Ofelia och Sigge på äventyr

Det här är berättelsen: En busig liten säl vid namn Sigge bestämmer sig för att hoppa ner i mamma Ofelias handväska och följa med på upptäcksfärd. Han har inte lämnat lägenheten på mycket länge och mamma är oresonligt orolig för att han ska komma bort.

“Du lovar väl att du stannar hos mig?” förmanar hon. “Du försvinner inte så långt bort att jag inte ser dig?”

Sigge lovar. Men nyfiken är han. Glatt hälsar han på mammas kurskamrater med vinkningar och nickningar, och mamma Ofelia får förkalra varför hon har en så sälformad son. Sigge lägger huvudet på sned.

Det är tråkigt på tåget. Han skulle gärna vilja undersöka vagnen lite mer, men det är mycket folk och mamma Ofelia tittade för mycket på Rädda Joppe – Död eller levande som barn och har traumatiska minnen. Sigge stannar i väskan han. Mamma bestämmer för hon är mamma, punkt slut.

Sigge har aldrig varit i Uppsala förut. Han hänger ut med hela huvudet ur väskan och tycker inte ens att det gör något att det skumpar, för så är det på äventyr. Men snart blir mamma Ofelia orolig för att han ska trilla ut och hamna i Fyrisån, så hon sätter honom bekvämt i halsduken, alldeles under hakan.

“Så kan jag hålla ett öga på dig,” säger hon och andas varmt över honom.

Det gör hon, men det är ganska okej. Man ser bra härifrån. Helt plötsligt kommer två jättestora hästar som drar en vagn med två gubbar i självlysande västar på! Sigge har aldrig sett så stora djur. Han vill gärna hälsa på dem, men de springer alldeles för snabbt. Inte ens mamma hinner ikapp. Sigge blir lite ledsen, så för att trösta honom låter mamma honom leka i snön i Engelska parken. Det är roligt. Men de kan inte stanna så länge, för de måste hinna till skolan.

Det är jättetråkigt i skolan. Sigge tycker lite synd om mamma som måste vara där så mycket. Hon och hennes grupp sitter bara och scannar bilder och babblar tråkigt. Sigge somnar på mammas mössa. När han vaknar måste de till tåget igen, och han är ganska sur och trött. Men då får han åka i mammas hand så det känns som att han flyger. Och på vägen till stationen stannar de vid fönstret till en godisaffär, där det finns tre pingviner av marsipan. Det tänker Sigge berätta för sin kompis Mummel när han kommer hem.

På tåget får Sigge sitta i mammas knä och titta ut genom fönstret. Det är lite roligare än att sitta i en väska i alla fall. Det känns inte alls som att den resan är lika lång som resan TILL Uppsala.

Nu åker de till Stockholm igen. Mamma ska på skrivarkurs. Då får Sigge följa med, för mamma har pratat mycket om Sigge och Todd och vill gärna att de på kursen ska få träffa dem. Sigge är fortfarande lite trött. Det börjar bli sent. Ibland pratar de högt på kursen och väcker honom, men oftast sover han ändå. I pausen blir han kelad med. Det tycker han i och för sig är ganska mysigt.

“Han ser busig ut,” hålls det med om i gruppen. “Busig och lite elak.”

Men Sigge är snäll. Han försöker hjälpa mamma att tycka till om texterna hon ska läsa, men han förstår inte så bra. Mamma säger att de kanske ska börja med något lite lättare. Kanske kan Todd hjälpa honom? Todd kan redan läsa lite, för han tycker det är kul.

Kursen tar slut. Sigge är otålig på vägen hem. Han vill vara hemma NU, så han kan berätta allt spännande. De räknar stegen den sista biten. Är det fler eller färre än hundra fram till porten? Sigge tror mer. Sigge har rätt.

Sen är de äntligen hemma. Pappa Fitzwilliam sitter och spelar spel. Sigge sätter sig på hans axel och pratar om hästar och snö och marsipanpingviner, jättesnabbt för det var så spännande, och sedan skyndar han in för att berätta för Todd och Mummel, men han hinner inte så långt för sedan råkar han somna nästan helt mitt i en mening och måste bli buren till tekoppen i bokhyllan Billy där han sover.

Det är berättelsen om Sigges och mamma Ofelias äventyr.

Ofelia och kladdkakan: En dramatisering

[SCEN:INT – DAG. Vi befinner oss i ett ganska litet kök. Där hittar vi vår huvudperson, OFELIA, en allmänt vimsig snart 30-årig kvinna som ska laga något gott. Hon har tagit av sig en strumpa. Högst oklart var den nu befinner sig..]

OFELIA:
Hej och hjärtligt välkomna till dagens program. Idag ska vi försöka laga en kladdkaka, för det är Fitzwilliams absoluta favorit. Och vi tycker hemskt mycket om honom, så vi tänker oss att en sådan kan tillagas relativt enkelt.

[OFELIAS sambo FITZWILLIAM sticker in huvudet i köket. Han är en stilig man med skägg. Han har också hår som en hob och inga byxor.]

FITZWILLIAM: Vad gör du, gose?

OFELIA: En kladdkaka.

FITZWILLIAM: Mys! Säg till om du vill ha hjälp.

[Han försvinner ut igen. Ofelia tar fram Studenthandboken, som hon köpte för cirka fem år sedan och egentligen bara använder för kladdkakereceptet. Hon är vagt medveten om att det borde finnas fler användbara recept i den, men orkar liksom inte. Hon tar sedan fram följande: smör, ägg, kakao, mjöl, socker och vaniljpulver. Sedan tappar hon smöret på golvet med en DUNS.]

FITZWILLIAM: [ropar från off-stage] Vad gör du?

OFELIA: [tar upp smöret från golvet och lägger det åt sidan] Inget! Det är fixat! Smörfingrar! Det är roligt för jag tappade SMÖRET.

[Detta finner hon så oresonligt sköj att hon smiter in till FITZWILLIAM vid datorn och kramar hans huvud.]

OFELIA: SMÖRET. Ha!

FITZWILLIAM: [tar en paus från spelet enbart för att ge henne en trött men likväl kärleksfull blick]

OFELIA: SMÖRET!

[Hon studsar ut i köket igen och sätter på ugnen. Den måste stå och värma upp sig. Medan OFELIA väntar på det skär hon upp så mycket smör som behövs, lägger det i en gul kaffemugg (alltid samma när hon smälter smör i mikron, alltid den gula) och drar igång mikron i typ en minut. Sedan blandar hon torra ingredienser för sig och skvätter ut kakao över hela den rentorkade träskivan. Den är vit, så det syns jättebra.]

FITZWILLIAM: På tal om ingenting så gjorde jag rent i köket idag!

OFELIA: [medan hon torkar upp kakaon och tänker att hon är ju ändå inte färdig, varför inte vänta tills hon är klar och sen torka av] Snyggt jobbat, älskling!

[Smöret är nu smält. Ofelia tar alla sina nu förberedda ingredienser. Sedan tappar hon den lilla glasburken med vaniljpulver och hälften spills ut på golvet.]

FITZWILLIAM: Älskling…

OFELIA: Ingenting gick sönder!

[Hon vispar ihop allt som behövs i en stor glasskål och lyckas låta bli att av misstag tillaga äggen i för varmt smör. Hon är ju faktiskt nästan proffs på det här. Och ugnen är nu varm också! Kunde inte bli bättre. Men sedan märker hon att ugnsformen hon ville använda inte är diskad sedan gårdagens (faktiskt mycket lyckade) ugnsbakade pestokyckling och fortfarande ligger i blöt i diskhon.]

OFELIA: Sablar…

FITZWILLIAM: Sa du nåt?

OFELIA: Nääääj.

[Hon diskar formen. Lite oklart om det fortfarande finns pestorester kvar på den, men Ofelia lever liksom farligt. I triumf återvänder hon till bänken, smörar formen lite snabbt och slänger i chokladsmeten. Skjuts in i ugnen!]

OFELIA: [till kakan innan hon stänger ugnsluckan] Gör mig stolt nu, hejdå!

[OFELIA städar upp efter sig. Allt tillbaka där det ska vara, alla ytor avtorkade! Hon går in till FITZWILLIAM.]

FITZWILLIAM: Jag har bränt ner hela Indien och ska bygga upp det igen i min avbild. Länge leve mongolerna!

OFELIA: [ger honom en puss] Bra jobbat! Kunde de gott ha.

FITZWILLIAM: Är kakan klar?

OFELIA: Snart. Helt orelaterat, men jag tänkte dammsuga lite.

FITZWILLIAM: Vad duktig du är. Har du stängt alla köksluckor efter dig?

OFELIA: Jag har minsann aldrig lämnat en kökslucka öppen i hela mitt liv.

FITZWILLIAM: Hela din familj gör det. Jag har varit hos dina föräldrar.

OFELIA: …Okej, jag går och stänger dem.

SLUT.

Ofelia om kvällen och morgonen

Kvällsofelia: Okej, jag har en lista på grejer här som du måste göra.

Morgonofelia: Mm…

Kvällssofelia: Hallå? Hörs jag?

Morgonofelia: Jaaaa. Jag lyssnar.

Kvällsofelia: Bra! Jag lämnar listan här så du kan se den direkt och bli påmind. Snällt av mig! Kan man tycka!

Morgonofelia: Kan inte du ta hand om det?

Kvällsofelia: Nej, jag måste gå och lägga mig nu. Så att du kan vakna imorgon och ta itu med saker.

Morgonofelia: Eller så kan du göra sakerna innan du går och lägger dig! Så slipper jag och kan sova längre.

Kvällsofelia: Det kommer noll procent att hända. Släpa dig upp innan tio och gör det du ska, så kan jag gå och lägga mig efter en lång dags arbete. Klockan är redan sent, Fitzwilliam vill gå och lägga sig, det vill jag med. Jag ställer klockan så att du kan göra det du ska.

Morgonofelia: Men jag hatar att gå upp tidigt!

Kvällsofelia: Gnäll inte, jag hatar när du gnäller. Du har gott om tid. Ingen stress.

Morgonofelia: Du känner inte mig ALLS. Jag kan gå från noll till hundra i stressnivå på 0.2 sekunder, jag har tajmat det.

Kvällsofelia: Skärpning hörrö. Jag går och lägger mig nu. Jag har ställt klockan och förberett åt dig. Det enda jag begär är att du ska komma upp i tid och göra det du ska, så ta dig samman och bara gör det.

Morgonofelia: Men det är så ORÄTTVIST!

Kvällsofelia: ¯\_(ツ)_/¯ Godnatt!

Ofelia, Fitzwilliam och rumskamraterna

Vid första anblicken kan man tro att Ofelia och Fitzwilliam bor själva. Så är inte fallet. (Nej, här pratar vi inte heller om de enstaka silverfiskar som gör sig påminda i badrummet, dessa kan hanteras och de är inte många av dem ändå.) Men Ofelia och Fitzwilliam tenderar att samla på sig… rumskompisar. De kan nämligen inte motstå att utöka familjen.

Sälar
För närvarande finns tre gosiga sälar i lägenheten. Fitzwilliam började med att ge Todd i födelsedagspresent till Ofelia för ett år sedan. Hon svarade med att ge Sigge till honom när det var hans födelsedag. De två sälarna kom mycket bra överens, även om Sigge är busigare än Todd och gärna hittar på hyss. Sedan tillkom då Sälma, ytterligare ett inköp av Fitzwilliam. Sälma är i ungefär samma storlek som Sigge, så det händer att de två leker tillsammans mycket oftare än med Todd. Det gör inte Todd så mycket. Han är ett gosepaket som föredrar lugna lekar, och han sitter hellre med Ofelia och myser.

Ugglor
Det är nästan lite svårt att hålla reda på hur många ugglor som finns i lägenheten. Det är lite som att de förökar sig om Ofelia råkar titta bort. Det sitter ugglor på vartenda hyllplan i bokhyllan Billy. En i vulkansten från Santorini. En goseversion av Harry Potters uggla Hedwig från London. En silverskimrande från Aten. Två bokstöd i trä med ugglor från Malta. Ytterligare en goseuggla från London, köpt 2002 när Ofelia var där för allra första gången. Och så en till, mjuk och pälsig, med en liten påse i magen som man kan värma i mikron och sen sätta tillbaka in i ugglan, så att man kan ha den på magen om man har ont. Ugglorna har inte alls lika mycket personlighet som sälarna. De är där för att någon måste ha koll på läget om inte Ofelia eller Fitzwilliam är hemma. I deras frånvaro styrs alltså lägenheten av ett högst diversifierat ugglekollegium.

Pingviner
Det är lite oklart hur många de är. Minst två. Men sen så finns det en tredje liten gosig sak vid namn Gus som Fitzwilliam hävdar är en pingvin som glider fram på magen, men som Ofelia har lite svårt att liksom… se. Men det är svårt när något är klarblått med prickar på. Gus har näbb i alla fall, det har han. I övrigt finns det en lite större plastpingvin vid namn Hans Grüber (ja, de hade sett Die Hard) och hans mindre, fluffigare son Mummel Grüber, som Hans är högst beskyddande av. Men det är bara för att han bryr sig så mycket. Det är bra med flera vuxna som kan influera de unga. Mummel leker gärna med Todd. Varken Ofelia eller Fitzwilliam har hjärta att påpeka att sälar gärna äter pingviner.

Teddybjörn, tupp och anka
De har faktiskt bara en teddybjörn. Men han räknas då desto mer. Hans namn är President Roosevelt och var en present som Fitzwilliam valde efter att ha donerat blod. President Roosevelt är alltså en blodbjörn, och därmed har han lite problem med att kontrollera sitt humör. Ofelia är inte så nöjd med detta, särskilt när President Roosevelt försökte rida på Todd. Todd tyckte inte alls att det var roligt. Alltså behöver President Roosevelt sitta i terapi och prata ut med någon. Som tur var har de tillgång till en psykiatriker vid namn Doktor Tupp. Han var en födelsedagspresent till Fitzwilliam från en arbetskollega, som tyckte det var otroligt kul att det på kvittot stod “13 inch cock”, men när den roligheten väl har lagt sig är det viktigt att komma ihåg hur bra det är med ett riktigt proffs som kan ta hand om individer med problem. Dr. Tupp tar sitt jobb på största allvar. Han är en gentleman. Sen är det då Jemima också, en ankdam som förut har suttit mycket barnvakt åt sälarna, men som på senare tid har hamnat lite i skymundan. Hon har däremot blivit sedd att dricka te och ha en förtjusande trevlig stund med Dr. Tupp, så gissningsvis trivs hon rätt bra med det.

Så det är för närvarande dynamiken i lägenheten. Så länge Fitzwilliam fortsätter införskaffa fler gosedjur kommer Ofelia fortsätta berätta historier om dem, så det verkar ju inte som att de kommer sluta med något av dem.

Ofelia kommer tillbaka till verkligheten

Det är märkligt att det varenda gång känns som om framtiden är någon annans problem. Ofelia har nu haft ledigt från ett av sina jobb, samt skolan, i ett par veckors tid. Hon har sovit mycket. Det har varit magiskt. Givetvis har hon haft en uppgift att skriva över denna ledighet, men hon har inte känt sig väldigt stressad över den. Det har ju trots allt varit förberett ett tag nu. Den där eviga planen hon försöker hålla sig till… Hon börjar undra så smått om hon inte börjar bli allergisk mot planer. Hon har överanvänt det ordet så mycket under hösten att det börjar värka i leder och klia under huden närhelst det nämns.

Men nu är det alltså dags att bli färdig! 2016 är slut och det kan trampas mot nya mål. Ofelia hör plogbilen skrapa mot asfalten. Snön kom tillbaka ändå, ett par dagar efter nyår. Så dags nu. Jullovet är snart slut.

Plogbilen utgör en bas till hennes pluggsoundtrack. Hennes egna fingrars knappande på tangentbordet är någon slags melodi, och i bakgrunden hör hon Fitzwilliams spel, skjutanden och samma fem repliker igen och igen.

“Nerf this!”
“Time to raise my APM!”
“Is this easy mode?”

Hypnotiskt nästan, och lätt att ignorera.

En av hennes texter som hon hade tänkt använda finns inte där hon trodde att den skulle finnas. Ofelia svär lite tyst för sig själv. Googlar. Klickar. Helvete, betaltjänst. Hon har inte tid med det här. Hon undersöker litteraturlistan och hittar något annat. Ändrar sina egna källhänvisningar, ändrar notiserna. Börjar om, tänker nytt.

En kopp kaffe till kanske… Nej, det är nog en dum idé. Hon vill kunna sova inatt. Te då. Eller en cider. “Skriv full, redigera nykter.” Citatet ges ofta till Hemingway, men han tog sitt skrivande seriöst. Låter som en faktoid.

Hon gnuggar tinningarna. Det här är inte omöjligt. Och tanken på omtenta, på ytterligare några veckor i ovisshet, driver henne vidare. I helvete heller. Det här ska hon klara.

Djupa andetag, och så nästa mening. Det är det som är hemligheten.

Saker Ofelia har lyckats med i år

  1. Hon har börjat plugga igen. Det var exakt vad hon planerade att göra, och hon gjorde det. Det har varit en tuff höst, men hon är redo att komma igång igen, och hon känner att hon klarar det. För det finns ingenting som Ofelia inte klarar, så det så.
  2. Hon fick jobb, helt på egen hand! Förra året vid den här tiden var Ofelia tekniskt sett arbetslös. Fast hon var inte det på riktigt samma sätt som hon var tidigare. Förut när Ofelia varit arbetslös har hon krupit in i en liten bubbla av förnekelse och förtvivlan, vilket inte är ett jättebra sätt att hantera den situationen. Nu tänkte hon till lite innan hon ens blev arbetslös, och gjorde upp en plan för det, och frågade folk om smarta grejer att göra. Sen gjorde det inte jättemycket när hon befann sig i den situationen, för hon hade fixat saker åt sig. Och hon kände sig kalasmycket som en riktig vuxen! En bra känsla.
  3. Nejmen vi kan ta det här igen, för Ofelia är så nöjd. Alltså hon fick JOBB. SJÄLV. På EGNA meriter. Det fanns en annons i Platsbanken, hon skickade in sitt CV, hon klarade intervjun, påbörjade sin inlärning och fick jobbet. Och hon klarade det utan att säga till någon att hon har Aspergers och att de tekniskt sett har rätt till bidrag för att anställa henne. Men det behövde hon inte göra! Och de anställde henne! Och Ofelia kände sig inte som ett charity case. Också en bra känsla.
  4. Ofelia flyttade ihop med Fitzwilliam. Hon har med andra ord någon som är villig att springa ut ur sovrummet som en lycklig golden retriever för att hälsa på henne när hon kommer hem, ge henne en snabb kram och sen springa tillbaka in igen för han spelar ett spel på tid och måste hinna tillbaka till nästa runda. Så det är trevligt. Och han gömmer även små gosesälar lite överallt för att det får henne att skratta.
  5. Hon började med ett nytt skrivprojekt somär väldigt roligt att hålla på med och som fyller henne med lust att skriva. Även om hon fortfarande har lite kvar att göra på det gamla projektet så känns det kul att påbörja något nytt och fräscht. Och detta dessutom utan jättemycket skuld för att hon egentligen borde jobba med annat!

Så 2016 var ett småtrist år världen över, det är det många som sagt. Men Ofelia är nöjd med sin version, och det enda hon hoppas på för 2017 är färre sjukdomar och bättre planering för sitt eget välbefinnandes skull. Leve nya tider och good nytt år!

Ofelia är sjuk igen

Ofelia är så redo för att 2016 ska vara över. Generellt har det varit ett bra år för henne, med massor med trevliga saker som hänt, men hon är ändå redo för ett avslut och en ny start.

Hon är så redo för en chans att få vila ut sig och slippa bli sjuk hela tiden. För det börjar bli löjligt hur sjuk hon har varit den här hösten. Hon har tappat rösten. Hon har varit täppt i näsan. Hon har svettats ner lakan i feber och hostat nätterna igenom.

“Jag lovar,” säger hon hest. “I själva verket är jag mycket frisk av mig. Jag är egentligen aldrig sjuk.”

Det hjälper inte riktigt att hon säger så, för nu är det nu och inte en månad har passerat utan att hon behöver ta ledigt från skola eller jobb för att ligga och ta igen sig. Uppenbarligen är hon ju inte frisk av sig. Uppenbarligen är hon ju sjuk ganska ofta, fast hon i själen är frisk.

“Det är stressen,” säger Fitzwilliam och häller upp ett mått fruktansvärt äcklig hostmedicin. “Ta den här. Om du inte tar medicin tycker jag inte synd om dig.”

Hon sväljer lydigt hostmedicinen, grimaserar och får kväljningar. Varför kan hon inte vara vuxen nog att hålla äcklig medicin nere utan att skölja ur munnen? Det var precis likadant när hon var liten. Hon var bättre med sprutor än hon var med medicin och mamma och pappa fick muta med en chokladbit varenda gång för att hon skulle svälja. Men nu tycker Fitzwilliam åtminstone lite synd om henne.

“Det kan vara att jag jobbar på en skola också,” påpekar hon trött. “Flera anledningar.”

“Nej, du pluggar hela tiden och du jobbar hela tiden. Det är stress.” Fitzwilliam klappar lite på henne. “Stackars, stackars.”

Ofelia är väldigt trött på att vara sjuk. Hon är trött på 2016, som har varit bra men utmattande. Hon är trött på att inte få sova ut eftersom hon oftast börjar tidigt även på helger, och hon är trött på att behöva tillbringa kvällarna med att plugga. Det ska bli så himla skönt att bara få vara lite. Mysa med Fitzwilliam och spela lite spel och kolla på Westworld och inte ett endaste smul mer.

God jul på er, allesammans.