enorma lättnad ingenting av.

Hela situationen är motiverad av panik samt övertygelse om att ingen av hennes egenskaper eller erfarenheter är goda nog och hon egentligen bara behöver något att pyssla med fram till den självklara bokdebuten kommer. När denna inte kommer (även om första utkastet hade varit felfritt och strålande, vilket det inte alls var, måste det ändå vara färdigt innan något förlag med självaktning skulle kunna tänka sig att titta på det) så slänger sig Ofelia med liv och lust in i pluggande istället. (Hon tror fortfarande att framtiden är en tidsperiod av triumf och framgång, som kommer närmare och närmare för var dag. Hon behöver bara vara tålmodig. Och typ bara jobba med boken när hon känner sig inspirerad, för hon har ju så mycket annat. Ofelia är mycket, mycket dum.)

Hon har jobbat här och var. Mest på farbror chefs företag, där hon har packat italienska silkesslipsar och suttit ensam i en lokal bredvid ett parkeringshus. Med detta inte sagt att hon avskytt det jobbet, men det har givetvis varit svårt att avancera. Ofelia har också varit projektanställd och jobbat natt, hon har varit praktikant och provanställd och till slut anställd. För dessa arbeten blev hon aldrig intervjuad. Hon hamnade i möten istället. Möten för att bestämma, möten för att prata igenom, möten för att komma överens. Och så långa perioder av bara väntan på att andra ska höra av sig, med fräsande av ilska för att hon bara skrotar runt utan något att göra.

Så det här är inte hennes första anställningsintervju. Men det är första gången hon känner sig lite taggad över det här jobbet och det liv hon skulle kunna mejsla ut åt sig själv om hon får det. Så det är inte utan att hon känner sig hoppfull. Verklighetsförankrad, men hoppfull.

Fan att hon glömde sin foundation hemma hos Fitzwilliam.

Sju saker som tredjeklassare har frågat Ofelia

När de hänger runt en någorlunda trevlig vuxen under en längre period har små människor en tendens att börja ställa frågor. Detta bör man som någorlunda trevlig vuxen vara beredd på. Det här är frågor Ofelia inte var beredd på, men som hon svarade på så ärligt hon förmådde.

  1. Är du vegetarian?”

Ofelias svar: Nej, jag äter kött.
Reaktion: En diskussion om favoriträtter. Ofelia tar väldigt lång tid på sig att bestämma sig för vad som är hennes favoriträtt. Hon har en bestämd känsla av att hon brukade veta detta, att hon hade en inre lista någonstans som fått falla bort i vuxenhetens andra prioriteringar.

  1. Har du en man?”

Ofelias svar: ”Nej, men jag har en pojkvän som heter Fitzwilliam.”
Reaktion: Tiotusen fler frågor.

  1. Vill ni ha barn?”

Ofelias svar: ”Nej, det har vi inte planerat just nu.”
Reaktion: De har glömt att de ställde frågan.

  1. Brukar ni göra barn?”

Ofelias svar: ”Det är en väldigt specifik fråga med ett väldigt specifikt svar. Nej. Vi har aldrig gjort ett enda barn. Noll är det antal barn vi har gjort.”
Reaktion: Djup skepticism samt fniss. Något barn måste de väl ha gjort. De undrar hoppfullt ifall Ofelia tycker det här är pinsamt. Ofelia skrattar. Det här är den minst pinsamma konversationen hon någonsin haft. Hon tycker det är mer pinsamt att hon aldrig kommer ihåg vad alla dessa ungar heter, men det säger hon inte.

  1. Brukar ni pussas?”

Ofelias svar: Ja, ganska mycket faktiskt. Sist vi pussades var i morse innan jag gick till jobbet.
Reaktion: Fnissfniss. Sedan kommer fler frågor, för att se till att Ofelia är i en bra, trygg relation med denna mystiska man som hon inte ens gör barn med.

  1. Tänk om han är otrogen mot dig!”

Ofelias svar: ”Det tror jag inte han är, faktiskt.”
Reaktion: ”Men tänk om han har en till flickvän någonstans!” De verkar intresserade av ämnet. Ofelia säger att hon nog skulle ha märkt det i så fall. De insisterar att hon inte kan veta allt han gör. Rent tekniskt har de rätt.

  1. Har han skägg?”

Ofelias svar: ”Ja. Det är ett mycket stiligt skägg.”
Reaktion: Acceptans. Det här var en viktigt fråga. De är nöjda med svaret.

 

Ofelia kan göra två saker samtidigt

Ofelia kan sitta i åtta timmar och skriva en lång, lång lista på gymnasieskolor som har öppet hus i november. Detta kan hon göra medan hon lyssnar på spellistan med låtar som får henne att tänka på Boken, och hon ser för sin inre syn hur karaktärerna dansar runt. Sjunger om att rätta till saker, om att prata lite, om att vara radioaktiv, om att vara ett monster. Men detta är något hon gör samtidigt som hon jobbar, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande på ett kontor, framför en skärm, och knappar in datum och tider och skolor.

Ofelia kan planera framtiden och fundera över yrken hon skulle vilja ha, rent realistiskt. Sådant hon skulle klara av och kanske tjäna pengar på, så att hon kan ta kloka beslut och investera och satsa. Detta kan hon göra medan hon drömmer om framgång, att sitta i en TV-soffa och svara på frågor, att bli tillfrågad av BBC om att skriva en pilot till en serie, att slippa oroa sig för småsaker som hyra och mat och bara fokusera på en kreativ process. Men detta är något hon gör samtidigt som hon planerar, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande på Arbetsförmedlingens hemsida och spanar på annonser, och undrar om hennes chef kommer ta beslutet om vidareanställning idag eller imorgon.

Ofelia kan betala sina räkningar och städa ibland och ta sitt ansvar som en vuxen människa. Detta kan hon göra medan hon funderar på resor och stora inköp, som en ny laptop som väl kommer komma till användning när hon börjar plugga igen till nästa höst. Hon borde väl egentligen fokusera på ett ordentligt skrivprogram till den stationära som första steg, så att det som hon använder datorn mest till har det bästa som hon kan få tag i. Samtidigt saknar hon känslan av att sitta med en laptop och låta fingrarna löpa. Men detta är något hon gör samtidigt som hon är förståndig, alltså. I verkligheten sitter hon fortfarande och sparar på sina pengar, tills det faktiskt blir kris på allvar.

Ofelia kan oroa sig för framtiden och se fram emot den. Ofelia kan ta risker utan att vara vårdslös. Ofelia kan sköta sitt jobb och drömma om något större.

För Ofelia kan göra två saker samtidigt.

Ofelia ska inte gråta på jobbet

Det här är regel nummer ett. Bryt inte ihop. Glid in på toaletten lite diskret, försök att skrika väldigt tyst bara, blaska kallt vatten på kinderna och låt kylan chocka dig så pass att du glömmer bort att vara ledsen.

Du ska inte gråta på jobbet.

Det är alltid jobbigt att gråta öppet. Det är jobbigt på dagis, det är jobbigt i skolan, det är asjobbigt på jobbet. Det spelar ingen roll var det är. Alltid svårt att försöka dölja hur ledsen man är. Alltså, så länge inte någon har dött får man inte gråta på jobbet.

Gråt inte på jobbet.

Det var inte ett stort misstag. Det var bara jobbigt att veta att någon åkte från Uppsala för att komma på intervju, så var det en liten skitsak som skulle stå i vägen för at anställa dem. Något du visste om egentligen, men inte trodde var en så stor grej, och som du faktiskt inte tycker ska vara ett hinder för att man ska få arbeta som franskavikarie för högstadieelever. Man ska kunna svenska i tal och skrift. Det är tydligen världens viktigaste detalj, det var till och med mot lagen eller nåt att inte göra det. Och du visste inte det.

Så fan heller att du gråter på jobbet.

En kylskåpskall burk i handen drar uppmärksamhet från hettande kinder. Allt du kan göra är att be om ursäkt men det kanske inte är värt att erbjuda blod från dina egna ådror som betalning? Kanske inte värt att krypa ihop under skrivbordet och inte komma ut? Kanske inte värt att falla ihop totalt?

Du kan faktiskt göra det här. Du kan få det att se lätt ut. Du kan distrahera dig själv med musik i hörlurarna, jättehögt, så du kan fastna i låttexten och glömma bort att vara ledsen.

Så har du åtminstone bara gråtit lite på jobbet.

Ofelia och stressen

Stress är en nålspets rakt i njuren. Det ligger ungefär där, trycks in då och då men oftast är det bara en konstant, molande närvaro. Det är att arbeta på ett projekt i tio minuter, sen hugga fast i något annat som också behöver bli färdigt, för man känner att det första håller på att stanna av och man måste ständigt arbeta på något för att inte känna skarpa hack av skuld.

Ofelia jobbar nu. Och för det mesta trivs hon väldigt bra. Hon känner att hennes förmågor uppskattas och att hon blir utmanad, men hon sätter sina egna uppgifter och har ett eget schema. Och ibland hamnar hon efter.

Stress är dåligt samvete. Stress är snabba repliker. Stress är små segrar.

Hon kommer klara sig igenom den här veckan. Det är vad hon säger till sig själv. Efter den här veckan har hon lite respit innan det börjar igen, och då kommer hon ha mer tid att slappna av. Kanske. Förhoppningsvis. Det kommer åtminstone vara vissa saker som inte behöver bli färdiga direkt. Hon kanske till och med kommer ha tid att arbeta med sitt skrivande lite, fundera på text till skrivgruppen och på Petrovas födelsedagspresent. Intalar sig Ofelia. Allt kommer bli lite bättre nästa vecka.

Stress är att inte kunna sova ordentligt eftersom man vet att man måste ha en obekväm diskussion nästa dag. Stress är att vara trött hela tiden. Stress är att lura sig själv.

Det är du som gör det här mot dig själv, Ofelia. Det är du som har bestämt det här schemat du håller dig till, det är du som bryr dig mest. Lägg lite illusioner till magontet och låtsas som om att du är den enda som bryr sig alls ifall saker blir klara i tid.

Det är inte som att du är läkare.

Det är inte som att du är militär.

Det är inte som att du är pilot.

Liv hänger inte på att du gör ett bra jobb. Andas in och andas ut. Arbeta dig igenom och kom ut på andra sidan. Ta ansvar.

Låtsas som om du andas frisk luft och inte batterisyra.