Ofelia, Nicholas och Johanna

Ofelia åker tunnelbana och reser med Johanna och Nicholas. Det är inte viktigt vart de är på väg. Skogsrået är blond och vacker, med stora, onaturligt mörka ögon och bred mun. Hennes kappa är lång och grön, hon har en svart och vitrandig halsduk och rävsvansen sticker fram under kappan. Näcken har uppkavlade skjortärmar och reser med sin fiol, håller den mjukt som ett spädbarn i famnen. Ingen av dem ser ut som de borde.

”Du måste släppa taget om oss förr eller senare,” säger Nicholas och tittar ut i mörkret. De kan se trollen där, snabbt glidande genom tunnlarna. ”Vi trivs inte i det här mellanläget.”

Jag vet,” svarar Ofelia, men tyst.

Johanna lutar sig tillbaka i sätet, korsar benen elegant. ”Du sa att du skulle vara färdig till sommaren. Det är juli nu. Det blir inte mer sommar än så här. Hur länge hade du tänkt hålla på?”

Jag vet inte.” Ofelia suckar i frustration. ”Saker kommer i vägen. Verkliga livet.”

Men det är inte som att du inte har lediga dagar. Du har så mycket tid.” Johanna himlar sig. ”Och du har det fortfarande. Du skulle kunna hålla på med det nu, istället för att bara ha dokumentet uppe och ibland kolla på det. Du skulle kunna göra det istället för att skriva det här, till exempel.”

Jag sitter på tunnelbanan just nu,” säger Ofelia förnumstigt. ”Inte den bästa platsen att hålla på med korrläsning, när datorn står hemma.”

Jaharrö. Men i själva verket sitter du ju hemma just nu och skriver den här dialogen som nån slags bajsnödig metafor för dina skuldkänslor.” Johanna ger Nicholas en liten spark. ”Och du då? Sitter du där och är djup nu igen?”

Jag tänker,” säger Nicholas irriterat och glider med fingret över en fiolsträng.

”Eller är det bara svårt för hon där att hitta din röst? Jag är så mycket enklare. Jag är bara lite, lite av en annan känsla hela tiden. Just nu verkar jag vara arg.”

Du är ett utlopp för Ofelias frustration med sig själv,” säger Nicholas med en axelryckning.

Tack, jag fattar det.” Johanna gör en grimas och korsar benen åt andra hållet. ”Gud, hela den här konversationen är så pretentiös att jag mår illa. Den är inte ens smart eller fyndig eller nånting. Ibland tror jag hon bara skriver såna här saker för att klandra sig själv i bloggen.”

”Jag sitter fortfarande här,” muttrar Ofelia. ”Tunnelbanan eller vid datorn spelar ingen roll. Jag har liksom andra åtaganden.”

Som att skriva helt onödiga saker bara för att du då och då ska få känna att du avslutat något. Du skulle kunna ta tag i det här istället. Göra ett försök till att bli en riktigt författare.”

Jag vet inte. Jag har läst lite av kapitlen igen och…” Ofelia rycker på axlarna, följer Nicholas blick ut genom fönstret. ”Det är inte så bra.”

Skriv om det då! Tills du blir nöjd! Ska det vara så jävla svårt?”

Innan du vet ordet av kommer det vara november igen,” säger Nicholas. ”Det kommer att bli november och andra kommer börja nya skrivprojekt, men du kommer att vara låst vid oss. Och ytterligare ett år kommer ha passerat utan att vi blev färdiga.”

Ofelia sluter ögonen och lutar pannan mot det svala glaset. ”Jag vet. Men det kommer nya saker hela tiden. Nya idéer.”

Skiter väl jag i,” fräser Johanna. ”Vi var här först. Vi har varit här längre än någon annan. Vi är en del av dig.”

Är det därför det är svårt att släppa taget?” frågar Nicholas mjukt.

Ofelia suckar. ”Nej. Eller kanske. Det vore en sån enkel och trevlig förklaring, som om jag bara behöver komma förbi det hindret för att bli klar. Men det är aldrig så okomplicerat.”

”Det är bara lathet alltså,” muttrar Johanna och reser sig häftigt upp. ”Jag drar. Nicky, hänger du med?”

Men han gör inte det. Han sitter kvar, mittemot Ofelia, och till slut sjunker Johanna ner bredvid honom istället, med armarna korsade över bröstet.

Jag kommer bli färdig,” säger Ofelia. ”Förr eller senare.”

Johanna himlar sig. ”Avsluta den här dialogen nu så du får gå och lägga dig.”

”Okej. Du har bara en replik kvar.”

Hela det här inlägget var ett stort slöseri med tid.”

”Tack för den. Nicholas?”

Vi väntar. Men inte för alltid.”

Ofelia nickar. ”Jag förstår. Okej.” Hon reser sig upp. ”Här ska vi av.”

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s