Ofelia och kladdkakan: En dramatisering

[SCEN:INT – DAG. Vi befinner oss i ett ganska litet kök. Där hittar vi vår huvudperson, OFELIA, en allmänt vimsig snart 30-årig kvinna som ska laga något gott. Hon har tagit av sig en strumpa. Högst oklart var den nu befinner sig..]

OFELIA:
Hej och hjärtligt välkomna till dagens program. Idag ska vi försöka laga en kladdkaka, för det är Fitzwilliams absoluta favorit. Och vi tycker hemskt mycket om honom, så vi tänker oss att en sådan kan tillagas relativt enkelt.

[OFELIAS sambo FITZWILLIAM sticker in huvudet i köket. Han är en stilig man med skägg. Han har också hår som en hob och inga byxor.]

FITZWILLIAM: Vad gör du, gose?

OFELIA: En kladdkaka.

FITZWILLIAM: Mys! Säg till om du vill ha hjälp.

[Han försvinner ut igen. Ofelia tar fram Studenthandboken, som hon köpte för cirka fem år sedan och egentligen bara använder för kladdkakereceptet. Hon är vagt medveten om att det borde finnas fler användbara recept i den, men orkar liksom inte. Hon tar sedan fram följande: smör, ägg, kakao, mjöl, socker och vaniljpulver. Sedan tappar hon smöret på golvet med en DUNS.]

FITZWILLIAM: [ropar från off-stage] Vad gör du?

OFELIA: [tar upp smöret från golvet och lägger det åt sidan] Inget! Det är fixat! Smörfingrar! Det är roligt för jag tappade SMÖRET.

[Detta finner hon så oresonligt sköj att hon smiter in till FITZWILLIAM vid datorn och kramar hans huvud.]

OFELIA: SMÖRET. Ha!

FITZWILLIAM: [tar en paus från spelet enbart för att ge henne en trött men likväl kärleksfull blick]

OFELIA: SMÖRET!

[Hon studsar ut i köket igen och sätter på ugnen. Den måste stå och värma upp sig. Medan OFELIA väntar på det skär hon upp så mycket smör som behövs, lägger det i en gul kaffemugg (alltid samma när hon smälter smör i mikron, alltid den gula) och drar igång mikron i typ en minut. Sedan blandar hon torra ingredienser för sig och skvätter ut kakao över hela den rentorkade träskivan. Den är vit, så det syns jättebra.]

FITZWILLIAM: På tal om ingenting så gjorde jag rent i köket idag!

OFELIA: [medan hon torkar upp kakaon och tänker att hon är ju ändå inte färdig, varför inte vänta tills hon är klar och sen torka av] Snyggt jobbat, älskling!

[Smöret är nu smält. Ofelia tar alla sina nu förberedda ingredienser. Sedan tappar hon den lilla glasburken med vaniljpulver och hälften spills ut på golvet.]

FITZWILLIAM: Älskling…

OFELIA: Ingenting gick sönder!

[Hon vispar ihop allt som behövs i en stor glasskål och lyckas låta bli att av misstag tillaga äggen i för varmt smör. Hon är ju faktiskt nästan proffs på det här. Och ugnen är nu varm också! Kunde inte bli bättre. Men sedan märker hon att ugnsformen hon ville använda inte är diskad sedan gårdagens (faktiskt mycket lyckade) ugnsbakade pestokyckling och fortfarande ligger i blöt i diskhon.]

OFELIA: Sablar…

FITZWILLIAM: Sa du nåt?

OFELIA: Nääääj.

[Hon diskar formen. Lite oklart om det fortfarande finns pestorester kvar på den, men Ofelia lever liksom farligt. I triumf återvänder hon till bänken, smörar formen lite snabbt och slänger i chokladsmeten. Skjuts in i ugnen!]

OFELIA: [till kakan innan hon stänger ugnsluckan] Gör mig stolt nu, hejdå!

[OFELIA städar upp efter sig. Allt tillbaka där det ska vara, alla ytor avtorkade! Hon går in till FITZWILLIAM.]

FITZWILLIAM: Jag har bränt ner hela Indien och ska bygga upp det igen i min avbild. Länge leve mongolerna!

OFELIA: [ger honom en puss] Bra jobbat! Kunde de gott ha.

FITZWILLIAM: Är kakan klar?

OFELIA: Snart. Helt orelaterat, men jag tänkte dammsuga lite.

FITZWILLIAM: Vad duktig du är. Har du stängt alla köksluckor efter dig?

OFELIA: Jag har minsann aldrig lämnat en kökslucka öppen i hela mitt liv.

FITZWILLIAM: Hela din familj gör det. Jag har varit hos dina föräldrar.

OFELIA: …Okej, jag går och stänger dem.

SLUT.

Advertisements

Vad Ofelia minns

Ofelia är Bibliotekarien. Den coola, den man förhoppningsvis kan prata med. Hon kastar sig in i en föreläsning oförberedd och pratar om handens evolutionära uppbyggnad och vad som gör den unik. Hon beter sig som om hon hör hemma här. Hon vågar ta plats och skoja och berätta spännande saker, hon vill så gärna att dessa sextonåringar ska minnas henne med ett leende.

Vad lär man sig på gymnasiet? Vad lärde sig Ofelia? Hon minns en mattelärare, stor och arg och väldigt röd. Hon minns ett fåtal kompisar. Hon minns byggnaden och att stå i rökrutan på rasten och att det ofta serverades chicken nuggets i matsalen (så ofta att man tröttnade) och att man kunde köpa sura körsbär i fiket. Hon minns att hon sällan hade pengar. Hon minns en särskild dag, en temadag med tävlingar, och att hon var med i gruppen som bakade en tårta. Var det då hon insåg att hon gillade bakning? Måste ha varit. De fyllde färdigköpa tårtbottnar med citronfromage och formade det till Globen. Det var den godaste tårtan hon ätit.

Minns hon några lärares namn? Några ansikten alls? Skulle hon känna igen dem på stan?

Hon tänker på det när hon ser dessa barn. De är sexton, herregud, de är sexton år. De föddes år 2000, deras personnummer är bara nollor. De minns inte elfte september, de var ett år gamla. Så unga, så unga. De vet så lite. Ofelia visste så lite.

Så det här är hennes råd. Själv är hon ju så liten fortfarande, men det vet ju inte dessa ungar nåt om. När de själva är 29 kan de se tillbaka på Ofelia och skaka på huvudet. ”Hur kunde hon inbilla sig att hon kunde ge oss råd?” kan de säga då, om de ens pratar med varandra längre. ”När hon själv knappt var trettio? Vem var hon att säga nåt?” Men sedan kan de tänka på hur det var att vara sexton, och då kanske de håller tyst, för vem skulle inte vilja ha en chans att berätta vad man har lärt sig? Men det här är vad Ofelia skulle vilja säga till sig själv. Även fast hon vet att det inte spelar någon roll. Även fast hon vet att hon inte skulle ha lyssnat.

  1. Gymnasiet är till för att lära dig saker du kommer tro är sanningar. På universitet får du lära dig att allt du fick lära dig på gymnasiet är förenklingar och faktoider. Allt är alltid krångligare, men om vi lärde oss det från början skulle vi aldrig orka.
  2. Det kommer inte bli lättare. Det kommer bara bli annorlunda svårt.
  3. Om antalet saker som stressar upp dig överskrider fem, ta ett steg tillbaka och släpp taget. Skriv upp dessa saker. Se ifall det finns något du kan göra för att minska på stressen. Lär dig säga nej. Se till att det finns dagar då du inte gör något alls, och GÖR INGENTING ALLS under dessa dagar.
  4. Se till att du äger åtminstone ett klädesplagg som gör dig glad. Gula skor är bra.
  5. Du kommer att glömma bort hur det var. Se till att det är nerskrivet.
  6. Om det är något du verkligen vill få uppnått i livet, gör det då. Lägg ner lite tid på det. Drömmar är trevligt, men det krävs mycket jobb och du måste våga.
  7. Det är ingen brådska med att lära sig dricka kaffe. Massor med vuxna föredrar te.
  8. Vännerna du har nu kanske du kommer förlora kontakten med. Det är naturligt. Ibland har man egentligen inte mer gemensamt än att man föddes samma år och gjorde samma val när man var femton, och om man inte automatiskt träffas varje dag kan det gå månader eller år innan man träffas igen. Men det kommer kännas som förr, varje gång, på gott eller ont.
  9. Oroa er inte. Ni har tid.

Ofelias många säten

Resande är egentligen bara jakten på olika stolar att sitta i, tänker Ofelia medan England segar sig fram utanför ett smutsigt tågfönster.

Hon räknar på fingrarna för att fördriva tiden. Låt se… Det var skjutsen hon fick i morse till tunnelbanan. Sedan tunnelbana. Sedan flygbuss. Flygplan, sen Gatwick Expresståg, sedan tunnelbana, sedan ett till tåg, sedan bil. Åtta olika stolar på ungefär lika många timmar, med olika tidsperioder för varje etapp. Sedan ganska mycket tid emellanåt för att hitta till nästa stol att sitta i, så att ingen ska tro att hon är vilse.

Det är bra märkligt hur hon kan vara så hopplöst borta hemma i Stockholm, och så fullständigt självsäker i London. Northbound train till Seven Sisters, det kan hon ta, det stannar på London St Pancras. Det kan väl inte ta 45 minuter att åka fem stationer? Nej, Ofelia kan till sin lättnad konstatera att hennes tidtabell bara är lite överdriven. Hon anländer till rätt perrong med god marginal och passar på att köpa en wrap i kiosken. Klockan är två och hon har inte ätit lunch ännu. Lite illamående fortfarande, och hon blir sällan riktigt hungrig i England ändå. Maten verkar liksom mätta längre, eventuellt är det för att den helt enkelt inte är lika god som hemma. De säljer frallor med ost och Marmite inbakade i plast. Nog sagt.

Resan från London till Nottingham är den längsta etappen, möjligtvis med undantag för flyget. Ofelia läser och äter en liten påse med Quavers. Nu kan hon slappna av. Så fort hon kommer till stationen kommer Petrova vara där; de har haft lite SMS-kontakt under dagen så de vet att allt går enligt planen. Sedan kommer de gå till Starbucks och babbla lite. Petrova kommer direkt från jobbet. Imorgon är det Eurovision och de ska ha fest. En ganska liten fest med bara fyra personer, men likaväl en fest. Ofelia ska baka svensk nationalbakelse och har tagit med sig 400 gram mandelmassa att använda sig av. Naturligt glutenfritt, så att Petrova kan äta en bakelse utan att inflammera tarmluddet och förgifta sig själv.

Ofelia ser Petrova skymta till på perrongen innan tåget hinner stanna. Bra, då vet hon vilket håll hon ska gå. De skyndar fram till varandra och kramas hårt.

De frågade om mandelmassan i tullen,” rapporterar Ofelia. ”I Sverige alltså. De såg det på röntgen och bad att jag skulle visa om jag hade någon kräm eller nåt i väskan. Jag sa nej, bara mandelmassa, jag var inte säker på ifall det räknades som en vätska eller ej.”

Fick du ta den med dig då?” frågar Petrova.

Jadå! Men han frågade varför jag skulle baka på semestern. Han fick det att låta konstigt.”

De skrattar. De köper varsin varm choklad att ta med sig från Starbucks, för det är kallare ute än vad Ofelia trott. Ofelia ler brett åt det faktum att Nottingham har ett parkeringshus uppkallat efter Maid Marion. Håhåjaja.

De går och köper böcker.

Ofelia bakar

Ofelia planerar sin födelsedag. Planerandet började i januari. Ofelia fyller år i maj. Men det finns ju så mycket att gå igenom! Det finns tårta. Och kanske små cupcakes med änglavingar av vit choklad. Och så finns det kakor med smak av ädelost och vallmofrön. Och så finns det små tomatkex med cream cheese-fyllning. Och så finns det grönsaker med dipp. Och så finns det det där flätade vetebrödet med Nutellafyllning.

Det finns så otroligt mycket. Och Ofelia vill göra precis allting. Hon tittar på video efter video. Såhär gör du rosor av choklad. Såhär gör du fluff med godissmak. Såhär gör du en chokladrulle som ser ut som en salami. Sockerpasta bör inte ligga direkt på grädde för då börjar den svettas. Marsipan, modellchoklad och sockerpasta bör färgas med pastafärger, då vanlig karamellfärg tillsätter mer vätska och kan förstöra konsistensen. Det går att baka bröd på vaniljglass.

Det nästan zen-lika tillståndet som kommer från att se hur ägg rörs ihop med socker, i en pastellfärgad gammeldags mixer. (Ofelia vill ha en! Hon vill ha en så mycket!) Och så pyntandet. Det ständiga pyntandet, det är som en drog. Cupcakes som ser ut som sushi eller Thanksgiving-mat eller köttbullar och spaghetti! Cake-pops formade som nallebjörnar och rosbuketter! Det finns TUSEN saker att pröva och ALLT finns som en tutorial på Youtube och Ofelia tittar på klipp efter klipp efter klipp. Hon vet saker. Alla dessa saker hon kunde baka.

Det finns ett problem med detta. Problemet är Ofelias familj, som insisterar på att… äta nyttigt. Att inte vara så intresserade av godsaker. Att ja, kanske prova en bit eller så, men annars nej tack liksom. Och i det scenariot får Ofelia sitta och sucka med sina egna kreationer och i slutändan äta upp allting själv.

Hon och mamma sitter och tittar på Great British Bake-Off. (Låt den svenska versionen BRINNA.) Då och då beklagar de sig över den brittiska tendensen att förstöra alla sina efterrätter genom att lägga torkad, spritindränkt frukt i dem, men i övrigt är det enda gången i veckan Ofelia ens tittar på TV och hon älskar varenda ordvits och varenda förtvivlad bagare som nervöst tittar in i ugnen.

Men ibland. Ibland kommer ett deltagarproträtt. Och nästan varenda gång intervjuas en familjemedlem till deltagaren. Och det ser nästan alltid ut såhär.
INT: Lycklig scen. Hela familjen är samlad runt ett matbord. Mamma, pappa, farmor och morfar och kusiner och bryllingar och pysslingar, alla sitter förväntansfulla med tindrande ögon. De är så glada. De har ätit gott, redan det en statistisk omöjlighet i England. De är på TV. De kastar längtansfulla blickar mot köket. Och helt plötsligt! Där är deltagaren, stolt och glad över sitt bidrag till festen. Vad kommer hen med? Ja! DET ÄR EN TÅRTA. En tårta med CHOKLADVIRVLAR och MARÄNG, och den är dekorerad med sockerblommor och macaroner och ganache!
Familjemedlem: (voice-over) Ja, den personen bakar NÄSTAN JÄMT. Vi ÄLSKAR det. Vi får alltid äta så gott!

Då suckar Ofelia för sig själv. Det är inte rättvist. Hon skulle behöva en tio, femton tårtglada kompisar som hon kan tvångsmata med glasyr, men i brist på det börjar hon planera vad hon ska göra till sin födelsedag fyra månader i förväg och irriterar alla omkring sig.

Temat är: Ät För Helvete, Ät.