Ofelia dansar på en nål

Det är på denna lilla punkt i universum som ångesten och stressen frodas. Men Ofelia kan hålla denna nål i handen och betrakta den yttersta spetsen, den trådtunna syl som har så mycket makt över henne, och hon kan vara lugn i sitt betraktande. Det är som det är. Vad kan man göra? Det här är beslutet hon tog, och resultatet hon får leva med.

Det hon kan göra är att ta ett djupt andetag och låta nålspetsen bli centret i hela hennes sinnesvärld. Hålla upp den framför sig och vara säker på att hon ser den. Kanske till och med beskriva den för sig själv, detaljerat.

“Det är så här det känns,” säger hon och nickar. “Japp. Hur hanterar jag att det känns såhär?”

Hur känns det då? Det känns som ett beslut. Hon är lugn i sitt agerande för att hon vet hur hon kommer lösa det. Få det gjort bara. Vad som än krävs för att nålen av stress ska upplösas i dimma och regn. Och i och med det beslutet så försvinner nålen nästan helt, för då har hon ju faktiskt en lösning. Lösningen är att det inte är ett stressmoment, inte ens ett problem. Att slungas rakt mot nålspetsen resulterar i ett leende av stillsam acceptans.

Och då böjs nålen som ett hårstrå mot hennes bröst. Sticker inte. Dödar inte.

Ofelia står på tåspetsen som en ballerina, och hon dansar på den allra vassaste av nålar, och hennes fötter blöder inte, de blöder inte alls.

Ofelia om kvällen och morgonen

Kvällsofelia: Okej, jag har en lista på grejer här som du måste göra.

Morgonofelia: Mm…

Kvällssofelia: Hallå? Hörs jag?

Morgonofelia: Jaaaa. Jag lyssnar.

Kvällsofelia: Bra! Jag lämnar listan här så du kan se den direkt och bli påmind. Snällt av mig! Kan man tycka!

Morgonofelia: Kan inte du ta hand om det?

Kvällsofelia: Nej, jag måste gå och lägga mig nu. Så att du kan vakna imorgon och ta itu med saker.

Morgonofelia: Eller så kan du göra sakerna innan du går och lägger dig! Så slipper jag och kan sova längre.

Kvällsofelia: Det kommer noll procent att hända. Släpa dig upp innan tio och gör det du ska, så kan jag gå och lägga mig efter en lång dags arbete. Klockan är redan sent, Fitzwilliam vill gå och lägga sig, det vill jag med. Jag ställer klockan så att du kan göra det du ska.

Morgonofelia: Men jag hatar att gå upp tidigt!

Kvällsofelia: Gnäll inte, jag hatar när du gnäller. Du har gott om tid. Ingen stress.

Morgonofelia: Du känner inte mig ALLS. Jag kan gå från noll till hundra i stressnivå på 0.2 sekunder, jag har tajmat det.

Kvällsofelia: Skärpning hörrö. Jag går och lägger mig nu. Jag har ställt klockan och förberett åt dig. Det enda jag begär är att du ska komma upp i tid och göra det du ska, så ta dig samman och bara gör det.

Morgonofelia: Men det är så ORÄTTVIST!

Kvällsofelia: ¯\_(ツ)_/¯ Godnatt!

Ofelia behöver inte

En halvtimme kvar på tåget och Ofelia har precis avslutat en stor latte. Vid närmare eftertanke var nog detta en urbota dum idé. Hon tar ett djupt andetag och ignorerar hur byxknappen trycker mot blåsan. Nej nej. Hon behöver inte. Det här klarar hon. Hon fokuserar på sin bok. Resan till Uppsala har blivit mycket längre nu när hon tar pendeln istället för regionaltåget. Betydligt billigare, men längre, och det finns ingen toalett här.
Hon räknar minuterna. Trettio minuter på tåget och sedan ytterligare tjugo för att komma till skolan. Inga problem. Det är ju bara… att läsa. Få tiden att gå. Då och då dra djupa andetag, kanske byta sittställning lite, för att göra det bekvämare för sig. Men det här har hon under kontroll.

Varför i helvete köpte hon en stor latte för? Det har ju aldrig slutat bra för henne. FRAMFÖRHÅLLNING OFELIA. Lär dig.

Hon måste absolut inte. Det går alldeles utmärkt att bara läsa och tänka på något annat. Inte hosta. Inte nysa. Inte tänka på den där scenen i Simpsons när Homer måste vakta sin felparkerade bil och drömmer om en äng full av toaletter. För som sagt, Ofelia behöver. Inte. Alls. Gå.

En kvart kvar på tåget. Det är som om en knytnäve sitter permanent och spänner i hennes mage. Det går att glömma flera sekunder i taget, faktiskt. Man kan ställa sig frågan om det skulle vara värt att glida in någonstans på stationen, men Ofelia har inga småpengar på sig och det känns så onödigt liksom när det finns toaletter i överflöd och gratis på skolan. Även om tjugo extra minuter känns som tortyr i mellangärdet.

De sista fem minuterna går mycket långsamt. Men så är det då dags att ställa sig upp och börja promenera. Ofelia drar in syre och släpper långsamt ut koldioxid. Låt benen röra sig konstant. Varje steg hon tar blir en slags seger. Hon intalar sig det, för att det ska bli lättare att ta sig framåt. Det hände åtminstone ingen olycka på tåget, tänker hon med viss tillfredsställelse. Och det kommer inte hända någon på vägen till skolan heller. Vad är straffet för offentlig urinering i Sverige? Inte värt det, i vilket fall. Och det är inte som att hon skulle klara av att bara huka sig någonstans i vilket fall som helst. Rent teoretiskt.

Nej, hon ska bara gå. Hon ska inte stanna, inte pausa. Hon ska gå med taktfasta steg. Och hon ska inte tänka på den där scenen igen.

När toaletten är inom synhåll stöter hon på en klasskompis på väg därifrån, som glatt hälsar och undrar om seminariet ska hållas i klassrummet hon tror det är. Ofelia har ingen aning. Ofelia har mycket, mycket bråttom. Hon kastar sig in på toaletten och under 38 sekunder nästan smälter hon av lättnad.

Hon skippar latten nästa gång.

Ofelia, Fitzwilliam och rumskamraterna

Vid första anblicken kan man tro att Ofelia och Fitzwilliam bor själva. Så är inte fallet. (Nej, här pratar vi inte heller om de enstaka silverfiskar som gör sig påminda i badrummet, dessa kan hanteras och de är inte många av dem ändå.) Men Ofelia och Fitzwilliam tenderar att samla på sig… rumskompisar. De kan nämligen inte motstå att utöka familjen.

Sälar
För närvarande finns tre gosiga sälar i lägenheten. Fitzwilliam började med att ge Todd i födelsedagspresent till Ofelia för ett år sedan. Hon svarade med att ge Sigge till honom när det var hans födelsedag. De två sälarna kom mycket bra överens, även om Sigge är busigare än Todd och gärna hittar på hyss. Sedan tillkom då Sälma, ytterligare ett inköp av Fitzwilliam. Sälma är i ungefär samma storlek som Sigge, så det händer att de två leker tillsammans mycket oftare än med Todd. Det gör inte Todd så mycket. Han är ett gosepaket som föredrar lugna lekar, och han sitter hellre med Ofelia och myser.

Ugglor
Det är nästan lite svårt att hålla reda på hur många ugglor som finns i lägenheten. Det är lite som att de förökar sig om Ofelia råkar titta bort. Det sitter ugglor på vartenda hyllplan i bokhyllan Billy. En i vulkansten från Santorini. En goseversion av Harry Potters uggla Hedwig från London. En silverskimrande från Aten. Två bokstöd i trä med ugglor från Malta. Ytterligare en goseuggla från London, köpt 2002 när Ofelia var där för allra första gången. Och så en till, mjuk och pälsig, med en liten påse i magen som man kan värma i mikron och sen sätta tillbaka in i ugglan, så att man kan ha den på magen om man har ont. Ugglorna har inte alls lika mycket personlighet som sälarna. De är där för att någon måste ha koll på läget om inte Ofelia eller Fitzwilliam är hemma. I deras frånvaro styrs alltså lägenheten av ett högst diversifierat ugglekollegium.

Pingviner
Det är lite oklart hur många de är. Minst två. Men sen så finns det en tredje liten gosig sak vid namn Gus som Fitzwilliam hävdar är en pingvin som glider fram på magen, men som Ofelia har lite svårt att liksom… se. Men det är svårt när något är klarblått med prickar på. Gus har näbb i alla fall, det har han. I övrigt finns det en lite större plastpingvin vid namn Hans Grüber (ja, de hade sett Die Hard) och hans mindre, fluffigare son Mummel Grüber, som Hans är högst beskyddande av. Men det är bara för att han bryr sig så mycket. Det är bra med flera vuxna som kan influera de unga. Mummel leker gärna med Todd. Varken Ofelia eller Fitzwilliam har hjärta att påpeka att sälar gärna äter pingviner.

Teddybjörn, tupp och anka
De har faktiskt bara en teddybjörn. Men han räknas då desto mer. Hans namn är President Roosevelt och var en present som Fitzwilliam valde efter att ha donerat blod. President Roosevelt är alltså en blodbjörn, och därmed har han lite problem med att kontrollera sitt humör. Ofelia är inte så nöjd med detta, särskilt när President Roosevelt försökte rida på Todd. Todd tyckte inte alls att det var roligt. Alltså behöver President Roosevelt sitta i terapi och prata ut med någon. Som tur var har de tillgång till en psykiatriker vid namn Doktor Tupp. Han var en födelsedagspresent till Fitzwilliam från en arbetskollega, som tyckte det var otroligt kul att det på kvittot stod “13 inch cock”, men när den roligheten väl har lagt sig är det viktigt att komma ihåg hur bra det är med ett riktigt proffs som kan ta hand om individer med problem. Dr. Tupp tar sitt jobb på största allvar. Han är en gentleman. Sen är det då Jemima också, en ankdam som förut har suttit mycket barnvakt åt sälarna, men som på senare tid har hamnat lite i skymundan. Hon har däremot blivit sedd att dricka te och ha en förtjusande trevlig stund med Dr. Tupp, så gissningsvis trivs hon rätt bra med det.

Så det är för närvarande dynamiken i lägenheten. Så länge Fitzwilliam fortsätter införskaffa fler gosedjur kommer Ofelia fortsätta berätta historier om dem, så det verkar ju inte som att de kommer sluta med något av dem.

Ofelia och idéerna

Det här är grejen med bra idéer: De är inte så sällsynta som folk tror.

En idé kan explodera bakom pannbenet och spridas ut i fingerspetsarna. Den kan ta över hela ens sinne och göra det svårt att koncentrera sig på föreläsningar, svårt att sova. Då måste den tänkas på. Alternativet är omöjligt. Men det är just det som en idé är, bara en tanke. Någon slags grund. Det är inte en färdig bok. Det är inte ens en färdig mening. Det krävs så ofantligt mycket hårt jobb för att det ska bli något av den, så de flesta riktigt bra idéer rinner ändå oftast ut i sanden.

Ofelia har hört att författare, riktiga författare, ibland blir tillfrågade om de kan skriva boken, för “jag är inte så bra på att skriva, men det är är en skitbra idé så vi kan dela på pengarna när boken blir en hit”. Hon har själv aldrig fått frågan. Det är ju inte som att hon är publicerad, så det kanske inte är så konstigt. Men man behöver inte vara publicerad för att inse vilken konstig begäran det är. “Skulle du kunna lägga massor med tid för att utveckla en idé du inte kom på, och lägga dina egna projekt åt sidan, för den här idén är minsann något alldeles särskilt och själv har jag ju liksom inte tid eller riktigt lust heller, men vi kan ju dela på pengarna så då blir det ändå rättvist!” Hon är övertygad om at sådana människor menar väl, men det vittnar ändå om någon slags arrogans. Dels är deras idé “riktigt speciell” och då kommer den ju absolut bli en bästsäljare, men själva vill de inte jobba med den. Någon slags brist på självförtroende kanske, uppblandat med en känsla av att man på något vis också gör sin författarkompis en tjänst?

Så innan Ofelia blir publicerad (det kanske händer!) vill hon understryka ett par saker. Några missförstånd när det gäller själva skrivarprocessen, så att hon kan bespara eventuella frågor i framtiden.

  1. Skriv dina egna idéer. De kommer från dig. Varför tror du att du inte är bra nog? Om du älskar din idé är det bara du som kan arbeta med den.
  2. Att få en idé är väldigt lätt. Det är att sitta ner med den och göra jobbet som är svårt. Du gör ingen en tjänst genom att lämpa av det tunga jobbet på någon annan.
  3. Du vet inte ifall din idé kommer bli en bästsäljare. Det är nästan en garanti att den gjorts förut, vilket i sig inte behöver betyda något. Det finns inget nytt under solen. Alla idéer är redan skrivna. Men det är ju din spinn som är ny; det är ditt perspektiv som är spännande. Ingen annan kan skriva din idé som du skulle skriva den.

Som sagt, Ofelia har själv aldrig fått frågan. Men det kanske kommer en dag då hon får den. Ofelia gillar att planera.

Ofelias svar

“Varför är det jätteviktigt att jag smakar på ostron just nu, nä jag sitter och gör julkort vid köksbordet? Jag skulle aldrig hålla på med mat över dina viktiga papper. Vadå? Är det för att dina viktiga papper sätter mat på bordet medan mina är julkort? Kanske det. Men är det viktigare att jag smakar på ostron nu exakt nu, eller att mina handritade julkort som jag lagt timmar på inte får fläckar på sig?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Tja, det här var julen typ 2008, så oddsen är att hon är den enda som tänker på det eller ens kommer ihåg det.

“Kan du snälla bara handla mat för att jag ber dig och för att jag är lite ledsen och trött?”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Hon tänkte det för sig själv men skrev det aldrig. Så det är lite hennes eget fel.

“Jag vet att lotterier är grundläggande orättvist och att oddsen för att vinna är väldigt små. Och ändå är det ju nån som vinner!”
Hur sent är Ofelia ute med svaret? Inte sent alls! Hon sa det, och Ofelias pappa var svarslös i flera sekunder. Bra dag.

“Älskade vän. Det är en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Vi älskar dig så mycket och du har inte läst den sista Harry Potterboken än. Snälla.”
Hur sent ute är Ofelia med svaret? Alldeles, alldeles för sent.

Ofelia kommer tillbaka till verkligheten

Det är märkligt att det varenda gång känns som om framtiden är någon annans problem. Ofelia har nu haft ledigt från ett av sina jobb, samt skolan, i ett par veckors tid. Hon har sovit mycket. Det har varit magiskt. Givetvis har hon haft en uppgift att skriva över denna ledighet, men hon har inte känt sig väldigt stressad över den. Det har ju trots allt varit förberett ett tag nu. Den där eviga planen hon försöker hålla sig till… Hon börjar undra så smått om hon inte börjar bli allergisk mot planer. Hon har överanvänt det ordet så mycket under hösten att det börjar värka i leder och klia under huden närhelst det nämns.

Men nu är det alltså dags att bli färdig! 2016 är slut och det kan trampas mot nya mål. Ofelia hör plogbilen skrapa mot asfalten. Snön kom tillbaka ändå, ett par dagar efter nyår. Så dags nu. Jullovet är snart slut.

Plogbilen utgör en bas till hennes pluggsoundtrack. Hennes egna fingrars knappande på tangentbordet är någon slags melodi, och i bakgrunden hör hon Fitzwilliams spel, skjutanden och samma fem repliker igen och igen.

“Nerf this!”
“Time to raise my APM!”
“Is this easy mode?”

Hypnotiskt nästan, och lätt att ignorera.

En av hennes texter som hon hade tänkt använda finns inte där hon trodde att den skulle finnas. Ofelia svär lite tyst för sig själv. Googlar. Klickar. Helvete, betaltjänst. Hon har inte tid med det här. Hon undersöker litteraturlistan och hittar något annat. Ändrar sina egna källhänvisningar, ändrar notiserna. Börjar om, tänker nytt.

En kopp kaffe till kanske… Nej, det är nog en dum idé. Hon vill kunna sova inatt. Te då. Eller en cider. “Skriv full, redigera nykter.” Citatet ges ofta till Hemingway, men han tog sitt skrivande seriöst. Låter som en faktoid.

Hon gnuggar tinningarna. Det här är inte omöjligt. Och tanken på omtenta, på ytterligare några veckor i ovisshet, driver henne vidare. I helvete heller. Det här ska hon klara.

Djupa andetag, och så nästa mening. Det är det som är hemligheten.