Ofelia och kladdkakan: En dramatisering

[SCEN:INT – DAG. Vi befinner oss i ett ganska litet kök. Där hittar vi vår huvudperson, OFELIA, en allmänt vimsig snart 30-årig kvinna som ska laga något gott. Hon har tagit av sig en strumpa. Högst oklart var den nu befinner sig..]

OFELIA:
Hej och hjärtligt välkomna till dagens program. Idag ska vi försöka laga en kladdkaka, för det är Fitzwilliams absoluta favorit. Och vi tycker hemskt mycket om honom, så vi tänker oss att en sådan kan tillagas relativt enkelt.

[OFELIAS sambo FITZWILLIAM sticker in huvudet i köket. Han är en stilig man med skägg. Han har också hår som en hob och inga byxor.]

FITZWILLIAM: Vad gör du, gose?

OFELIA: En kladdkaka.

FITZWILLIAM: Mys! Säg till om du vill ha hjälp.

[Han försvinner ut igen. Ofelia tar fram Studenthandboken, som hon köpte för cirka fem år sedan och egentligen bara använder för kladdkakereceptet. Hon är vagt medveten om att det borde finnas fler användbara recept i den, men orkar liksom inte. Hon tar sedan fram följande: smör, ägg, kakao, mjöl, socker och vaniljpulver. Sedan tappar hon smöret på golvet med en DUNS.]

FITZWILLIAM: [ropar från off-stage] Vad gör du?

OFELIA: [tar upp smöret från golvet och lägger det åt sidan] Inget! Det är fixat! Smörfingrar! Det är roligt för jag tappade SMÖRET.

[Detta finner hon så oresonligt sköj att hon smiter in till FITZWILLIAM vid datorn och kramar hans huvud.]

OFELIA: SMÖRET. Ha!

FITZWILLIAM: [tar en paus från spelet enbart för att ge henne en trött men likväl kärleksfull blick]

OFELIA: SMÖRET!

[Hon studsar ut i köket igen och sätter på ugnen. Den måste stå och värma upp sig. Medan OFELIA väntar på det skär hon upp så mycket smör som behövs, lägger det i en gul kaffemugg (alltid samma när hon smälter smör i mikron, alltid den gula) och drar igång mikron i typ en minut. Sedan blandar hon torra ingredienser för sig och skvätter ut kakao över hela den rentorkade träskivan. Den är vit, så det syns jättebra.]

FITZWILLIAM: På tal om ingenting så gjorde jag rent i köket idag!

OFELIA: [medan hon torkar upp kakaon och tänker att hon är ju ändå inte färdig, varför inte vänta tills hon är klar och sen torka av] Snyggt jobbat, älskling!

[Smöret är nu smält. Ofelia tar alla sina nu förberedda ingredienser. Sedan tappar hon den lilla glasburken med vaniljpulver och hälften spills ut på golvet.]

FITZWILLIAM: Älskling…

OFELIA: Ingenting gick sönder!

[Hon vispar ihop allt som behövs i en stor glasskål och lyckas låta bli att av misstag tillaga äggen i för varmt smör. Hon är ju faktiskt nästan proffs på det här. Och ugnen är nu varm också! Kunde inte bli bättre. Men sedan märker hon att ugnsformen hon ville använda inte är diskad sedan gårdagens (faktiskt mycket lyckade) ugnsbakade pestokyckling och fortfarande ligger i blöt i diskhon.]

OFELIA: Sablar…

FITZWILLIAM: Sa du nåt?

OFELIA: Nääääj.

[Hon diskar formen. Lite oklart om det fortfarande finns pestorester kvar på den, men Ofelia lever liksom farligt. I triumf återvänder hon till bänken, smörar formen lite snabbt och slänger i chokladsmeten. Skjuts in i ugnen!]

OFELIA: [till kakan innan hon stänger ugnsluckan] Gör mig stolt nu, hejdå!

[OFELIA städar upp efter sig. Allt tillbaka där det ska vara, alla ytor avtorkade! Hon går in till FITZWILLIAM.]

FITZWILLIAM: Jag har bränt ner hela Indien och ska bygga upp det igen i min avbild. Länge leve mongolerna!

OFELIA: [ger honom en puss] Bra jobbat! Kunde de gott ha.

FITZWILLIAM: Är kakan klar?

OFELIA: Snart. Helt orelaterat, men jag tänkte dammsuga lite.

FITZWILLIAM: Vad duktig du är. Har du stängt alla köksluckor efter dig?

OFELIA: Jag har minsann aldrig lämnat en kökslucka öppen i hela mitt liv.

FITZWILLIAM: Hela din familj gör det. Jag har varit hos dina föräldrar.

OFELIA: …Okej, jag går och stänger dem.

SLUT.

Advertisements