Ofelia råkar spela teater

Ofelia går i femman, och en dag skriver fröken upp några engelska ord på tavlan i klassrummet som de ska lära sig utantill. Detta är inte märkligt i sig. Ibland sjunger de sånger på engelska för att få större ordförråd, så Ofelia förväntar sig att de snart kommer få höra musik på bandspelare så att orden kan få falla på plats i sin rätta rytm och bli logiska. De är inte så svåra, även om ingen i klassrummet har sett dem i den här ordningen eller använda på det här viset förut. Det här är orden:

Where should this music be? In the air or in the earth? It sounds no more, and sure, it waits upon some god of the island.

De repeteras. Och repeteras. Ofelia blir rätt bra på att säga dem, men hon förstår fortfarande inte varför de ska sägas. Förklaras det någonsin? Det minns hon inte riktigt. Hon apar lydigt vidare. Det kommer ingen musik på bandspelaren. Det blir ingen allsång.

Sedan är allt lite, lite suddigt, som det mesta under Ofelias barndom. I vuxen ålder tänker hon ofta att hon inte riktigt var medveten eller hade kontroll över någonting på riktigt förrän hon kom upp i högstadiet, och det är också där hennes skolminnen är som tydligast. Innan dess är allt otydlig förvirring.

Hursomhelst säger fröken något i stil med, ”Nästa lektion, glöm inte, ni ska vara i det här klassrummet vid den här tiden.” Hon måste ha sagt något mer än det, något om att det inte var obligatoriskt, att det bara är ifall man ville, men Ofelia missade den biten helt och hållet. Hon var i det klassrummet på den utsatta tiden, för hon trodde att hon var tvungen. Det var bara hon och ett par andra tysta ungar från klassen.

Så det som händer är att hon då repeterar orden igen och igen, fast i ett nytt klassrum och med människor hon aldrig träffat förut. Teatermänniskor. Varför är de där? Hur hände detta? Hörde en teatergrupp av sig till olika skolor och frågade ifall ett par ungar kunde tänka sig att repa några repliker och dra dem framför en publik? Hur blev det på det här viset? Ofelia minns bara en förvirring, men också som en stilla acceptans av det hela. Gilla läget. Fanns inte så mycket annat att göra. Nu var det ju såhär.

Det går några veckor. Ofelia upprepar sina repliker. De är, givetvis, fortfarande desamma som skrevs av fröken på tavlan för vad som känns som evigheter sedan. Det är faktiskt troligt att dessa ord inte har ändrats mycket sen typ 1610, då William Shakespeare skrev Stormen. Vilket då den här pjäsen visar sig vara.

Så kommer premiären. Kulturhuset. Det hela är en parodi av Shakespeare, gamle Ville skulle inte ha känt igen det här pretantiösa dravlet med svartklädda tioåringar som har lärt sig några rader utantill. Ofelia minns en upplyst scen, minimalistisk design, med svarta pelare som hon måste huka bakom när hon inte ska synas. Hon ska oftast inte synas. Det finns väldigt lite att göra när man sitter hukad bakom en pelare, så Ofelia tittar ut genom fönstret och tycker kristallpelaren i mitten av Sergels torg är det vackraste hon någonsin har sett. Den glittrar så trevligt åt henne, tycker hon, och hon bestämmer sig för att den är hennes vän och hejar på henne. Hennes replik är över på ett par sekunder. Sen hukar hon sig igen.

Så det är så det gick till när Ofelia spelade Shakespeare på Kulturhuset, helt utan att veta varför eller hur i helvete hon hamnade där.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s