Det värsta året i Ofelias liv

 

Det är 2006 och Ofelia är 19. Hon har precis gått ur gymnasiet och vet inte vad hon ska göra med sitt liv riktigt, men hon vet att hon går runt och väntar mest hela tiden. Väntar på att upptäckas, väntar på att ses, väntar på att andra ska bestämma åt henne vad hon borde göra nu. Hon är inte redo att ta egna beslut. Hon har inte tagit så många fram till nu och det känns konstigt att behöva göra det. Orättvist på något sätt.

Hon åker till USA under sommaren, i ett par veckor. Det är den enda planen hon har. Det känns som om det är den enda planen hon behöver, eftersom tiden efter hon kommer hem kommer hända någon annan, inte Ofelia själv. Och när hon kommer hem finner hon att hon var där hela tiden, och att problemet kvarstår. Vad i helvete gör hon nu?

Hon går med i Arbetsförmedlingen. Var skulle hon annars börja? Hon måste ju göra något. Men hon har inga anledningar att aktivitetsrapportera, för hon får inte A-kassa, och då har hon inga krav på sig. Ingenting de kan hota med att ta ifrån henne. Ofelias föräldrar sliter sitt hår. De bönar och ber. De hotar. Gör något. Vad som helst. Sitt inte framför datorn hela tiden. Har hon sökt jobb? Har hon lämnat huset? Har hon ringt det där samtalet hon har skjutit upp, har hon gjort något alls idag? De hjälper henne göra upp scheman. Långa listor. Ofelia gråter. Hon vill bli lämnad ifred, bara. Hon vill sakta självförstöras och förtärs inifrån av paralyserande skräck. Hon flyr långt, långt borta. Självmedicinerar med fantasi. Hon rollspelar andra människor för att slippa tänka. Hittepåpersoners problem är lättare att lösa. Hon vet inte hur hon ska ta sig ur det här.

Sommaren är het och plågsam. Den passerar snabbt. Hösten kommer. Ofelia har ingenting att göra. Hennes kropp är blek och tung, den rör sig med största svårighet och enorm kraftansträngning. Det borde inte vara så svårt. Det borde inte kännas som att hon står och trycker på en dörr som öppnas utåt. Hon skulle kunna lösa sitt problem genom att ta ett steg bakåt och dra, men där står hon ändå. Och trycker.

Det här är en vägg, tänker hon. Det här är en vägg, inte en dörr. Det finns ingen dörr. Det här kommer att vara för alltid. Jag är lat och tjock och anledningen till att jag inte kommer någonstans är för att jag inte trycker hårt nog.

Du är inte lat,” säger Ofelias pappa. ”Du är kapabel till sånt fokus. Du är som en laser. Du behöver bara sätta det där fokuset på något annat än det du gör.”

Ofelia pressar hela kroppen mot dörren och lyssnar till vad som finns på andra sidan.

Hon hör ingenting, och tycker det verkar som Paradiset.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s