Ofelia dricker kaffe

”Jag brukade vara mer av en tedrickare,” säger Ofelia och häller mjölk i kaffet. ”Men sedan började jag jobba på kontor, hahaha, och då blir det liksom ofrånkomligt!”

Hon dricker kaffe med mjölk i, som mamma och pappa gör. Inget socker. Ofelia slutade med socker i varma drycker så fort hon la märke till hur mycket te hon faktiskt drack och hur ofantligt mycket socker det skulle leda till att hon fick i sig varje dag. Förvånansvärt insiktsfullt av Ofelia, faktiskt. Ett av hennes smartare drag.

Kaffe. Denna omisskännligt vuxna dryck. När Ofelia var tolv skrev hon en novell som hette Äkta lycka får man av kärlek (herregud, var hon någonsin nöjd med den titeln?) som hon blygt tog med sig till skolan för genomläsning, och det var det första hon lät någon läsa, och det gick som ett sus genom klassen. Ofelia var en hjälte, en superstjärna, i ett par dagar. Hon hade skrivit något så genomdrivande äkta, något som alla tyckte var bra.

Det var en ganska grundläggande romantisk historia. Huvudpersonen jobbade på ett kontor och var kär i en kille, men han var ihop med någon annan. I slutet kom huvudpersonen på att det hela var ett missförstånd på något vis och killen kom hem till henne, erkände sin kärlek med blommor, och sedan var sagan slut. Genompepprad i berättelsen är förekomsten av kaffe. Huvudpersonen dricker det på jobbet, hon och killen dricker det tillsammans. Det enda Ofelia faktiskt minns av berättelsen (den gick förlorad för många år sedan i övergången mellan två datorer) är att de vid något tillfälle drack kaffe och åt kokosbollar. Det sistnämnda helt taget ur Ofelias liv då det var det enda hon visste hur man bakade. Hon minns också känslan av att hon tyckte det kändes lite barnsligt med kokosbollar. Var det något vuxna gjorde? Hon kanske borde välja något annat… Men hon bestämde sig för att nej, hennes huvudperson skulle äta kokosbollar. Det är till och med möjligt att hon frågade sina föräldrar om det var trovärdigt, men det kan också vara en efterkonstruktion. Research var viktigt. Det var första gången hon gjorde det.

Kaffet var grejen. Kaffe var så urbota äckligt att bara vuxna kunde få i sig det. Det gick i och för sig ett rykte om att en kille, en av de längsta i klassen, han drack kaffe ibland, men det var ingenting Ofelia hade sett med egna ögon. Det dröjde flera år tills hon försökte sig på en liten kaffedrink, med chokladsås och kanel, på Coffeehouse by George. Sedan följde en liten acklimatiseringsperiod, och så jobbet på kontor.

”Ha ha ha,” brukar folk skratta när Ofelia kör sin standarddisclaimer vid kaffedrickande. ”Ja, det är ju en sån social grej på kontor, man måste liksom dricka kaffe då!”

Såhär i efterhand är det inte helt svårt för Ofelia att se att hon periodvis var ganska olycklig på denna arbetsplats och att kaffe var ett sätt för henne att få ut något av sin dag. Det fanns så många frågetecken på den arbetsplatsen som aldrig rätades ut, men en kopp kaffe kunde man lita på. En kopp kaffe har stort symboliskt värde. En kopp kaffe dricks av kompetenta vuxna som behöver koffein för att klara av sina dagar; en kopp kaffe är en universell kod för ”hoho, måndagar, eller hur, prata inte ens med mig förrän jag fått min kick!” Ett sätt att säga hur lika varandra vi är. Vi har det här gemensamt och vi är lika mycket värda här.

En kopp te är liksom inte riktigt samma sak.

Advertisements