Ofelias svar

“Varför är det jätteviktigt att jag smakar på ostron just nu, nä jag sitter och gör julkort vid köksbordet? Jag skulle aldrig hålla på med mat över dina viktiga papper. Vadå? Är det för att dina viktiga papper sätter mat på bordet medan mina är julkort? Kanske det. Men är det viktigare att jag smakar på ostron nu exakt nu, eller att mina handritade julkort som jag lagt timmar på inte får fläckar på sig?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Tja, det här var julen typ 2008, så oddsen är att hon är den enda som tänker på det eller ens kommer ihåg det.

“Kan du snälla bara handla mat för att jag ber dig och för att jag är lite ledsen och trött?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Hon tänkte det för sig själv men skrev det aldrig. Så det är lite hennes eget fel.

“Jag vet att lotterier är grundläggande orättvist och att oddsen för att vinna är väldigt små. Och ändå är det ju nån som vinner!”
Hur sent är Ofelia ute med svaret? Inte sent alls! Hon sa det, och Ofelias pappa var svarslös i flera sekunder. Bra dag.

“Älskade vän. Det är en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Vi älskar dig så mycket och du har inte läst den sista Harry Potterboken än. Snälla.”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Alldeles, alldeles för sent.

Advertisements

Ofelias träd

När Ofelia växer upp finns körsbärsträdet utanför hennes sovrumsfönster. Det är inte deras träd egentligen utan grannens, men sanningen är nog att de som får chansen att njuta mest av frukten är diverse kråkfåglar i grannskapet. Det gör inte Ofelia så mycket. Hon följer årstiderna med körsbärsträdet. Kala grenar om vintern, så skira blad och sedan tusentals vita blommor, som sväller till skinande blanka bär. Vinden susar i lövverket. Vinden sliter av kronblad som täcker precis allt.

Det är inte det enda trädet som spelar roll i Ofelias liv. Hon tycker om träd. De har rötter som går långt ner och de står stadigt på jorden, och Ofelia har en period då hon känner att naturen är full av skyddande andar. Hon har döpt en tall på vägen från skolan till Einar. Han är en beskyddare från de tusentals faror som lurar på Ofelia. Det är utmattande för ett barn att ha livlig fantasi. Ofelia är aldrig hjälten i sina egna sagor. Hon är alltid offret. Men träd är beskyddare och Einar är den främsta av dem. Ofelia lägger en liten hand mot hans solvarma bark och känner sig trygg.

Viden på tomten, med det perfekta lilla trappsteget upp så att man kan sätta sig bekvämt. Sen det lilla trädet på skolgården, som har den spretiga förgreningen, som en öppen hand. (Något år senare brast den förgreningen, nertyngd och försvagad av många barns klättrande.) Och så eken, också på tomten, där en mycket imponerande koja byggdes och en lång repgunga fanns.

Träd! De fanns överallt där Ofelia var barn. I de skogiga partierna runt skolan. På tomten. Inga enorma skogar, ingenting att gå vilse i. Ofelia är ett stadsbarn och träd är magiska och fulla av älvor.

Så nu har Ofelia flyttat från föräldrahemmet. Det finns inget körsbärsträd utanför hennes fönster. Det finns en lyktstolpe.

Det är dock en ganska trevlig lyktstolpe, och Ofelia har döpt den till Simon.

Ofelia och lyckan

För tio år sedan var Ofelia inte olycklig. Hon visste inte om det än. Det hade hänt, men det skulle dröja ett par dagar innan hon fick telefonsamtalet som golvade henne, som slet andan ur henne, som bjöd in mörkret. Men hur var det annars? Ofelia har dagboksanteckningar för tiden precis innan. Hon hade just gått ut gymnasiet. Hon skrev fanfiction. Hon pratade mycket med Petrova och var skräckslagen inför framtiden nästan jämt och sökte kanske ett jobb i månaden och ville helst sova för alltid. Ofelia höll optimismen igång i dagboksanteckningarna. Hon minns bara förlamningen, hur skräcken paralyserade henne. Och sedan hände det. Tio år sedan. Nästan exakt.

För fem år sedan var Ofelia inte olycklig. Hon bodde själv, hon pluggade på högskola, tjänade egna pengar och hade det ganska bra. Hon var nöjd. Det fanns en liten oro för att klara kurser, en liten oro för att skaffa jobb sedan, men överhuvudtaget kändes det avlägset. Ett år in i framtiden. Det skulle säkert ordna sig. Hon hade C-uppsats och sånt där att klara av först. Hon hade också accepterat tanken på att hon var singel och att hon skulle så förbli, för det verkade som om det var något fel på henne som aldrig blev kär i samma personer som blev kär i henne. Hon nöjde sig liksom med hälften rätt. Det var säkrare på det viset. Om man lever på hoppet får man sitt hjärta krossat lite varje idag, istället för en gång helt och hållet, så det är bättre. Det måste vara bättre. Tänkte Ofelia, för fem år sedan.

För ett år sedan var Ofelia inte olycklig. Först och främst har hon Fitzwilliam äntligen, och börjar efter två år tillsammans faktiskt fatta att hon har en jävla tur. Det hade hon inte kunnat tro! Att hon skulle vara glad i ett förhållande, och vara så glad i Fitzwilliam att hon inte riktigt kan hålla sig från att gnaga honom kärleksfullt i näsan när hon får chansen. Han är ändlöst tålmodig och tillfreds med sitt liv. Ofelia har precis fått… inte riktigt sparken, men hennes kontrakt har inte blivit förnyat, så det är ungefär samma sak. Det känns förvånansvärt okej. Hon vet vad hon vill göra nu, och det är inte en plan som hänger på att hon blir upptäckt eller att någon levererar drömjobbet. Hon ska jobba arslet av sig istället.

Så är det då nu. Ofelia har inte ett utan två jobb som hon faktiskt gillar. Hon har haft en hel del tur, men hon förtjänar sina positioner och har jobbat hårt. Hon pluggar också. Och hon har Fitzwilliam kvar, och de bor ihop!

Lycka är svårdefinierat. Ofelia har länge bara varit “inte olycklig” för det har oftast varit något som fattats, och hon har för det mesta varit okej med att inte vara olycklig. Men nu är hon så nära lycklig hon någonsin har varit. Visst, det finns fortfarande saker hon vill ha, som hon kommer fortsätta jobba för. Men för första gången är hon inte stressad över att hon inte har dem än.

Hon är bara glad för vad hon har. Och hon är sååå lycklig.

Ofelia går och går

Som barn går Ofelia hem från skolan med näsan i en bok. Resonemanget är som följer: Om hon kan läsa på tåget, i bilen, på tunnelbanan, så kan hon läsa gående. Det är ju bara ett annat färdmedel och det är ju benen som sköter jobbet, så att säga, och hon kan vägen hem utantill. Det finns heller inga bilar på hennes skolväg att oroa sig över. Inga problem, alltså. Hon kan kasta en blick på vägen framför henne för att undvika hal is eller förrädiska rötter, men det är snabbt gjort. Ofelia kan gå nerför trappor utan att se sig för. Hon misslyckas aldrig. Hon går aldrig in i något, eller någon heller. Och hemvägen blir genast lite roligare.

Senare blir Ofelias skolväg mindre förutsägbar. Hon slutar läsa gående. Istället fokuserar hon intensivt på marken framför hennes fötter, låter ögonen vila på något mundant medan hon tar sig framåt och tänker på just ingenting. Hon tittar sällan upp. Det finns en känsla av att hon ständigt missar saker. Det är för att hon gör det.

Ofelia går med utsvängda fötter, som Charlie Chaplin. Hennes mamma säger åt henne att gå rakt, men Ofelia tycker det känns konstigt och vid nåt tillfälle ger hennes mamma upp. Ofelias gymnastikskor är sidoslitna. Ofelias fötter är platta och jättedåliga på att vara fötter. Tio minuter i fel skor och hon får blåsor. De flesta av Ofelias skor är fel skor, eftersom Ofelias fötter är fel fötter.

Ofelia svänger med armarna när hon går, helt utan att märka det. Det är ganska bra när det är kallt; centrifugalkraften pressar ut blod i händerna och håller dem varma. Hon behöver inte vantar men är en fara för sig själv och andra. För säkerhets skull förvarar hon oftast händerna i jackfickorna, men ibland har hon ju inte jacka på sig, och dänger då händerna i diverse föremål som råkar stå för nära. Hon går förbi en parkerad bil i Rom och råkar svinga högerhanden i backspegeln. Det säger KLONK, plast mot ben, och Ofelia får ett blåmärke. Bilen är oskadd, men ser förnärmad ut. Ofelia märkte inte att den stod där. Hon tittar fortfarande ner i trottoaren, utifall att det finns faror rakt framför fötterna på henne.

“Du ser ut som en tecknad figur när du skyndar över gatan,” säger Fitzwilliam kärleksfullt. “Så himla gulligt.”

Han syftar då på att Ofelia tydligen småspringer, med huvudet lite indraget som om hon vill minska på luftmotståndet. Som ett barn som leker superhjälte. Han känner igen Ofelia på håll för att hon har en karakteristisk gång. Det är ett snällt sätt att säga att hon går knasigt.

Men sen får hon en kram, och då är det inte så farligt.

Vad Ofelia minns

Ofelia är Bibliotekarien. Den coola, den man förhoppningsvis kan prata med. Hon kastar sig in i en föreläsning oförberedd och pratar om handens evolutionära uppbyggnad och vad som gör den unik. Hon beter sig som om hon hör hemma här. Hon vågar ta plats och skoja och berätta spännande saker, hon vill så gärna att dessa sextonåringar ska minnas henne med ett leende.

Vad lär man sig på gymnasiet? Vad lärde sig Ofelia? Hon minns en mattelärare, stor och arg och väldigt röd. Hon minns ett fåtal kompisar. Hon minns byggnaden och att stå i rökrutan på rasten och att det ofta serverades chicken nuggets i matsalen (så ofta att man tröttnade) och att man kunde köpa sura körsbär i fiket. Hon minns att hon sällan hade pengar. Hon minns en särskild dag, en temadag med tävlingar, och att hon var med i gruppen som bakade en tårta. Var det då hon insåg att hon gillade bakning? Måste ha varit. De fyllde färdigköpa tårtbottnar med citronfromage och formade det till Globen. Det var den godaste tårtan hon ätit.

Minns hon några lärares namn? Några ansikten alls? Skulle hon känna igen dem på stan?

Hon tänker på det när hon ser dessa barn. De är sexton, herregud, de är sexton år. De föddes år 2000, deras personnummer är bara nollor. De minns inte elfte september, de var ett år gamla. Så unga, så unga. De vet så lite. Ofelia visste så lite.

Så det här är hennes råd. Själv är hon ju så liten fortfarande, men det vet ju inte dessa ungar nåt om. När de själva är 29 kan de se tillbaka på Ofelia och skaka på huvudet. ”Hur kunde hon inbilla sig att hon kunde ge oss råd?” kan de säga då, om de ens pratar med varandra längre. ”När hon själv knappt var trettio? Vem var hon att säga nåt?” Men sedan kan de tänka på hur det var att vara sexton, och då kanske de håller tyst, för vem skulle inte vilja ha en chans att berätta vad man har lärt sig? Men det här är vad Ofelia skulle vilja säga till sig själv. Även fast hon vet att det inte spelar någon roll. Även fast hon vet att hon inte skulle ha lyssnat.

  1. Gymnasiet är till för att lära dig saker du kommer tro är sanningar. På universitet får du lära dig att allt du fick lära dig på gymnasiet är förenklingar och faktoider. Allt är alltid krångligare, men om vi lärde oss det från början skulle vi aldrig orka.
  2. Det kommer inte bli lättare. Det kommer bara bli annorlunda svårt.
  3. Om antalet saker som stressar upp dig överskrider fem, ta ett steg tillbaka och släpp taget. Skriv upp dessa saker. Se ifall det finns något du kan göra för att minska på stressen. Lär dig säga nej. Se till att det finns dagar då du inte gör något alls, och GÖR INGENTING ALLS under dessa dagar.
  4. Se till att du äger åtminstone ett klädesplagg som gör dig glad. Gula skor är bra.
  5. Du kommer att glömma bort hur det var. Se till att det är nerskrivet.
  6. Om det är något du verkligen vill få uppnått i livet, gör det då. Lägg ner lite tid på det. Drömmar är trevligt, men det krävs mycket jobb och du måste våga.
  7. Det är ingen brådska med att lära sig dricka kaffe. Massor med vuxna föredrar te.
  8. Vännerna du har nu kanske du kommer förlora kontakten med. Det är naturligt. Ibland har man egentligen inte mer gemensamt än att man föddes samma år och gjorde samma val när man var femton, och om man inte automatiskt träffas varje dag kan det gå månader eller år innan man träffas igen. Men det kommer kännas som förr, varje gång, på gott eller ont.
  9. Oroa er inte. Ni har tid.

Ofelia råkar spela teater

Ofelia går i femman, och en dag skriver fröken upp några engelska ord på tavlan i klassrummet som de ska lära sig utantill. Detta är inte märkligt i sig. Ibland sjunger de sånger på engelska för att få större ordförråd, så Ofelia förväntar sig att de snart kommer få höra musik på bandspelare så att orden kan få falla på plats i sin rätta rytm och bli logiska. De är inte så svåra, även om ingen i klassrummet har sett dem i den här ordningen eller använda på det här viset förut. Det här är orden:

Where should this music be? In the air or in the earth? It sounds no more, and sure, it waits upon some god of the island.

De repeteras. Och repeteras. Ofelia blir rätt bra på att säga dem, men hon förstår fortfarande inte varför de ska sägas. Förklaras det någonsin? Det minns hon inte riktigt. Hon apar lydigt vidare. Det kommer ingen musik på bandspelaren. Det blir ingen allsång.

Sedan är allt lite, lite suddigt, som det mesta under Ofelias barndom. I vuxen ålder tänker hon ofta att hon inte riktigt var medveten eller hade kontroll över någonting på riktigt förrän hon kom upp i högstadiet, och det är också där hennes skolminnen är som tydligast. Innan dess är allt otydlig förvirring.

Hursomhelst säger fröken något i stil med, ”Nästa lektion, glöm inte, ni ska vara i det här klassrummet vid den här tiden.” Hon måste ha sagt något mer än det, något om att det inte var obligatoriskt, att det bara är ifall man ville, men Ofelia missade den biten helt och hållet. Hon var i det klassrummet på den utsatta tiden, för hon trodde att hon var tvungen. Det var bara hon och ett par andra tysta ungar från klassen.

Så det som händer är att hon då repeterar orden igen och igen, fast i ett nytt klassrum och med människor hon aldrig träffat förut. Teatermänniskor. Varför är de där? Hur hände detta? Hörde en teatergrupp av sig till olika skolor och frågade ifall ett par ungar kunde tänka sig att repa några repliker och dra dem framför en publik? Hur blev det på det här viset? Ofelia minns bara en förvirring, men också som en stilla acceptans av det hela. Gilla läget. Fanns inte så mycket annat att göra. Nu var det ju såhär.

Det går några veckor. Ofelia upprepar sina repliker. De är, givetvis, fortfarande desamma som skrevs av fröken på tavlan för vad som känns som evigheter sedan. Det är faktiskt troligt att dessa ord inte har ändrats mycket sen typ 1610, då William Shakespeare skrev Stormen. Vilket då den här pjäsen visar sig vara.

Så kommer premiären. Kulturhuset. Det hela är en parodi av Shakespeare, gamle Ville skulle inte ha känt igen det här pretantiösa dravlet med svartklädda tioåringar som har lärt sig några rader utantill. Ofelia minns en upplyst scen, minimalistisk design, med svarta pelare som hon måste huka bakom när hon inte ska synas. Hon ska oftast inte synas. Det finns väldigt lite att göra när man sitter hukad bakom en pelare, så Ofelia tittar ut genom fönstret och tycker kristallpelaren i mitten av Sergels torg är det vackraste hon någonsin har sett. Den glittrar så trevligt åt henne, tycker hon, och hon bestämmer sig för att den är hennes vän och hejar på henne. Hennes replik är över på ett par sekunder. Sen hukar hon sig igen.

Så det är så det gick till när Ofelia spelade Shakespeare på Kulturhuset, helt utan att veta varför eller hur i helvete hon hamnade där.

Ofelias mode

Det tog lång tid innan Ofelia vågade sig på att ha en egen stil överhuvudtaget. Eftersom hon inte litar på sig själv så finns det ingen anledning att hon skulle våga klä sig i vad hon tycker är fint. Tänk om folk skrattar? Då skulle hon känna sig dum. Det är bättre att inte ha någon stil alls, att inte bry sig, att låta andra bestämma. Om Ofelia inte litar på sig själv så kan hon välja att ha osmickrande mysbyxor på sig hela tiden, och se ner på andra litegrann, för att de bryr sig mer. Ofelia tror inte att det är värt något, att tänka på kläder och mode. Hon tänker sig att hennes intressen är mer värda. Hon tänker sig att hon inte är ytlig, men hon är fördomsfull och snobbig istället, och det är värre.

Ofelia hatar att shoppa långt innan hon börjar tänka i storlekar och hur det gör lite ont i magen att tänka att hon nog behöver ännu större jeans. Hon hatar att shoppa för att hon inte vet vad som är snyggt, och det tar så lång tid att bestämma sig när man inte vet vad man letar efter. När det shoppas åt Ofelia är det mamma som får släpa med henne. Ofelia skulle mycket hellre sitta i bilen och läsa tills det är över.

Så det här är vad Ofelia tycker om, nu när hon har skaffat en stil. Hon säger inte att hon har stil. Men hon har en egen still. Man kan vara i en klass för sig utan att ha den minsta klass, trots allt.

Halterneck
Trots att Ofelia aldrig kommer ihåg att det är halterneck det heter. Hennes hjärna vägrar fortfarande att ta in det ordet omedelbart och kallar det alltid för omlott först, trots att hon vet att det är en annan sak. En helt annan sak. I vilket fall som helst tittar Ofelia alltid en extra gång om hon ser något med halterneck. Hon har ingenting emot urringningen, men banden runt halsen brukar alltid skära in bak i nacken. Det är ett problem. Men när Ofelia dansar så gör hon det gärna i halterneckklänningar.

Billigt glitter
Ofelia älskar juveler, gärna stora halsband med färgglada stenar i metall. Det är trevligt att bara plocka med halsbanden, lägga dem i ordning och se hur de blänker. Hon gillar att ha dem i en liten trälåda och leka att hon är en drake med en skattkista.

En riktigt snygg väst
Håller in midjan och formar överkroppen. Ser proffsigt och elegant ut. Ofelia får ha västen på sig när hon jobbar nu, och det är väldigt trevligt. Egentligen skulle hon vilja lägga till sig med hatt också. Hon kan rocka hattar riktigt bra, trots att hon har ett väldigt stort huvud och det är svårt att hitta något som passar.

I verkligheten har Ofelia dock mest på sig mörka byxor och en schysst t-shirt. Hon har inte smink på sig till vardags av ren lathet, men också av viss oro för att hon skulle bli utskrattad om hon dök upp med klarrött läppstift… Och så kan hon inte hantera det. Hon skulle kladda ner allt omkring sig.

Det är viktigt att känna sig bekväm i sin kropp. Det är viktigt att själv kunna avgöra vad som känns bra. Ofelias självförtroende är fortfarande skört och det finns saker i hennes garderob som hon aldrig haft på sig.

Men en dag kommer hon göra det.